"Jag var en spillra av mitt forna jag....." sjunger Suzzie Tapper. En spillra, sliten, urblekt likt en gammal T-shirt som en gång var älsklingsplagget men nu tappat formen och gått ett vemodigt öde till möte i sin nya karriär som fönsterputsartrasa. Vissnad som en blomma i trädgårdsrabatten som törstat efter vårsolens livgivande strålar, slagit ut i full prakt när försommarvärmen smekte kronbladen, stolt vajat i takt med den ljumma östanvindens andetag och till slut ändå tvingats stå inför ovillkorlig, orubblig förändring som hösten burit med sig. Jag tycker om hösten, lugnet, stillheten, det vardagliga lunket. Mirakel ska lysa upp höstmörkret, visst finns mirakel.... inte vemodigt slut utan rogivande början på något nytt och hoppfullt. Kanske? Vet inte..... är bara trött.....
"Lika blå som dina ögon, lika ljusblå var min tro, att jag redan i morgon skulle få lite lugn och ro...." Hjälp mig få lugn och ro! Jag som envist hållit fast vid tro på att kärleken övervinner allt, att godheten till slut segrar, måste erkänna att jag behöver en vänskaplig famn att krypa in i - bildligt går lika bra som bokstavligt - för att fylla på hopp och tro.
"Var inte rädd! Jag går bredvid dig!.... För att jag älskar dig, så som du är! Låt mig få bära dig, när du är svag. .... Var inte rädd!"
Att vara modig är inte liktydigt med att ha de största musklerna. Men att vara modig kräver stor styrka, långt större än vad svällande biceps och välskulpterade bukmuskler erbjuder. The survival of the fittest som Charles Darwin menade förklara förhållandet mellan åtråvärda fysiska förutsättningar och artens överlevnad ska finnas förprogrammerad i reptilhjärnans vindlingar i våra hjärnor. Vi vill gärna se oss som upplysta och reflekterande varelser, levande i ett modernt och jämställt samhälle. Ändå visar forskning att individer som är vackra enligt existerande normer eller är långa, muskulösa män, premieras framför personer med mindre påtagligt åtråvärda fysiska företräden i en konkurrenssituation i anställningssammanhang. Förmodligen skulle många arbetsgivare dra sig för att erkänna att sådana faktorer spelar in när en tjänst tillsätts. Kanske är man inte ens medveten om att reptilhjärnan sänder signaler, uråldriga, knappast politiskt korrekta idag, indikerande att någon skulle kunna vara mer lämpad att föra arten vidare, men därmed inte sagt mer kompetent för ett specifikt yrke eller uppdrag.
Om nu muskler lätt förknippas med styrka och mod, tänk på uttryck som att "visa musklerna" eller"spänna musklerna", är det då inte anmärkningsvärt att t.ex. musculus psoas major (en av tre djupliggande bukmuskler med funktion att böja höftled och ryggrad som tillsammans kallas musculus iliopsoas) gör oss emotionellt ömtåliga? M. psoas major är en av de hyperkänsliga punkterna på vår kropp som vid massage kan trigga och utlösa ilska eller ge känsloupplevelser som får oss att gråta. Antonymt inhyser våra muskler styrka och svaghet, mod och ömtålighet, lust och olust.
Jag undrar just om Vergilius hade rätt när han sa att lyckan favoriserar den modige? Man kan ju hoppas att det är så. Idag fick jag bevittna hur en människa trädde fram, bekände sin litenhet och sina tillkortakommande och sin strävan att komma till rätta med sitt liv. Det kräver stort mod att våga göra så. Jag hoppas Vergilius klokskap som överlevt sedan antiken, likt Tingeling sprider magiskt älvstoft över denna människan och låter lyckan slå rot och spira. Själv erbjuder jag vänskap och stöd i stunder då livet kanske inte känns så rosenrött som man skulle önska. All respekt till den som är så modig och vågar visa musklerna så naket och utlämnande som det jag fick se idag. I nattens mörker som nu omsluter mig ber jag ödmjukt om sådan styrka och mod. Jag vill också möta livet vapenlös.....
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Att vara sann mot sig själv, följa den vägen som man vet är den rätta men kanske inte den lätta, det kräver mod och självinsikt. En av mina älsklingsdikter, The Road Not Taken av den amerikanske poeten Robert Frost, gestaltar valets vånda, tvekan inför att tvingas välja åt vilket håll man ska gå. Ska man ta den välbekanta, upptrampade stigen, eller ska man våga sig ut på okänd mark, lita på den inre rösten som styr en och ha förtröstan och tilltro till att saker och ting på ett ibland obegripligt, mirakulöst sätt ordnar sig? Det kanske inte blir som man först tänkt sig, men annorlunda kan ju vara minst lika bra?
