tisdag 25 januari 2011

Tvära kast

Hur bryter man ett mönster man själv skapat? Jag vill försöka ge mig själv tillstånd att också skriva korta texter, i mina ögon mer ytliga, och känna mig OK med det. Frågan om hur man bryter en genre ställdes till Samuels snälla vän Johan och han föreslog byte av bakgrund för att tydligt signalera att förändring är i antågande. "Eller..." sa han, "Du kan ju bara skriva att du vill skriva annorlunda ibland". Oh Johan, vad genialisk du är! Varför krångla till det`mer än nödvändig? Nej, mod nu, släpp in förändring. låt den svepa in och göra rent dammiga vrår likt en vårvinds friska fläkt som rör sig livligt över en vintertrött jord. Nu blir det andra bullar från den här dagen! :D

Jag ska alldeles strax åka till Sahlgrenska och förhoppningsvis bli opererad imorgon. Under all lång väntan har underbara vänner hjäpt mig hålla modet uppe. Dessutom hjälper det ju att tänka positivt, tänka på grejer man verkligen uppskattar. Här får ni se några av mina "hang-ups"! Lite blandad kompott blir det av saker som bara är vackra och annat som ger själen mer tillfredsställelse! Enjoy! Nu blir det tyst från mig ett tag fram över. Jag återkommer när jag åter står på benen! Tudeluu





















lördag 22 januari 2011

Försoning

Fredagkvällens gäster hos Skavland diskuterade vad lycka och försoning betyder för våra liv. Går man till Nationalencyklopedien för att få en ordförklaring kan man läsa att försoning betyder "...återställande av fred och god gemenskap mellan två söndrade parter, i religionen mellan gudomen och människorna.". Kanske är det just enandet, fredsskapandet, att få två parter att sluta strida som vi först och främst tänker på, det som i teorin låter så enkelt men som i verkligheten är så svårt. Jag lämnar de politiska dilemman som världen ständigt brottas med därhän denna sömnlösa natt och uppehåller mig vid de, i ett globalt perspektiv kanske mer triviala konflikterna, de mellanmänskliga och de inommänskliga, eftersom de är lättare att känna igen sig i och uttala sig om när tankarna är dimmiga och långsamma. Kära läsare, om du nu finns, jag gör inga som helst anspråk på att leverera stora sanningar eller ens små visdomsord, nej mina från hjärtat, likt en vårbäcks livliga prolande, hastigt uppkomna tankar är enbart mina funderingar om livets goda sidor och de svårigheter vi alla brottas med.

Skavlands gäster vittnade om friden, den ljuvliga, kanske ovärderliga och helt nödvändiga för oss om vi ska leva ett gott liv, friden man vinner om man löser de själsliga knutar vi bär i vårt inre när vi har något otalt med en annan människa. De hade alla förlorat en förälder och deras historier lärde oss hur svårt det är att leva med vissheten om att man inte fick göra klart, reda ut, komma till samförstånd med den som betyder mycket för en men också  hur lycklig, i det närmaste euforisk, man kan bli när man tar mod till sig och talar ut, vågar syna det som smärtar och får chans att säga förlåt men också förlåta den som gjort oss illa.

Jag tänker ofta att handlingar förvisso kan göra fysiskt ont, men ord, ord de kan riva upp djupa sår i själen, trycka ner, förminska en människa och göra henne så osäker på sig själv. Kanske handlar det om att tron på att man duger som man är, att man är kompetent eller tillräckligt vacker för att platsa i ett samhälle som värderar utseende så högt, kullkastas. Kvar lämnas en på utsidan alldeles faktastiskoch stark individ som på insidan känner sig liten och osynlig. Kanske har avsaknaden av ord, uppmuntrande, bekräftande, kärleksfulla, lämnat människan hungrande efter en mammas eller pappas eller en livskamrats trygga famn. För ord fungerar faktiskt som just en trygg famn, en säker trillflykt man alltid borde kunna lita på.

Den här vintern har jag själv haft många timmar att fundera på vad som är viktigt för mig, för hur jag vill leva mitt liv, vilken människa jag vill vara. Jag vet inte hur recpetet på lycka ser ut, för det framstår som om en veckomatsedel är för inkomplett även om recepten skulle bytas ut varje vecka och årets alla dagar skulle få sin egen meny. Lycka, små korta ögonblick då man känner friden genomsyra hela ens varlese, och som sen läggs på varandra i en osynlig hög, hur beskriver och förklarar man dem? Ibland synliggjorda, fågnade på ett foto, men kan de därmed förklaras förevigade?  Hm... jag vet inte om lyckan, känslan, kan fastna på ett kolorerat fotopapper ens om det är av bästa kvalité?

