Har just slagit igen pärmarna på Söderbergs klassiker Dr Glas efter en skön läsning i försommarsolen och sitter funderar på de val vi gör i livet. Hur kommer det sig att det ibland känns så lätt och självklart att fatta en beslut och andra gånger helt omöjligt? Kanske vet man innerst inne vad som är klokt och rätt, om man lyssnar till sitt hjärtas röst, men samtidigt räds man också just det rätta som så ofta är det svåra. Dr Glas stretade envist mot sitt hjärta, försökte rationalisera sina känslor och med en intellektualiserad inställning till kärlekslivets aktiviteter formulera sin egen etik. Förmodligen för att kunna rättfärdiga för sig själv de beslut han fattade. Beslut som stred mot såväl läkarens avlagda Hippokratiska ed, som gängse syn på människolivets helgd. Några årtionden senare hade han kanske låtit Robert Frost leda vägen. "I took the road less travelled by..... " Ja, Robert Frost låter oss förstå att svåra val ändå leder rätt. Ibland. Kanske?
"Liv, jag förstår dig inte". Dr Glas kommer till slutsatsen att det nog inte är meningen att vi ska förstå, inte alltid förklara eller rasa och spjärna emot utan ta emot och acceptera så som vi välsignar att solen finns på alldeles perfekt avstånd från jorden. Inte för nära så vi förångas och inte heller för långt ifrån så vi förfryser. Man måste vilja livet och välja livet. Söderberg menar att vilja är att kunna välja även om det är svårt ibland. Och att välja innebär att man måste försaka, kanske något man hett längtar efter. Och vi människor vill ju ofta så gärna både ha kakan och äta den. En ekvation utan lösning, en som inte ens Einsteins relativitetsteori rår på.
Slutsatsen blir att det viktigaste för oss alla är ändå att känna oss älskade. Att inte bli sedd, inte bekräftad, aldrig smekt eller omsluten av en varm kram, det krymper och förminskar människan. Man känner sig osynlig, tom som en punkterad ballong, vilsen. Kent sjunger om hur svårt det kan vara att våga säga att man älskar, kanske vågar man bara viska i skydd av natten och mörkret, trots känslan av att man inte ens kan gå eller stå utan den älskades livgivande andetag. Faran ligger i att alltför länge känna sig så osynlig. Vi vill alla "spela roll", ha en plats i gemenskapen. "Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris."
Behöver nog fylla på min själ inser jag.... känner mig lite trött och tom just nu.
 |
| På hemväg från jobbet |
 |
| SoHo NYC |