Av många olika skäl känns det som jag står inför ett Robert Frost-likt vägskäl som tvingar mig skärskåda mitt inre, mina rädslor, min litenhet. Tänk om det var lika lätt att fylla på "goda-egenskapstanken" där reservlampan lyser ilsket rött och varnar för ett nära förestående motorstopp, som det är att lyssna till osäkerhets stämma, när den likt ormen i Edens lustgård viskar uppfordrande i örat. Freddie Mercury säger i den sista intervjun han gav att bara man vet med sig att man varit sann mot sig själv, levt äkta och försökt fylla livet med så många lyckliga ögonblick som möjligt, så kan man gå vidare rofyllt. Han har så rätt! Visst försöker vi väl alla leva efter den devisen så gott vi kan? Varför måste det bara vara så lätt att såra och så svårt att välja kärlekens och godhetens väg?
Inte kan vi rädda världen kanske, men vi kan söka efter lyckan och låta den rädda oss alla. Ibland behöver man hjälp och den som har vänner som stöttar den ska vara tacksam. Jag har turen att ha trofasta vänner och det känns gott. Oväntat får man en varm kram av någon man inte förväntat sig det av och man blir nästan yr av glädje. Men lika kärleksfullt ett vänligt ord kan vara, lika smärtsam kan tystnaden eka i ens inre. Tystnad från någon som räknades som vän, som trots ett naket rop på hjälp stänger porten och lämnar en ute på ensamhetens hårda och skoningslöst nedbrytande arena, likt en sårad gladiator som haltande släpar sig mot ringens utkant för att läka.
I morgon börjar skolan, vardagens förpliktelser kallar. När man varit borta så länge som jag varit känns det konstigt, nästan lite skrämmande faktiskt, att börja jobba igen. Uppstartsdag med besök på Nääs slott och en åktur på Anten, Gräfsnäs smalspåriga tågbana står först på dagordningen. Hoppas vädrets makter är med oss så vi slipper bli uppblötta och skrynkliga som små russin. Dagens ihållande regn har ju varit i kategorin spolslangskänsla och efterlämnat små sjöar i gräsmattan. Nog för jag gillar vatten och önskar mig en vedeldad badtunna att kunna plaska i, få känna skönt uppvärmt H2O omsluta kroppen och smeksamt leda en till ett avslappnat tillstånd, men detta hällregnande.... nej tack!
Nästa bekymmer - också det av världslig karaktär - rör det eviga problemet med klädsel och stil. Inte vill man frysa, jag fryser ju nästan jämt, och inte vill man vara för varm heller. Sen är det ju frågan om man kan lyckas klämma in valkarna som sommarens mumsande efterlämnat? Hm.... oj, oj, oj.... Reklam på TV utlovar just nu att man genom "Just one touch" får den mest underbara hyn som tänkas kan, kanske som Snövit, alabastervit, rosenröd mun och ebenholtsfärgat hår? Tänk om man hade turen att bli åtgärdad av ett proffs som trots grundmaterialet - jag - lyckades skapa en någorlunda presentabel uppenbarelse. Man vill ju att eleverna ska slippa ägna uppmärksamheten åt hur skum man ser ut och istället koncentrera sig på att lära sig allt underbart kursplanerna utlovar! :D
Mina bryderier sägs förstås med viss humor och ett mått av distans, det vill jag klargöra. Med alla bekymmer som finns i världen behöver man ju inte vara alltför ytlig och självupptagen och tro att någon bryr sig särskilt mycket om hur just man själv ser ut. Det vet jag! Men ändå.... visst hade det varit underbart om Askungens goda fé hade kommit och viftat med sin trollspö, hokus pokus, och man på ett ögonblick förvandlades till en vacker kvinna, om man fått äran att genomgå en metamorfos likt den fula ankungen som blev en vacker svan? Just one touch.....
She'll put on her make-up and brushes her long blond hair
Igår bakade jag en jordgubbstårta. Efter att ha lagt pannan i veck gång på gång, drabbad av plötslig beslutsångest över vilket tårtrecept jag skulle välja, fastnade jag till slut för en klassisk sommartårta. Det känns skönt när man äntligen fattat beslutet, eller hur?
Matlagning tycker jag om, särskilt dekorerandet och slutfinishen för att få till en upplevelse som tillfredsställer både syn och smaklökar. Färska jordgubbar finns lyckligtvis ännu att köpa och alldeles runt husknuten har björnbärsbuskar slagit rot trots piskande västanvindar och nästan ingen jord alls. Hösten närmar sig med stormsteg och ett säkert tecken är att björnbären börjar mogna. När mina barn var små brukade vi alltid plocka bären och koka sylt på dem. Till sylten stekte vi pannkakor och som kronan på verket serverades en kula vaniljglass. Oh vad de nöjt! Med munnarna fulla skrattade vi åt vår lyckade skörd och konstaterade att det snart var dags att börja skolan igen efter ett skönt sommarlov.
