Härom veckan diskuterade Skavland och hans gäster vad ondska är och enades om att ignorans och likgiltighet är svaret. Det kan förstås appliceras på många aspekter av livets vedermödor och jag håller med. dem Men jag skulle vilja inflika att osynliggörandet av en människa, att stänga henne ute från gemenskapen, ta det man vill ha av henne och sedan kassera henne, måste inkluderas i denna definition. I mötet mellan individer blir du till och ansvaret att låta alla känna sig sedda, värdefulla, det delar vi. Dina handlingar påverkar din nästa mer än du tror.
Du kan inte kontrollera livet. Ödet möter dig kanske på den genväg du tog för att undvika det. Du blir ledsen, flyr till ditt rum, tänder ett ljus, kryper upp i sängen, rullar ihop dig i fosterställning och gråter, känner tårarna forcera dina stängda ögonlock, forsa fram likt en bångstyrig vårflod, rinna ner för kinderna, över läpparnas mjuka kullar för att slutligen falla från hakan likt en fallskärmshoppares störtdykning mot jordskorpan sekunderna innan skärmen vecklas ut. Smärtsamma, likt stöten som genomborrar hopparen det ögonblick han tar mark. Livräddande, som fallskärmen, kan tårarna vara. Mod! Mod att våga lita på din egen styrka. En ängel går vid din sida, Du är inte ensam!
With every step you climb another mountain
Every breath it's harder to believe
You make it through the pain, weather the hurricanes
To get to that one thing
Just when you think the road is going nowhere
Just when you almost gave up on your dreams
They take you by the hand and show you that you can
Nyligen fick jag frågan om hur man orkar andas när man känner sig alldeles ensam, utanför och bara trött. Mina funderingar idag fladdrar hit och dit kring detta eviga dilemma. Hur ska man kunna veta hur någon annan känner? Hur ska man kunna sprida lite ljus och hopp till någon som har det svårt? Hm... ödmjukast inser jag att mina tankar bara är mina egna, oprofessionella, kanske inte alltid helt färdigtänkta ens, men de är de bästa jag har att erbjuda.
Ett barns skratt, oförställt och äkta, kommet rakt från hjärtat, går rakt in i hjärtat, vad kan vara vackrare? Man kan inte undvika att bedåras, fyllas med glädje och skratt själv. Tänk om världen kunde få vara så enkel och oförstörd som ett litet änglabarns skratt. Allt för fort växer vi upp och livet drabbar oss, stöter, skaver själen och tufsar till vårt inre. Det är lätt att tvivla på sig själv, tappa fotfästen för en stund och kastas ut i ett ändlöst universum av frågor som verkar omöjliga att besvara. Tårar, man tror man gråtit till de tagit slut, men så fyller de plötsligt ögonvrån, svämmar över likt en vårflod, hejdlös, kraftfull, tvingande.
"Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små" sjöng Ted Gärdestad så poetiskt och menade att trots att tiden ibland jagar oss in i en vrå så finns det alltid hopp för framtiden. Det känns trösterikt att låta orden bli till en trygg och bred skuldra att luta sig mot när frågorna hopar sig likt åskmoln som olycksbådande tornar upp sig på himlen när oväder nalkas. Ord så fyllda med kraft, med makt att antingen fylla en människa med hopp och tro på framtiden eller knuffa ner henne i djup bottenlös brunn av vånda. Härom natten drömde jag att någon jag saknar kom till mig och sa "Hej!". Med lätt hjärta slog jag upp ögonen och kände hur positiv energi genomströmmade mina ådror. Så enkelt kan det vara! En dröm, hoppet tänds och hjälper en att möta dagens vedermödor.
Jag har lärt mig att lita på att min inre röst guidar mig rätt när jag står inför vägskäl i livet. Det svåra är väl bara att "No man is an island" som John Donne en gång sa. Man är ju beroende av de människor som ens livsväv inhyser. Deras handlingar påverkar dig, ibland mer än man vill och tror. I kommunikationen, i mötet som uppstår, blir man till som individ. Det komplexa i detta förhållande, som jag ser det, är att det mötet i sig som är det svåra om man inte riktigt förstår varandra, likväl som avsaknaden av mötet kan krossa dig, få dig att känna dig utestängd från en gemenskap du längtar hett efter.
