tisdag 21 februari 2012

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3236871/funderingar?claim=rvxwg5v52ne">Följ min blogg med Bloglovin</a>

måndag 20 februari 2012

To see a world in a grain of sand


Morgonens nyhetssändning varslade om vinterns influensa som nu är här. Jag kan bara skriva under på det uttalandet! Jag vet inte när jag senaste var så här febrig och snörvlande med en hosta som parkerat sig djupt ner i bronkernas vindlingar. Med tanke på den långa sjukfrånvaron hösten bar med och den blytunga skuldkänsla som alltid infinner sig i mitt bröst när jag tänker på att mina elever hamnar i kläm då en strid ström av vikarier ska upprätthålla verksamheten snarare än utveckla den, så är det inte svårt att förstå att jag försökt kurera mig på alla tänkbara sätt. Ingefärsavkok, te med tjörnodlad honung, färskpressad apelsin- och citronjuice, näsdroppar, Kan-Yang, hostmedicin, ja allt du kan tänka dig i hälsokostväg. Utöver det har en stor portion positivt tänkande svävat. "Man brukar ju må bättre bara man kommer upp på morgonen!". "Bara den här dagens åtagande blir utförda....!". "I morgon är det säkert bättre!" "Det är ju bara en envis förkylning. Så farligt är det inte!".

Idag fick jag ändå krypa till korset och inse att ett besök på Vårdcentralen krävdes. Som en otäck smittohärd kände jag mig då jag ringde på larmklockan vid ambulansingången på baksidan av byggnaden. Sköterskan hade beordrat mig att göra så av omtanke om andra vårdsökande i ett försök att minimera smittspridningen, antar jag. Allt avlöpte till slut väl, några dagars vila ska göra susen. Läkarens milda krya-på-dig-klapp på axel och försäkran om att jag inte är jordens pestigaste person kändes bra. Hans mer uppfordrande krav på att stanna hemma tills febern varit borta några dagar, bara för att jag själv ska orka, det sätter jag mycket lättare på "Passera".

Mitt upp i denna trista vardag hände något underbart. Du vet, som i reklamen för Trisslotter: "Plötsligt händer det!" Det kändes som någon gav mig en hint om att kärleken alltid vinner till slut, att jag ska lita på mitt hjärta. Titta på bilderna så får du se!


Suck! Jag hade tid halv elva......


För att fördriva tiden tog jag mig en titt på hjärt-lungräddningsurtustningen. Bara i fall att..... Sköterskan kom in och stack mig i fingret och lämnade en liten pappersservett att torka av blodet med.

Det är nu det händer! Jag lyfter bort papperet och vad ser jag? Jo.... blodsdroppen från mitt finger har format sig som ett hjärta på papperet. Det känns som någon försöker säga mig något! :D
"Nån' där uppe måste ha sett mig och tänkt att: Nu så är det äntligen hennes tur."  (Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson)

På hemvägen stannade jag och fyllde på C-vitanminförrådet. Dagens bästa erbjudande: Spanska jordgubbar för 10 kronor asken. Passar en"jordgubbstös" perfekt!

Ananas fick det också bli för det älskar jag! Tänk om man kunde skära den lika vackert som de thailändska kvinnorna på stranden kan.


Bästa lunchen i mitt tycke tillsammans med vackert skuren mango och färskpressad apelsinjuice. Mums! Man längtar till sådana goda stunder... 



Vackra blommor tycker jag är så underbart. Jag har en förkärlek för vita nyanser. Idag blev det ett fång rosor.... 

... tillsammans med några långskaftade cremefärgade som när de slår ut förhoppningsvis kommer att skifta i vackert rosa...

... och slutligen ett bukett nejlikor.....




To see a world in a grain of sand
and a heaven in a wild flower,
hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour.

(Fragments from Auguries of Innocence (1803)  by William Blake)


Det känns som en ängel viskat i mitt öra idag att störst av allt är kärleken!

lördag 18 februari 2012

Sleepless

Att inte kunna sova är ingen höjdare. Natten blir till en evighet, lång, tyst och tankarna fladdrar hit och dit. TVn står på för att i bästa fall fungera som sömnpiller. Dessvärre verkar det inte fungera nu för John Blund lyser med sin frånvaro. Programutbudet är inte särskilt lockande och brukar kunna ha magisk insomningseffekt. Förmodligen är det tristessen som vinner över vakandet, hjärnan orkar nog inte bry sig om de gamla repriserna som följer på varandra med någon sorts löpande bandsprincip. 