Den lycka Skavlands gäster beskrev, försoningens, fridens, den tror jag bara kan förvaras i våra hjärtans djup. Men synliggöras? Jo, det går nog trots avsaknad av pappersdokumentation. Genom våra handlingar, hur vi bemöter våra medmänniskor, menar jag att resultatet av försoning kan gestaltas. Själva kärnan, det meningsfulla, freden och den goda gemenskapen som NE förklarat det för oss, den når vi nog endast om vi slutar dömna, slutar sätta oss själva före alla andra och försöka framhäva oss själva på andras bekostnad. Självklart måste vi tro på vår egen duglighet, men det betyder ju inte att vi utesluter andras därmed.

Vi får heller inte glömma att försonas med oss själva. Att förlåta sig själv för fel man gjort, handlingar som gjort andra illa, det är något av det svåraste som finns tycker jag. Själv har jag mycket lättare att bortse från ont som gjorts mig än ont som jag gjort andra. Jag som försöker leva mitt liv enligt mottot  "Make love your goal", enligt principen att kärleken övervinner allt och segrar till slut, jag krossas av tanken på att jag gjort någon annan illa. Oh, om så är fallet och jag inte bett om förlåtelse då gör jag det här och nu: Förlåt mig! Jag hoppas att det inte finns alltför många som mina handlingar drabbat.

Jag har haft en så stark känsla av att jag måste göra färdig innan det är dags för operation. Skavlands progaminnehåll berörde mig, fick mina tankar att vandra. Försoning, den kan nog bara ske inom en människa, men den kräver ändå två parter ibland. Det är svårt att vilja försonas om motparten inte ger dig chansen. Är det inte en form av maktutövning att inte ge din medmänniska möjligheten till försoning om hon söker den? Eller är det bara grym nonchalans om du ignorerar hennes bön? Eller är det kanske din egen rädsla för konfrontation, att tvingas hantera känslor av mindre behaglig karaktär som avhåller dig från att möta hennes blick och sätta ord på allt jobbigt som lagrats i ditt inre, blivit till hårda knutar som ligger fast belagda med knopar som tål många höststormar men som trots det inte är oupplösliga om du bara vill och vågar känna efter?

Till världen sänder jag i natt mina böner om försoning. Låt oss vara vänner, låt oss önska varandra gott och glädjas åt varandras framgångar. Lyssna och ge, förbehållslöst, utan prislapp. Det skänker lycka och frid. Rätt som det är försvinner chansen att rätta till det vi vet att vi borde. Låt oss inte skjuta upp det längre! Make love your goal!


Att älska någon ger dig styrka.
Att vara djupt älskad av någon
ger dig mod.
Okänd tänkare



lördag 15 januari 2011

Snyft! Nej,,, Mod!



Är det någon som känt att verkligheten krymper och världen verkar stanna upp? Allt blir stilla och konstigt tyst. Inte magiskt tyst som vintermorgornarna när man var liten och vaknade upp efter en god natts sömn, sprang fram till fönstret och såg att marken täckts av ett mjukt, ljuddämpande bomullsliknande täckte av snö under natten. Man skyndade sig att tvätta sig, äta, bädda och klä på sig varmt och klev sedan ut i det mjuka vita. Inga spår fanns ännu i den gnistrande snön, inga störande ljud av bilar eller mobiltelefoners plingande. Plogbilen hade ännu inte hunnit förstöra den nya spännande världen som trollats fram under natten. Inte ens hördes några modiga, små övervintrande fåglar kvittra "God morgon". Det var som om man var ensam i hela världen, som man var Niel Armstrong när han tog det första steget på månen när ens fötter gjorde de första spåren i snön. Sedan la man sig på rygg och skapade de vackraste konstverk man kan tänka sig eftersom de hade änglars skepnad.

Nej, inte den förtrollade tystnaden, utan en förlamande, krampartad som får hela ens varlese att darra av visshet att något inte är som det ska. Man får ett besked och plötsligt är det som om man befinner sig en en bubbla, kanske som det kändes för Niel Armstrongs när han tog på sig sin astronauthjälm. Du ser ut genom den, men världen är ändå långt borta, tystnaden ekar konstigt, högljutt, öronbedövande.