Kan det vara så att det inte är ensamheten i sig som är svårast? Jag undrar om det inte är så att känslan av att inte passa in, stå utanför, är den som gör mest ont? Att våga tro på att man platsar, duger utan att spela en roll är inte alltid lätt. Kanske letar vi efter vänner på fel ställen ibland och missar den hand som sträcks ut som stöd, som en bro över mörka vatten som vill bära oss? Maeve Binchy lär oss att "Tack vare vänskapens kraft blir glada stunder bättre och ledsamma stunder glöms". Vi skulle nog vara mer inriktade på resan vi gör, snarare än att bara sikta mot slutmålet. Tar vi emot livet, hur det än blir, med tilltro till vår egen förmåga, är det lättare att vara tacksam för det som bjuds.
Och skrattet, vi får inte glömma glädjens och skrattets läkande kraft. "Skrattet är det kortaste avståndet mellan två människor" konstaterar Victor Borge. Det är underbart när någon skriver en glad fråga eller kommentar på Facebook, skickar ett omtänksamt SMS, ringer för att fråga hur det är eller knackar på din dörr, beredd att komma in och göra en grå dag till fest. En fantastisk ordkonstnär, en av mina älskade elever, uttryckte känslan så enastående vackert i en text till en kär vän: "Du tar min måndagsmorgon och gör den till fredagskväll". Man blir stum, eller hur? Så vackert..... Min hjärta skrattar av glädje över att få uppleva sådana ögonblick på jobbet, ögonblick som får själen att dansa. Ord, vad vore vi utan ord? Maktlösa, genomskinliga, kraftlösa. Låt orden fylla oss med styrka, vänliga ska de vara! Power to all my friends! I love you! Vad vore jag utan er...?
Efter två månaders skrivtorka sitter jag vid datorn och försöker formulera mina tankar igen. Livet har gått vidare förstås och som vanligt bjudit på både höjdpunkter och vågdalar. Jag har fyllt år, bestämde mig för att dagen var en bland alla andra och inget att uppmärksamma och överraskades av min familj och närmsta vänner som oavsett mina intentioner tänkte sjunga "Ja må du leva!". En glädjestrimma tog sig in i hjärtat samtidigt som acceleration i överljudsfart krävdes för att baka och laga mat till femton personer. Tur att jag tycker om att dona i köksregionerna!
Jobbet har erbjudit många prövningar den här terminen, såväl praktiska som känslomässiga. Vår arbetsplats är för närvarande byggarbetsplats och det ställer självklart allas tålamod på prov. Läckande tak, översvämmat arbetsrum och bristfälliga lokaler underlättar inte när man har klasser med fler än trettio elever. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag som alltid får de allra mest underbara unga kvinnorna och männen i mina grupper. Om någon av er läser detta, känn er direkt tilltalade! Mina fantastiska elever har bjudit på skratt, kramar, en stor portion tålamod och visat sin klokskap och ambition och gjort min vardag glädjefylld. Jag ödmjukar mig inför er och tackar för den kärlek ni visar mig, ständigt, om och om igen!
Det har varit tufft att lära sig alla nya namn. Jag har som absolut krav på mig själv att snabbt göra så och kan bara konstatera att i år har det varit svårare än någonsin. Någonstans runt 130 namn har jag att plugga in och mitt sinne har fördunklats av preparat som jag motvilligt varit tvungen att fortsätta bruka för att klara av att röra mig. Dessa små glansiga piller som ser så oskyldiga ut besitter mer kraft än man kan ana.... Dessutom erbjuder de svårigheter när man ska passera tullkontroller på väg ut och in över de europeiska ländernas gränser. Skoledningen konsulterades, dokumentation införskaffades och vidarebefordrades till Läkemedelsverket och självklart fastnade jag i tullen på väg ut ur Sverige. Med darrande knän blev jag tvungen att visa mitt "bagage", men kunde lättad stuva ner grejerna igen tack vare intygen. Jag lovar att mitt hjärta bankade hårt när security kontrollen skulle passeras på Stansted på hemresan eftersom jag då kom i sällskap med fantastiska 10SPIb och min kollega Tommy. Vad skulle gänget sagt om deras lärare fastnat där?