Reklamavbrotten kunde man ju slippa en sen nattimme, men icke sa Nicke. Plötsligt informeras tittaren om att bilmärket Audi älskar snö och i nästa sekund avlöses vinterkänslan av en bricka med bubblande champagnefyllda glas och festande människor. Mina funderingar tar fart. Vinter, hu! Inte min årstid alls! Jag älskar sol och riktigt varma dagar och grips av en stark längtan efter sommar.  Sen hoppar tankarna vidare till att längta..... Champagne! Åh.... vad gott! Det är annat än koppen med grönt hälsobringade te som håller mig sällskap i natt.

Gårdagen var underbart vacker. Jag som inte är någon vintermänniska, tycker inte om kyla utan fryser alltid oavsett hur varma vantar och stövlar jag packat in mig i, jag måste ändå konstatera att naturen är underskön när den gnistrar och glimmar. En långpromenad i solskenet gjorde mig nästan andlös. Havet låg fruset långt ut mot horisonten. De bohuslänska bergen och de oskottade småvägarna som jag och min väninna vandrade över, gnistrade så man kunde tro att himlens änglar strött diamanter över jordens yta. 

I en badvik hade isen krupit ända upp till strandkanten och på den lilla strandremsans frusna sand stod en, kanske sedan sommaren, kvarglömd Bobby Car ensam och påminde om glada barnskratt och sommarlekar. Ett trofast svanpar höll varandra sällskap på den frusna fjordens ogenomträngliga istäcke, medan ett frihetssökande isflak i en annan liten vik hade brutit sig loss och rörde sig i takt med de dolda vågrörelsernas andetag. En tv-antenn gav en flock sidensvansar en tillfällig rastplats och i buskarna kvittrade deras släktingar glatt och sjöng hoppfullt om den nalkande våren. På en äng stod några hästar och halvsov med ansiktena vända mot solen och kände förmodligen samma sköna värme i kinderna som min kamrat och jag gjorde. 

Tänk om man oftare hade tid, tog sig tid, att stanna upp och fyllas av den skönhet och livgivande energi naturen i all sin prakt bjuder. Det var i sanning en underbar promenad! I all blygsamhet har jag lagt till en rad foton från dagens promenad. Jag är ju ingen skicklig fotograf så bilderna gör inte verkligheten rättvisa. Men ändå..... det var så bedårande vackert så jag kan inte låta bli att dela med mig! 





















 

Alla bilder är tagna av Maria Brevik


måndag 13 februari 2012

Alla Hjärtans Dag

De vackraste sakerna i livet
kan man inte se eller ta på
De finns i ditt hjärta.


I morgon är det Alla Hjärtans Dag. Valentin knackar på våra hjärtans dörrar och vill komma in och kanske också omslutas av lite god och kärleksfull värme. I affärernas hyllor står prydligt uppradade hjärtformade chokladpraliner och väntar på att bli levererade till någon omtyckt och älskad människa. Vykort med söta nallebjörnar och paljettglittrande hjärtan i bjärt rött och rosa uppmanar oss att komma ihåg att tala om att vi tycker om någon. 

Du som känner mig skulle säkert påstå att detta måste vara min "grej", jag som har en viss förkärlek för hjärtan och änglar och ständigt upprepar att kärleken segrar om vi bara ger den en tillräckligt framträdande roll i våra liv. Förunderligt att då invända mot dessa yttre tecken på vårt inres hemligheter. Eller, vill jag egentligen invända? Jag har ju själv köpt godishjärtan som mina söner ska få imorgon. Ja, så är det! Nej, det är nog snarare en uppmaning till eftertanke min inre röst fordrar. 

Visst är det underbart att ha någon att älska och visst kan det verka vara en av livets självklarheter. Att ha någon att dela vardagen med, det önskar nog de allra flesta. Det behöver inte vara en fysisk kärleksrelation, nej jag menar att man kan älska sin nästa utan att vara kär i henne. Barn och familjemedlemmar, goda arbetskamrater, värdefulla vänner, utsatta och ensamma människor, husdjur som glatt möter en när man kommer hem vid arbetsdagens slut eller fotbollslaget som för evigt tatuerat sitt namn i ditt hjärta, många är det som ryms under ditt kärleksparaply. 