Så har jag känt mig sedan igår när en stackars underläkare blev skickad till mitt rum med budet att min så efterlängtade operation blivit inställd. Månader av smärtsam väntan, operationsdagen är äntligen inne, jag har duschat och skrubbat varje millimeter av min kropp med illaluktande bakteriedödande tvål i flera dagar, fastat, tagit prover, fått preoperativa mediciner och sen legat i min sjukhussäng bäddad med prasslade, halkig plast under stela lakan och sett varje droppe närlingslösning sakta ta sig till infarten i min arm samtidigt som jag försökt mentalt förbereda mig för operationens prövningar. Istället för att bli nerrullad till operationssalen blir jag instruerad att klä på mig och ta mig hem för egen maskin utan att ha fått veta när operationen nu kan förväntas genomföras.

Spricker bubblan, tillåter jag den spricka, känns det som jag ska börja gråta och då vet jag inte hur jag ska få stopp på gråten. Jag tvingar bort den, bestämmer mig för att fokusera helt och hållet på måndag morgon då jag åter igen ska tvingas ringa operationskoordinatorn som aldrig är anträffbar, men som uppenbarligen har all makt, om ej i himmelen, så åtminstone på jorden. "Du är nummer 15 i kön", "Nej, Lena är inte anträffbar, jag får lämna ett meddelande och be att hon ringer upp" och efter en veckas tålmodig väntan utan att någon hört av sig är man både ledsen och arg. Nej! På måndag ska jag bara lyckas tjata mig till en ny tid, en tid inom den allra närmsta framtiden. Så måste jag tänka!!! Positvt, resultatinriktat och med tilltro till att människor har åtminstone det allra minsta unset av moral, så det som är rätt får segra och därmed prägla kommunikationens utfall. Inget annat är tänkbart, finns inte på kartan!

Vad stursk jag låter! Det klingar falskt mot hur jag känner mig på insidan. Men kanske måste jag göra det för att inte falla ner i missmodets svarta avgrund. Mod och tilltro till människans vilja att göra vad rätt är, det måste jag intala mig att jag har nu. För sjukvårdens byråkrati, brist på kompetent personal och konsekvenserna av ekonomiska åstramningar som gjorts, det har jag all kunskap i världen om vid det här laget..... 

tisdag 11 januari 2011

Kraftansamling



Tänk så skönt det var när man var liten. Man vaknade på morgonen, full av nyfikenhet och livslust, fylld av förväntan på vad dagen skulle bära med sig. Kamrater, älskade vänner ibland, värsta fienden andra stunder, beroende på vilken lek som bestämde reglerna, var en självklar del i ens liv. Man tyckte ett år var evighetslångt, väntan på nästa födelsedag eller på julen var oändlig. Jag brukade ligga i sängen tyst som en mus dagarna innan och lyssna till mammas och pappas lågmälda samtal och ljuden av deras stök. Det kändes så tryggt, som en mjuk famn som vaggade mig till sömns. Till slut så var dagen äntligen där, jag smög tyst ner för trapporna, insupande dofterna, höstens höga och klara eftersom det är då jag fyller, eller julens kryddiga och varma. Allt hade ett magiskt skimmer om sig och allt blev också magiskt och underbart! Kanske för att allt annat var otänkbart, för att det inte ens fanns i min verklighetsbild att det skulle vara på något annat sätt. Jag var ett mycket lyckligt lottat barn, en liten flicka omsluten av kärlek.

Idag har jag varit på Sahlgrenska och träffat kirurg, narkosläkaren, arbetsterapeut, sjukgymnast och sköterska, delar av det team som ska ge mig den bästa omvårdnaden man kan hoppas på. Efter noggrannt skrubbande med illaluktande antibakteriell tvål svider min hud. Imorgon ska proceduren upprepas två gånger, kanske på opertionsdagens morgon också. Det slår mig hur annorlunda det är nu, när jag som vuxen och dessutom välrutinerad patient, står inför en dag som jag länge längtat efter. Alla orörliga dagar då jag fokuserat på operationen som ska göra mig till samma gamla vanliga Maria, hon som rusar fram genom livet, älskar sitt jobb, att träna, springa, laga mat, umgås, bara leva - nu är den äntligen här.

