fredag 19 november 2010

Sending Me Angels

De senaste dagarna har min telefon ständingt givit ifrån sig två små plingande toner som vittnar om att ett nytt meddelande landat in inkorgen. Mina älskade elever frågar oroligt om råd inför talen de ska hålla i svenska. Nationella prov, vilken press de kan sätta på oss alla. Lyckligtvis kan jag bara lugna dessa fantastiska ungdomar, för de är alldeles utomordentligt skickliga retoriker och talskrivare.

Jag hoppas de känner min respekt, tilltro och beundran när jag försöker bemästra smsandets svårbegripliga mysterium. Min farhåga ligger delvis vid att all kärlek jag vill förmedla göms bakom min otekniskhets ogenträngliga hinna. Jag kan inte förstå att alla ungdomar kan vara så snabba när de låter fingarna flyga fram över de minimala tangenterna på mobiltelefonen. Jag är skapligt snabb framför datorn, men mobilen, oj, oj, oj vad svårt det är att få formulerat några få meningar och dessutom stava dem rätt.

De slår mig ständigt med häpnad, mina begåvade elever. Vilken kreativitet och inlevelseförmåga de besitter! När lektionen börjar hörs nervösa harklingar, stolar som skrapar och tysta viskningar. Sen börjar den första talaren och tystnaden lägger sig i salen. Den bryts ibland av ett instämmande mummel när ett klokt påstående görs. Andra gånger nickar gruppen bekräftande och igenkännande. Och sen kommer det, ett rungande skratt när en elegant formulering fyller våra hjärtan med glädje och låter skrattet bubbla upp genom struparna. Talaren tackar för sig och applåderna rungar, omsluter den inledningsvis så nervösa och avslutningsvis så nöjda ordets anförare. När lektionen, den underbara, är över, lyser allas ögon av lättnad över att talet man hållit gått hem hos lyssnarna och av beundran och stolthet hos lyssnarna som gång på gång påpekar hur fantastiska deras kamrater är.

När jag lämnar klassrummet efter en sådan lektion är jag helt euforisk. Kollegorna jag delar arbetsrum med får stå ut med mina långa utläggningar över ungdomarnas faktastiska kvaliteer. Och när jag lämnar arbetsplatsen vid arbetsdagens slut känner jag en outsäglig tacksamhet över att få vara del av dessa underbara ungdomars resa ut i livet. De fyller mitt hjärta med glädje och tacksamhet och jag tänker på några rader ur en sång som heter Sending Me Angels. Min favoritversion görs av Andrew Strong.

He keeps sending me angels
Here they come a flyin'
He keeps sending me angels
To keep me from cryin'
He keeps sending me angels
So I'll never be blue
He keeps sending me angels
Just like you


Alla mina underbara elever, orden är till er!  Tack för ert mod, för er klokhet och för all den omsorg ni visar varandra och också har visat mig den senaste tiden. Att ha vänner är storslaget, att få omtanke och uppmuntran när man känner sig liten och ömtålig är en verklig ynnest. Mina änglar, ni är verkligen värda att prisas högt. Och ett kan jag lova er, när ni behöver en vän så finns jag där. Det är bara att ropa på mig!

http://www.youtube.com/watch?v=bHV3I5Q2MX0

söndag 14 november 2010

En vanlig människa

En veckas tystnad i bloggosfären, men inte en händelselös vecka, det lovar jag er. Min rygg har varit mindre villig än vanligt att lyda mina instruktioner och det slutade inte bättre än med en fyra dagar lång sjukhusvistelse. Framtidsutsikterna är inte så lockande heller, en operation är nödvändig, faktiskt min enda chans säger läkarna. Ingreppet beskrivs dock som riskabelt och chansen att bli bättre sätts vid 60%. Dessvärre är riskerna 50/50 att förlora funktionen i benet. Vad kan man säga? Inte så roligt kanske...? 

Vad är man då mer än en vanlig människa med alla sina fel och brister? Våra tillkortakommanden som vi inte är så stolta över, våra rädslor, sorger och ångest - visst tynger de våra axlar och hjärtan, parkerar sig om en blytung klump i magen som envist nöter sönder våra ömtåliga insidor med sina oslipade kanter. Man får besked som drabbar en, vare sig det gäller oss själva eller vänner som är dyrbara, och livet tar en oväntad vändning. De stunderna, det är då man inser vad som är viktigt och värdefullt i livet.

Vem som helst skulle säkert säga att det är familjen som är det viktigaste i livet och självklart måste vi hålla med. Men vi får inte glömma våra vänner, de som stått och står oss bi i vått och torrt, alltid har ett gott ord att säga och oförtröttligt ställer upp och hjälper oss när vi behöver. Vi får heller inte glömma att vara vän med oss själva, att inte alltid kritiskt döma och nedvärdera den vi är. Låt oss lova oss själva och varandra att bli bättre på att ge och ta emot beröm och kärleksfulla kommentarer.