Det finns en dubbelhet i de kommersiella intressenas vilja att påminna oss om hur viktigt det är att visa uppskattning. Å ena sidan menar jag att handling alltid betyder mer än tanke. Våra tankar når ju inte utanför våra kroppars murar, medan handling är påtagligt och tydligt för mottagaren. Självklart ska vi därför ta chansen i morgon att uttrycka vår kärlek till alla underbara människor i vår närhet. Å andra sidan, hur känns det för den som bara blir påmind om att han är ensam? Trots att vi omges av ett hav av människor kan vi ju ändå uppleva oss som alldeles ensamma och som stående utanför den gemenskap man uppfattar endast är förbehållen andra, mer lyckligt lottade.

Låt oss göra Valentins dag, Alla Hjärtans Dag i morgon, till en dag då vi låter någon veta att hon eller han är värdefull och sudda ut osynlighetsmanteln som vi sveper in oss i när vi kliver ut i vardagen. Ett "Hej!", ett vänligt ord till någon som minst anar eller förväntar sig det, vore inte det att verkligen göra dagen till alla hjärtans? Låt allt det vackra ditt hjärta rymmer få en röst och sprida glädje.

Tänk vackra
 tankar
Säg snälla
              saker                    
   
            




fredag 3 februari 2012

Somewhere over the rainbow



Fredagskväll, veckans arbetsdagar är över, man får tid att andas ut och reflektera över vad veckan burit med sig i sitt sköte. Den känslan som starkas fyller mitt hjärta är tacksamheten över glädjen och energin som möter mig när jag stiger in i ett klassrum eller passerar ungdomar i korridorerna. Trots den press och stress de står under tar de sig tid att glatt heja och säga några trevliga ord. Inte ens mina krav och önskemål avskräcker dem. Det händer att vi missförstår varandra, får börja om från början, upprepa igen och igen och det känns säkert lika frustrerande för dem som för mig. Man vill ju vara tydlig, kanske till och med inspirerande om det inte är att ta för stora ord i sin mun, och skapa en lustfylld lärandemiljö och det är inte den lättaste uppgiften. Jag vill ju inget hellre än få dem att känna hur mycket jag respekterar dem, beundrar dem, faktiskt älskar dem. Tänk om de visste hur ofta man tvivlar på sin egen förmåga, hur osäker man kan känna sig när man står inför sina strängaste domare, nämligen eleverna. Kommer de att vilja arbeta? Tycker de jag är tråkig? Är jag för sträng? 

I klassrummet översköljs jag ständigt av deras positivitet, framåtanda och anpassningsförmåga. Förhoppningsvis känner de hur mycket jag tycker om dem, hur mycket jag tror på deras inneboende förmågor som ligger där och väntar på att få slå ut i full blom. Under veckan som gått har jag fått bevittna hur ansiktsuttrycket, rösten, ja hela kroppsspråket förändrades hos någon som gått från tvekan till nyvunnen insikt om hur engelska verb uppför sig. Inte mindre storartat har det varit att mötas av respekt av någon som lite släppt taget om sin utbildning och efter mitt envisa tjat sedan står där redo att ta nya tag och till och med uppmanar kamrater att göra detsamma. För mig känns det som ett mirakel, det fyller mig med outsäglig glädje och djup ödmjukhet. Att se någon treva, tveka, envist kämpa vidare för att till slut nå insikt, det är i sanning en ynnest att få delta på en sådan resa. 

Några av mina änglar ska hålla tal och mina tankar har gått till tidigare elevers muntliga framställningar. Oh, jag har fått lyssna till så fantastiska formuleringar. Fortfarande bär jag i mitt hjärta med mig ögonblick då jag förstummats och blivit djupt rörd över hur kärleksfullt mammor, pappor och älskade vänner hyllats. Kraftfullt slår önskan att få framföra mitt tack till alla ner i mig. Om jag har riktig tur kanske tillfället kommer. Det brukar ju ibland vara så att när man minst anar det får man en chans. Det gäller bara att vara klok nog att förstå när det inträffar och modig nog att ta tjuren vid hornen och verkställa också. I avvaktan på att detta underbara tillfälle kommer till mig, säger jag tack här. Tusen tack alla ni som gjort mig så stolt!

Ja... vad har jag då lärt mig av veckan? Hm.... Att inte ge upp tror jag. Att inte sluta kämpa för det man tror på. Att det går att övervinna svårigheter och att det aldrig är för sent. Det låter som jag bara hostar upp plattityder, men faktum är att jag verkligen menar det jag säger. Det kan ibland kännas som målet är ointagligt, men någonstans, kanske vid regnbågens slut, väntar guldskatten. Den som jag fått nosa på denna veckan när någon gått från ovisshet till visshet. "Somewhere over the rainbow bluebirds fly........ Birds fly over the rainbow, Why then, oh why can't I?"   Jag säger: Det kan du!