Men... varför infinner sig inte känslan av sprudlande upprymdhet jag upplevde som barn? Den trygga förvissningen om att allt ordnar sig? Ja, det vore väl naivt att tro att man stannat kvar på barnets magiska, hemliga ö där ingen oro finns, även om det nog inte skulle skada om man kunde förflytta sig dit åtminstone i tanken. Jag är känner mig ju lugn inför själva ingreppet, lite mera orolig för uppvaknandet som alltid är så besvärligt för mig, men det går ju över, Så snälla, snälla, skicka hit lite magi, låt barnets självklara visshet smyga sig in i min hjärnas vindlingar och skicka lugnande signaler till mitt hjärta.

Det är nog nu man ska ta till meditation, kanalisering, fokusering, positivt tänkande, yoga - hm... Alla goda råd mottages tacksamt! Tudeluu


fredag 7 januari 2011

The voices of angels


Davidsskulpturen av Michelangelo


Det är en sång! Så sa en ung skulptör när han försökte förklara sin passion för sitt yrke, för de magiska ögonblick då mejseln och hammaren i perfekt harmoni träffade stenen som gav sitt tillstånd till att avklädas och så småningom blotta den skatt som doldes bakom ämnets oregelbundna former. De kantiga och vassa former som endast skulptören kunde se förbi, se skönheten, potentialen, så som ett frö som i en frusen vinterrabatt samlar kraft, bidar sin tid i väntan på vårsolens värmande strålar. Det lilla oansenliga fröet som med rätt värme och näring slår ut i blom, blir en magnifik lilja eller en spröd ros, vars främsta uppgift är att sprida skönhet och väldoft till den som passerar. I det fördolda vilar all den skönheten och skulptörens uppgift är att få den att blomma.

Det är en sång! Den första gången man möter sitt nyfödda barns blick och inser att i den ryms all världens klokhet trots avsaknaden av förmågan att formulera sig med ord. Kanske också tack vare den oförstördhet som bara den nyfödda äger, innan livets hårdhänta nypor satt sina klor i den nya människan. Freddie Mercurys fantastiska stämma ber oss tänka på hur vi behandlar varandra, att himlen faktiskt kan finnas för oss alla här på jorden om vi bara bjuder på kärlek om omtanke, om vi vågar vara lite oförstörda och naiva som det nyfödda barnet. Det som besitter all världens klokhet och kunskap.

Det är en sång! Mitt hjärta sjunger de vackraste toner när jag tänker på mina elever, de som gör min dag på jobbet lika meningsfull och vacker som skulptörens skapande. Jag känner stor passion för mina ämnen och anser mig mycket lyckligt lottad när jag tänker på fina arbetskramrater, men min största drivkraft det är ändå alla fantastiska unga människor jag får förmånen att lära känna. Ni får mitt hjärta att sjunga!

Det är en sång! Ja... vilken undrar du väl vid det här laget? Jag pratar om skulptörer, nyfödda barn och elever. Så här tänker jag: Mitt yrke, inte är det väl som skulptörens i varje detalj, men att se bakom ytan, se fröet som vill hitta ur sitt skal och slå ut i blom, det är väl det som är en lärares uppgift också? I varje människa ligger potentialen till storhet, vårt uppdrag är att vara kloka nog att se den hos varje enskild individ och hjälpa den blottas och växa sig stark. De ögonblick när man märker att sådana mirakel inträffar, de gör all möda värd sitt pris. Ett tal riktat till en käresta, en älskad förälder eller en bästa vän - oh jag har i sanning fått bevittna mirakulösa ögonblick i klassrummet! Ord har skapat de vackraste sanningar, fått mitt hjärta att sjunga av stolthet, glädje, kärlek och ödmjukhet. Mattias, Mikael, Marcus, Martin, Erik, Tom, Andreas, Alexander, Adam K, Daniel, Philip, Henrik, Johan, Linnea, Linnea och Hanna -  mina ord räcker inte till...