Tro mig, jag vet hur skönt det kan kännas. Sedan jag började arbeta på Nösnäs har jag varje dag mött de mest fantastiska ungdomarna i världen. Alla elever jag haft har visat prov på sina underbara förmågor att glädja och acceptera olikhet och stötta varandra. Mina förra änglar 06HPT, ni är och förblir mina mirakel, 09BF som fick mitt hjärta att sjunga, och mina nuvarande darlings 08SPI och 07-10FPb som ständigt överöser mig med kärlek, ni alla har lärt mig att kärleken finns mitt ibland oss, varje dag, bara vi är kloka nog att se den. Och så har ni nog lärt mig tålamod också.....  Och för det har jag bara en sak att säga: Jag behöver er och jag älskar er!


Frank Ådahl har skrivit en låt som heter En Vanlig Människa och texten formulerar det jag försöker komma fram till. Vi är alla vanliga människor som behöver någon att älska och behöver bli älskade tillbaka. Alldeles särskilt tydligt blir det när livet stannar upp och tvingar oss att inse att allt kanske inte kommer att förbli som vanligt. Jag slutar nu med mitt motto och med Ådahls vackra text och sång. Vill du lyssna så klicka på rubriken så kommer du till Spotify. Glöm inte:

MAKE LOVE YOUR GOAL!




Vänd dig inte bort, visa vem du är.
Göm inte dina nederlag.
Glöm inte att du är en vanlig människa.
Och Jag behöver dig.

Så ge mig dina fel, ge mig dina svek.
Och sorgen i dina anletsdrag.
Glöm inte att du är en vanlig människa.
Och att Jag älskar dig.

Så res dig, torka tårarna.
Ta nya tag!
Du har så mycket kvar att ge.
Du har så många underbara vägar att vandra.
Och Jag vill visa dig hur högt Jag älskar dig.

Så vänd dig inte bort, visa vem du är.
Göm inte dina nederlag.
Glöm inte att du är en vanlig människa
Och Jag behöver dig.
...

Och att Jag älskar dig.








söndag 7 november 2010

Kärlek


Ännu en evighetslång nattvaka har lagts till min samling av sömnlösa nätter. Jag hoppades att John Blund skulle erbjuda lite välbehövlig vila, men dessvärre blev det inte så. Det kan ju synas romantiskt att tänka sig att man med en kopp varmt te i handen sitter och inväntar gryningens magiska timme då nattens kompakta mörker flyr och låter morgonrodadens första blyga strimmor lysa upp horisonten. Ofta är man bara så hålögd och trött att det är svårt att bara njuta. Och man behöver ibland hitta något att göra dessa nätter, då minuter långsamt blir till timmar medan tankarna fladdrar hit och dit. Tur att det finns film att se, musik att lyssna till och böcker att läsa i dessa stunder. 

I natt fångades jag av en sovrumsscen ur filmen Sex and The City. Carrie läser högt ur en antologi där kända personers kärleksbrev samlats. Hon läser för sin älskare och framtida man Big som undrar varför hon valt just den boken. Carrie säger att hon tidigare alltid läst om hur kärleken skulle kunna vara men nu vill försöka förstå hur kärleken ÄR. Brevet hon läser är skrivet av Ludwig van Beethvoven. Föremålet för hans kärlek kallar han The Immortal Beloved och hon tros ha varit en kvinna som hette Antoine. Jag tycker orden är så vackra, hoppas du gör det också.


The Third Letter 
Good morning, on July 7
Though still in bed, my thoughts go out to you, my Immortal Beloved, now and then joyfully, then sadly, waiting to learn whether or not fate will hear us - I can live only wholly with you or not at all - Yes, I am resolved to wander so long away from you until I can fly to your arms and say that I am really at home with you, and can send my soul enwrapped in you into the land of spirits - Yes, unhappily it must be so - You will be the more contained since you know my fidelity to you. No one else can ever possess my heart - never - never - Oh God, why must one be parted from one whom one so loves.
/.../
Be calm - love me - today - yesterday - what tearful longings for you - you - you - my life - my all - farewell. Oh continue to love me - never misjudge the most faithful heart of your beloved.
ever thine
ever mine
ever ours
                              Ludwig van Beethoven (1812)



"Never misjudge the most faithful heart of your beloved..." Låt oss försöka lita på varandra, se varandras godhet och vilja att värna om varandra. Kärlek och omtanke, det är ändå det enda som betyder något till slut.

Vanliga handlingar
blir vackra
tack vare kärleken.

Percy Bysshe Shelly
(1792 - 1822)


fredag 5 november 2010

Tankeöverföring?

Stockholms Universitet har  i en annons formulerat  frågan: "Hur går det till när en tanke hos mig överförs via språket och blir till en tanke hos dig? Tänk om man visste svaret ändå! På en microdels sekund förs våra nedpräntade tankar vidare via etern med hjälp av modern teknologi. Undrar just om alla nyanser i språket, ironi, sarkasm, kärleksfull omtanke och humor alltid är så tydlig som vi vill tro när vi inte har hjälp av våra kroppar för att förstärka och förtydliga våra ord?