Hemresan gick väl, och den veckan vi haft tillsammans i Colchester var toppen. Ungdomarna var alldeles underbara att resa tillsammans med och jag är mycket stolt över dem. Att sedan det engelska vädret spelade alla ett spratt och bjöd på 28 graders värme, en riktig Indian summer, värmerekord, i stället för typiskt brittiskt regn och rusk var ju bara grädden på moset! Awesome, eller hur? Väl hemma hann jag bara vända i dörren. Home sweet home - hello and good bye. Nästa inchekning gjordes på Sahlgrenskas avdelning 16 och en ny operation genomfördes, denna gången via halsen, för att reparera skadade nackkotor. Med ny teknik, science fiction enligt narkospersonalen, mättes hjärnvågor. Man får hoppas att apparaturen inte är så begåvad att den kan läsa ens tankar! Oj, vem vet vad som ploppar upp i narkodjupens landskap.....
Nu är det tre veckor sedan ingreppet gjordes och jag börjar känna mig något piggare. Det går bättre att prata och ganska bra att äta. Avgiftning är i full gång och det är tufft, den saken är säker. Men jag tänker på två fantastiska föreläsare jag fick chansen att lyssna till härom veckan; Emerich Roth och Patrik Pelosio. Vilka ohyggligheter de varit med om i sina liv och vilken fantastisk styrka de visade genom att stå inför en fullpackad aula och så naket blotta sig. Jag som alltid mal på om hur viktigt det är med kärlek kände mig styrkt av att höra dem båda säga att just kärleken alltid segrar till slut. Belöna ondska med godhet! Visa generositet! Tack snälla för att ni påminde oss om det!
Många av mina snälla elever har hört av sig med uppmuntrande och omtänksamma hälsningar. Det gör mig mycket, mycket glad. Det är lätt att känna sig vissen när man har ont och får så mycket tid över att tänka. Nu gillar jag ju att fundera över livet så man får väl vara tacksam för tiden i stället för att känna sig ledsen och orolig för vad framtiden bär med sig i form av fysisk förmåga. Jag blev tvungen att be om hjälp också för att reda ut en besvärlig jobbsituation och vill tacka den som sträckte ut handen till mig. Tystnaden från andra berörda har dock gjort mig väldigt ledsen. Den där skarpa smärtan man känner när man måste blotta sig och be om hjälp och litar på att den man frågar är en vän, bara för att mötas av kompakt tystnad, den är nästan outhärdlig.
Som obotligt troende på människans godhet väljer jag att tänka att telefonen snart ringer eller att meddelanderutans röda markering basunerar ut att ett mail väntar och därmed schasar bort alla ledsna tankar! Time will tell, I'm sure! Men tänk ändå om man hade en man i byrån..... Ha ha! Någon jag bryr mig väldigt mycket om har också känt sig modsluten den sista tiden och av någon anledning fick vårt samtal mig att tänka på Lill Lindfors gamla låt. Om jag hade ett magiskt trollspö, ett sådant som Askungens gudmor har, skulle jag utbrista i "Hokus Pokus!" och trolla fram en liten man till min vän! Ja, den man hon önskar sig självklart! Förlåt Lill, kanske är inte låten den bästa i världen. Men texten... lite uppiggande är den denna sena timme.....
En man i byrån
Va' en man kan vara härlig, och så plötsligt så besvärlig, ärligt sagt förfärlig, ja ni vet. Lite prassel följs av trassel, snick och snack och tissel tassel, och det är trist man längtar att få va' i ensamhet.
Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask. Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask.
Känner du dej ensam syster, lite kelsjuk eller dyster har du alltid asken att ta till. Sen har du kul tills det blir tråkigt blir det obekvämt och bråkigt stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.