Det är en sång! Mina söner, mina änglar, meningen med mitt liv. Ni vet hur mycket jag älskar er. När en mamma blir ombedd att göra sina söner sällskap på en restaurang en lördagkväll känns det overkligt underbart. Jag inser förvisso att bäst före datum gått ut för mig, men bara att få frågan, att få veta att man också hamnar i facket "Vän" istället för "Pinsammaste Personen i Världen" hos sina barn, vad kan vara större än det? Mitt hjärtas blomma slog ut i full prakt när jag fick frågan. Sen måste jag  säga att era fantastiska vänner också får mitt hjärta att sjunga. Skolkamrater och killarna från fotbollslaget, från knatteserie ända upp till A-lagsnivå, massor av bullbak, korvförsäljning, tvätt av smutsiga matchställ och många mils körning till fotbollsplaner man aldrig känt till. Plötsligt är pojkarna vuxna, lagen splittrade och man får lediga lör- och söndagar - och nya vänner. Glada, trevliga, artiga män som gör en sväng om köket och frågar hur det är, kommer med choklad vackert inslagen i silverpapper, eller till och med skriver "Hej" på Facebook. Hugo, Jonathan, Johan, Jesper, Robin, Vigan, Markus, Alexander N, Christian P, Dennis, Jonatan, Joakim, Tobias, Niklas T, ni får mitt hjärta att sjunga! Emelie, Elin, Jenny, Linn, Joanna, Amanda, Tove, Nathalie, Rebecca, Jennifer, Emma, Catherine, Linnea, Hanna, Caroline - genom att vara de ni är visar ni att Heaven is for Everyone!


This could be heaven
This could be heaven
This could be heaven for everyone

In these days of cool reflection
You come to me and everything seems alright
In these days of cold affections
You sit by me - and everything's fine

This could be heaven for everyone
This world could be fed, this world can be fun
This could be heaven for everyone
This world could be free, this world can be one

In this world of cool deception
Just your smile can smooth my ride
These troubled days of cruel rejection, hmm
You come to me, soothe my troubled mind

Yeah, this could be heaven for everyone
This world could be fed, this world can be fun
This should be love for everyone,
This world should be free, this world can be one
We should bring love to our daughters and sons
Love, love, love, this could be heaven for everyone
You know that
This could be heaven for everyone
This could be heaven for everyone

Listen - what people do to other souls
They take their lives - destroy their goals
Their basic pride and dignity
Is stripped and torn and shown no pity
When this should be heaven for everyone





onsdag 5 januari 2011

Lite mer om vänskap och kärlek


 

Nu är det ett tag sen jag satt och försökte sätta ord på alla tankar som kommer när man hänvisas till horisontalläge. I två månader har jag legat på rygg i min säng och längtat efter att bara vara som vanligt, kunna ta en promenad, jobba och sköta allt som hör vardagen till. Alla dessa långa timmar har lämnat utrymme för reflektion. Ibland har den väl varit mer strukturerad och ämnena självvalda, men ofta har tankarna bara vandrat dit mitt hjärta och min själ styrt dem. Idag känns det som om jag kanske skulle våga mig på ett försök att dela med mig. En ung man skickade ett sms till mig där det stod att han uppskattade att läsa det jag skrivit, Oh, den ödmjukhet jag känner inför hans vänlighet, den gör mig både modig och mycket rädd. Jag hoppas hans lust inte kvävs.... och att han nu vet hur lycklig han gjorde mig! Tack!

Vänskap -jag tänkte hålla mig fast vid denna underbara gåva lite till. Jag inser att mina texter är lite sorgsna och jag vill gärna bryta den stämningen om det går. Jag är nog lite sorgsen på insidan, lite kantstött och skadeskjuten. Men jag känner också en stor, stor glädje och mycket kärlek som jag vill dela med mig av och översösa alla som kommer i min väg med. Jag älskar att skratta, att hänga in det ordentliga och strikta i garderoben för en stund och lufta busigheten och livslusten. Och jag tänker att genom allt som jag mött i mitt liv så har kärleken och livslusten alltid funnits där. Trots allt! Och mycket tack vare vänskapen och kärleken jag känt omsluta mig  tror jag.

Så åter till vänskap då. Jag har en underbar familj med många som värnar om mitt väl och ve. Just idag vill jag tacka mina barn. Mina underbara, vackra, snart fullvuxna söner. De små oskyldiga änglarna som nu är män, unga, otåliga, på väg ut i livet. De gör mig lycklig när jag hör hur klokt de resonerar om hur konflikter bäst löses, när de njuter av varandras närvaro och småkivas om fotbollsresultat eller om vem som är starkast! Jag sparar dessa stunder i mitt hjärta och ber att deras vänskap alltid ska vara lika djup och livskraftig. Sen lagrar jag vänskapen och kärleken de visar mig också. Ett "Mamma jag älskar dig"!" kan få en trött kropp att orka flera dagar till. Vänskapen med mina barn, den är ovärdelig. Daniel och Samuel, jag älskar er!