Själv har jag ofta tänkt på den ickeverbala kommunikationens inflytande över våra relationer. Vårt kroppsspråk är ju ofta ganska avslöjande, hur gärna vi än vill tro att vi har världens bästa poker face. Jag som är en människa som förmodligen uppfattas som fysisk, någon som kanske i oförstånd klampar in i andras comfort zone, men samtidigt alltid släpper in den som knackar på min dörr. Jag har stort behov av att använda min förmåga att läsa av det som sägs med hjälp av min intuition, människokännedom och förmåga att tolka det ej uttalade. Därför tycker jag att det kan vara svårt att förstå det som skrivs på Facebook och liknande plattformar. Jag tar nog saker för allvarligt och bokstavligt när jag inte kan se min samtalsparter i ögonen. Och jag har också upptäckt hur besviken man blir, hur ont det gör, när någon säger "Jag hör av mig" och det sedan bara är en oändlig tystnad som slår emot en, ringar in besvikelsen lika säkert som Kinesiska muren hållit ovälkomna besökare på avstånd.

Ögonen, själens spegel, de som aldrig kan ljuga... Är det där gåtans svar ligger, ja för mig i alla fall? Ibland tror jag det är så, men inte alltid. För mig är ett löfte en stor sak, värd all respekt. Ett förbund som slutits med ett ögonens handslag, det ska inte brytas med enkelhet. Inte heller löften som vi ger varandra när vi chattar eller umgås på nätet. Är man en vän så håller man sitt ord. Att små barn behöver närhet, både psykisk och fysisk, för att utvecklas och må bra är belagt inom vetenskapen. Men visst behöver väl vuxna också det? Ögonkontakt, jag vill kalla den ordlös tankeöverföring, intimiteten, närheten och bekräftelsen, allt detta behöver vi. Och de behoven ändras inte fastän vi kommunicerar alltmer via teknologin, på avstånd, ej synliga för varandra.

Slutligen, till eventuella läsare som behöver någon att dela sina tankar med: Jag lyssnar! Och lova mig alla att de löften ni ger, med ögonen, med ord eller via etern; Håll dem! Inget gör oss gladare än vissheten om att man kan lita på varandra eller när ett enkelt litet "Hej!" dyker upp på datorskärmen eller mobilens display.

Från mig till er alla: "HEJ!"







torsdag 4 november 2010

♪ Smile - Charlie Chaplin























Ska man alltid dölja sina känslor? Tror inte det... 
Smile är ändå underbar för hjärtat och själen när man känner sig "blue"

onsdag 3 november 2010

There's a first time for everything

Hur gör man? Jag vet inte vad jag ska skriva.... Pust och stånk.... Ja, så kan det låta i klassrummet mellan varven. Nu har jag ju förstås turen att alltid få de bästa eleverna som finns. Det är som Lisa Nilsson sjunger: "Nån' där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur!" Och den turen är min, igen och igen och igen. Så vad kan man göra mer än att böja sig i ödmjukhet och tacka för möjligheten att få vara medpassagerare på så underbara ungdomars resa ut i livet. Deras tankar och drömmar, de hinder vi ibland stöter på och gemensamt försöker hitta lösningen till och framförallt all den glädje och kärlek de ger mig, det är vad som gör mödan värd.

Ikväll är dock rollerna ombytta, nu är det jag som lagt min panna i djupa veck. Igår var jag på en mycket inspirerande föreläsning om bloggandets oändliga möjligheter i undervisningen. Lisa Greczanik fyllde föreläsningssalen med positiv kraft och inspiration när hon delade med sig av sina bloggerfarenheter. Jag insåg att det var dags att försöka ta tjuren vid hornen och lära mig något nytt. Så här sitter jag nu och känner mig lika osäker och liten som när jag för många år sen tog de första stegen in i klassrummet den allra första skoldagen.

Vad har jag att säga? Är det någon som kommer att bry sig om mina ord? Hela cyberrymden fylls ju oavbrutet av text. Konkurrensen om vår uppmärksamhet är stenhård i dagens mediasamhälle. Så varför skulle någon uppmärksamma just mina tankar? Ofta har jag funderat över om det inte är så många elever tänker när vi konstruerar uppgifter som trots god vilja och ambition faller lite platt och enbart framstår som uppgifter för skolans skull, inte för livet, mest för läraren, inte för en mottagare utanför skolan.

En mörk och blåsig novemberkväll konstaterar jag att jag faktiskt skapat min allra första blogg. Nu ska det bli annat ljud i skällan. I Gy2011 nämns i kursplanen för svenskämnet bloggtexter som en genre eleverna ska vara bekanta med. Härmed är det första steget taget i riktning framtiden. Hoppas mina fantastiska elever kommer att visa mig riktningen om jag går vilse.

Så till alla min före detta och nuvarande inspirationskällor, mina älskade elever, tack för att ni är de ni är - mina läromästare!

Maria