tisdag 14 juni 2011

Lycka

För att min lycka ska vara total krävs värme, ordentlig värme, inte som nu en sol som hastigt behagar smeka min värmetörstande kropp bara för att på ett ögonblick sedan retfullt gömma sig bakom illvilliga, ogenomträngliga moln. Helst ska man sitta på en klippa och höra vågskvalpets rogivande kluckande, måsarnas skrik, dunkandet från en snipa som i sakta mak puttar förbi och bara njuta av livet. Du vet, som Ferdinand, han som bara satt där under korkeken och luktade på sina blommor! Som grädde på moset är den där riktigt fängslande romanen, den som får en att slukas upp, att glömma tid och rum för en stund.

Förr älskade jag att dyka i böljan den blå, skära genom ytan, känna kylan omsluta kroppen för ett kort ögonblick för att sedan bara svalka ens uppvärmda hud. Undrar just om min rygg kommer att tillåta det i år? Förresten så har jag blivit en riktig badkruka på "gamla dar". På något konstigt sätt verkar det som vattentemperaturen är betydligt lägre nu än vad den var när jag var barn. Hur kommer det sig? Kanske en konsekvens av den globala uppvärmningens mer negativa effekter?

Om nu solen trilskas så har lyckan ändå "drabbat" mig de sista dagarna. En gång sa någon till mig att "Du är en riktig jordgubbstös". Så gulligt, eller hur? Och ja, nu är jag en jordgubbstös. Och smultrontös också. Jag älskar att kunna gå ut i trädgården på morgonen och plocka en handfull solmogna bär och tillåter mig att vara så självisk att jag proppar munnen full utan att tänka på att kanske min son också vill ha. Sen grips jag förstås av vånda, eftertankens kranka blekhet antar jag, och skyndar mig att göra i ordning hans frukost som förgylls av dessa vackert röda bär. Eller som igår, har middagen färdig när han kommer hem från jobbet och till efterrätt erbjuder en skål nyplockade jordgubbar med god vaniljglass till. Då känns det gott igen i mitt modershjärta!

Det är nog så med lyckan att det som ger mest frid när man lägger sig på kvällen, det är insikten om att man gjort något gott för någon annan. Man blir lycklig av att göra någon annan lycklig, så är det bara!


Sjung om studentens lyckliga dag!

Sommar, sommar, sommar.... äntligen är den här! Eller, snart? Nösnäs avgångsklasser med sina, som alltid,  lika flitiga och ambitiösa elever, har tagit språnget ut i verkligheten. Deras glädjefyllda rop och skratt, förmodligen förstärkta av champagnens friska bubblor, rungade genom korridorerna. "Vi har tagit studenten!!!" Med tacksamhet i hjärtat över att få ha varit medpassagerare på deras resa till vuxenlivet står man där och känner både glädje och vemod och kan bara önska dem allt det bästa i världen och hoppas livet kommer att behandla dem milt och kärleksfullt! 

Denna gången var avslutningen extra känsloladdad. Genom en olycka rycktes två av eleverna i min klass bort på en sekund och det kändes som tiden stannade, som vi befann oss i en overklig bubbla.  Man fortsätter andas, strävar vidare och vips så står man där och det är skolavslutning, en dag som ska vara odelat lycklig, om än några ostyriga avskedstårar tvingar sig fram i ögonvrån, och inser att min klass också denna dag måste konfronteras med sorg och saknad. Flickornas stolar är och förblir tomma, inget kan ändra på det! 

Tillsammans med min fantastiska klassföreståndarkollega tar jag ett djupt andetag och sen går vi in i klassrummet. Glam och skrål, kramar i överflöd, betygsutdelning, tårta och fotografering. "Hurra, vad vi är bra!" Tända ljus, blommor, fotografier på de saknade kamraterna och en stunds eftertanke kring livets skörhet. Sedan tillbaka till "Sjung om studentens lyckliga dag..." Oj, vilken känslomässig berg-och-dalbana dagen gav oss.  

Nu är det över! Vi har kramats, fullgjort vårt uppdrag, till och med agerat poliser och konfiskerat insmugglade skummande drycker (hm...) och önskar alla fantastiska ungdomar en sommar som de aldrig kommer att glömma och en framtid som är lika ljus som studentsången lovar. Min förhoppning är att ibland få små uppdateringar om hur det går för dem, det skulle vara så roligt!

Jag kommer att sakna er!