När man abrupt tvingas ändra sina vanor blir saker man kanske tar för givet mer påtagliga. Att kunna sitta, gå, arbeta eller tillbringa en stund vid datorn och kommunicera med omvärlden, det tar vi lätt för givet. Vi tänker nog ofta att vi ska ringa eller skriva till den där särskilda personen, men så blir vi upptagna av annat och skjuter upp vårt "Hej" till ett senare, bättre lämpat tillfälle. Men... när kommer det? Det perfekta tillfället? Nästan aldrig tycker jag. Vi är jämt upptagna och trötta. Goethe menade att vi aldrig är mer fjärran från det vi önskar än när vi tror oss äga det. Det är värt att tänka på. Vi tror vänskapen ska klara alla törnar, finnas orubbad oavsett hur vi agerar, men vänskap kräver omvårdnad och kärlek, blandat med en stor portion humor och skratt.

Att tystnaden blir lång och stor, det kommer sig inte alltid av ovilja. Själv kan jag ringa en bästa vän i mina tankar hur många gånger som helst under en dag. Men att lyfta luren... ja då kommer något i vägen, tiden att sitta stilla en stund, den verkar inte finnas. Ofta skyddar vi oss med fraser som "Det är tanken som räknas!". Men så är det inte. Inte vet väl min bästa vän att jag tänkt att ringa. Nej! En klok man har sagt att det inte är  våra tankar som räknas, det är våra handlingar! Till mina goda vänner som verkligen gått från tanke till handling - tusen, tusen tack! Varje litet "Hej!" blir till en hel roman värdig Nobels Litteraturpris när dagar av ryggläge och tystnad läggs till ännu fler sådana dagar. Den kloka, snälla björnen Nalle Puh han lär oss att "En smula hänsyn och omtanke betyder så mycket" och tänk så rätt han har. Ni som burit mig, hjälpt mig hålla modet uppe, ni vet vilka ni är. Unga som gamla! Vänskap sätter inga åldersgränser, så är det bra! Jag älskar er!

Att älska,  ha vänner som man kan säga: "Jag älskar dig" till, det är helt nödvändigt. Någon som man kan lita på förbehållslöst, som man kan dela tystnad med utan att den känns obekväm, som man kan skratta hejdlöst och ohämmat tillsammans med över och åt något som för andra ter sig helt obegripligt, det är så värdefullt att jag inte vet vilka adjektiv jag ska använda för att göra en sådan relation rättivsa. Sen finns de vänner som kommer i skepnaden av räddande änglar, modiga som korstågens riddare. Ni som visat mod och godhet och vilja att försöka rätta till komplicerade situationer, ni äger mitt hjärta.  Mina vänner, ni som vet vem jag nu talar till: Jag älskar er!

Vänskap och kärlek, de går hand i hand, är för evigt sammanlänkade i ett heligt förbund. Ta er tid att visa kärlek! Skjut inte upp det där samtalet som skulle betyda så mycket för mottgagaren, men som aldrig blir av. Våga säga hur mycket ni tycker om någon, våga visa det med både ord och handlingar. Den äkta vänskapen och kärleken den dömer inte, den försöker förstå. Den begränsar inte, den öppnar upp stängda portar, sporrar till att våga sträcka sig efter nya horisonter - kanske mycket efterlängtade sådana. Den glömmer inte, tystnar inte, den frodas i att återgälda omtanke, att visa omtanke först. Jag har lärt mig att den glädje man känner när man kan göra något gott för en annan människa, utan att förvänta sig något tillbaka, den glädjen är störst.

Mitt livsmotto är: " Make Love Your Goal!" Jag försöker älska, utan krav, utan prislapp, bara för att det är det som är rätt och riktigt. Men jag är bara en liten människa på jorden som precis som alla andra ibland behöver en kram och lite uppmuntran. Självklart faller jag ofta platt, gråter över att jag inte är bättre än vad jag är, att jag inte lyckas visa den kärlek och respekt jag känner för människor. Jag önskar ofta jag var starkare. Men om jag lät det stoppa mig, det vore att misslyckas komplett. Nej, min livsvilja den stakar ut riktningen, tvingar mig att skrapa ihop de tilltufsade resterna av mitt inre och fatta nytt mod att möta livet. Jag har underbara vänner: Min familj, mina kamrater, mina arbetskamrater, mina före detta elever som jag nu får kalla vänner, mina nuvarande elever och människor som bara finns runt omkring. Jag älskar er!