Lite av den känslan kanske skulle var fint att fånga i tårtans fyllning? Förlänga sommarens smaker med söta jordgubbar och samtidigt låta en liten försmak av höst göra sig gällande i de vackert glänsande, nästan svarta björnbären? Jo, så fick det bli! Jag fuskade lite också, tog hjälp av färdigformade chokladlöv. Ja, jag skäms lite över att säga det, för jag brukar alltid göra dekorationen själv. Förmodligen skulle inte mina löv blivit så fina som de fabrikstillverkade i alla fall, så jag bestämde mig för att inte hänga läpp utan vara glad att jag sparade lite tid som var bristvara just då. Gräddig vaniljkräm, jordgubbsfromage och mosade jordgubbar breddes mellan bottnarna och sen åkte gräddspritsen fram. Slutligen fick jordgubbar, björnbär och chokladlöv sin plats på toppen, tillsammans med några vackra smultronlöv. Ja, lite grönska kan väl aldrig skada?
Jordgubbstårta
Tårtan tog slut i ett nafs! Som tur är har jag ändå lite godsaker kvar. Det får nog bli en smaskig frukostsmoothie imorgon tror jag....
Kvällen närmar sig långsamt efter en dag med regntunga skyar som lite då och då via hastigt övergående skurar gjort sig lättare, förmodligen för att stiga aningen närmare himmel nummer sju senare i afton. Det är ju trots allt fredag, feststämningen måste väl infinna sig med automatik hos de allra flesta, såväl de som trots sommartider är hårt arbetande som de som intagit horisontalläge i hängmattan eller i solstolen och bara njuter av att ha semester och göra minsta möjliga? Feststämning...... var är du? Du verkar ha övergivet mig.
Vet inte varför jag känner mig så vemodig? Idag kändes det med all tydlighet att hösten tar små kliv i vår riktning och med den följer skolstart, jobb och vardag. Jag tycker om hösten och älskar mitt jobb och har saknat det förfärligt mycket under min långa sjukskrivning, jag borde ju jubla över att det snart är dags igen. Men nej, en obehaglig klump i magen tynger mig, oroar, får mig att känna mig obetydlig och skraj. Avsaknad av kommunikation om framtiden i kombination med påminnelser om mindre positiva händelser i förfluten tid har fått mitt självförtroende att svaja.
Tänk vad ord har makt över oss. De håller vår självbild gisslan, fyller oss med styrka och kraft, allt beroende på vilka små ord som kommer över våra läppar och vem som uttalar dem. Någon lovar att man är vänner, att höra av sig men fyller sen löftet med tystnad. Inga ord kan ibland göra lika ont som fel ord tror jag. Någon annan kanske i ilska slänger ur sig en sårande kommentar och sedan väljer att avsluta samtalet, lämnar för mycket osagt, trots att för mycket sagts. Ord, de är i sanning mäktiga!
Jag såg för en liten stund sedan en snutt av ett samtal mellan Fredrik Lindström, vår språkguru, och hjärnforskaren Martin Ingvar. De pratade bland annat om vad som händer i hjärnan när vi blir arga. Vi kastar ur oss något sårande, hör i samma stund hur illa det låter och förvånas över att vi faktiskt sa något så dumt. Samtidigt fylls man av en skön känsla, skön för att det på något oförklarligt sätt var nödvändigt att få ur sig just dessa sårande ord. Reptilhjärnan tar över, insikten och förnuftet tar blixtsnabbt minisemester. Den snabba andningen, den ökade pulsen som får hjärtat att dunka hårt i bröstkorgen och i värsta fall händerna som attackerar, de är alla sedan urminnes tider nedärvda impulser som var menade att skydda oss från fara. "Stopp! Säg inget du ångrar!" säger vår rättsetik. "Krossa! Förstör! Vinn!" säger samtidigt reptilhjärnans uråldriga signalsubstanser.
Komplexa varelser är vi! Action blandat med förnuft som håller oss tillbaka! Vi vill nog alla göra det som är rätt och riktigt, i alla fall nästan alltid. Chris Medina påminner oss så fort vi slår på radion. What are words frågar han sig om de inte fylls med sanning och löften som har substans och ges för att hållas:
What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone
Det vackra vi säger lyfter själar, det som sårar det finns kvar länge, länge. Ord är makt! Ord är kraft och kärlek! Ord är en gåva värd att förvalta med stor omsorg. Oh, en liten ljusglimt smyger sig nu in i mitt hjärta. Jag tänker på mina fantastiska elever, alla och några i synnerhet, som fått mig att sväva på moln, befinna mig i sjunde himlen, trots att ett slitet och tråkigt klassrum varit ramen. Jag vågar inte namnge dem idag, måste nog fråga om det är OK först? Hoppas de ändå förstår! Tack för den gåvan de gett oss, mig! Ni ordkonstnärer, lova att ni inte tystnar!
"Lika blå som dina ögon, lika ljusblå var min tro, att jag redan i morgon skulle få lite lugn och ro...." Hjälp mig få lugn och ro! Jag som envist hållit fast vid tro på att kärleken övervinner allt, att godheten till slut segrar, måste erkänna att jag behöver en vänskaplig famn att krypa in i - bildligt går lika bra som bokstavligt - för att fylla på hopp och tro. 
