måndag 9 maj 2011

Abstinens

Det känns som mina ord har tagit slut och med dem både självförtroende och den livsglädje som alltid brukar göra mina dagar lättare. Morfinets klor har tagit ett fast tag i min kropp som varje dag drabbas av abstinens som får mig att skaka av frossa, svettas när böljor av värme avlöser den förlamande kylan och tvingar mig att blunda för att inte må alldeles för illa när sinnet blir dimmigt och uppmärksamheten långsammare än vad man önskar. Likt Sisyfos evig tröstlösa kämpande upprepas proceduren på nytt varje dag.

Tvärs emot läkarens inrådan evisas jag med att hålla tablettdosen så låg som möjligt i hopp om att det ska ge utdelning på gymmet. Om det går att behålla lite kontroll över kroppen tänker jag att det är lättare att styra vilka övningar som måste sållas bort eftersom de är för smärtsamma och istället ersättas av gåband, roddmaskin, cross trainer och vikter som sorgligt nog är babylätta. Nu gäller det att vara generös mot sig själv och försöka tänka positivt, inte ställa alltför höga krav trots att det inte alls känns som man ligger ens i närheten av det man vill defeniera som sin "normala nivå". Det är inte så lätt bara.... Tänk att kunna snöra på sig löparskorna och springa en runda i det underbara försommarvädret, eller genomföra ett sånt där underbart träningspass på gymmet som efterlämnar en länge kvardröjande, nästan euforisk eftersmak, tack vare endorfinerna som far runt i kroppen.

Träningspassen förläggs till morgon och förmiddag då kroppen ännu inte gjort sig helt av med morfindosen från föregående kväll. Det gäller att passa på, köra så hårt som möjligt och sen försöka äta ordentligt när man kommer hem, för när klockan närmar sig ett så börjar abstinensen. Det känns som jag har en inbyggd indikator, som om man skulle kunna ställa klockan efter frossan som smyger sig på trots solgassets ljuva smekningar. Eftermiddagarna är oftast bara en enda lång och tålamodsprövande väntan på kvällens morfindos. Lugnet som sen infinner sig, smärtlindringen som får andningen att lugna ner sig, kroppen att slappna av och göra det lättare att vara lite social, det är så befriande.

Gissa om jag längtar efter stunder då monotonin bryts av besök av goda vänner. Det är underbart att få glömma sig själv och skratta tillsammans med andra. Så snälla, har du vägarna förbi och en minut över så är min dörr öppen - som vanligt! Nu längtar jag bara extra mycket efter alla månder av långsamhet och tystnad. Jag håller alla tummar och tår och säger "Välkommen!"