Merry Christmas and a Happy New Year

Ett år är snart till ända och ett nytt knackar på dörren. Låt oss verka för att det blir ett gott år där vi hjälper varandra och låter ensamhet, osäkerhet och sorg stå längst bak i kön. Till alla underbara vänner jag har, till alla ensamma som längtar efter omsorg och kramar - här kommer all min kärlek till er. Jag vet hur det känns när man längtar, när man hoppas och det verkar som hoppets låga fladdrar och nästan slocknar. Men sluta inte hoppas! När man minst anar det händer något underbart som ger en kraft och ork för ytterligare en stund. Glöm inte det!

Vem du än är, var du än är: God Jul och Gott Nytt År - ett kärleksfullt år! Kram kram kram <3

Fifty Shades of Loneliness

Ensamhet - jag är nog inte färdig med dig! Självvald eller påtvingad så gör den något med oss alla. Idag är det Luciadagen. Underbar sång ljöd i TVs firande tidigt i morse. En kort berättelse om Lucias liv lästes också mycket själfullt upp. En ung och modig flicka fick plikta med sitt liv bara för att hon bröt mot normen och valde bort en man som hon mot sin vilja skulle gifta sig med. Utelämnad, knäböjande och ensam, så lämnade hon jorden. Hon valde ensamheten, valde livet och fick betala det ultimata priset.

Snabbt vandrar mina tankar vidare. Boken alla talar om nu, Fifty Shades of Grey av E L James, får mig också att fundera på ensamhet. "Hur då?" undrar du kanske. Den handlar väl mer om lust och passion? Förvisso är det så. Men alla dessa nyanser som en människa härbärgerar, inte verkar de förenkla livet . Att bara hänge sig åt lust gör inte individerna lyckligare. Den du vill dela passionen med måste nog vara på samma våglängd som du själv? Båda parterna har starka känslor för varandra, samtidigt som deras respektive erotiska preferenser för dem isär. Trots att deras hjärtan skriker "Nej!" står de ensamma när romanen slutar. Likt vågornas eviga böljeslag mot strandkanten, vill de - och vill inte.  I en oförenligt inre kamp mellan lustfylld erotisk passion och skyddslös kärlek, strandar de, går på grund i relationsdimman och vet inte hur de ska ta sig i land. Ta sig i land gemensamt. 

Vill du att vi går gemensamt? Eller vill du gå ensam? Ibland kan det vara den mest svårlösta gåtan, andra gånger är svaret så lätt och självklart. Vi brinner, vi förbränns. Lucia stod där ensam. Vi står också ensamma med våra val och måste ta konsekvenserna av dem. Ensamheten har kanske också den Fifty Shades? Vad skönt det då kan vara att ha vänner att landa hos. Likt värmande strålar från ett tänt stearinljus leder de dig in i ett moln av kärleksfull omsorg och omsluter dig  så lugn och ro får bli din sambo. 

Ensamhet

"Vill du gå ensam?" frågar Magnus Uggla i låten Ska vi gå hem till dig. Ensamhet, jag har funderat på vad det innebär. Igår var en av mina bästa vänner hos mig och fikade och vi pratade om livet, våra barn och ensamhet som vi båda anser vara både värdefulla gåvor och svårförvaltade uppdrag vi som människor fått här på jorden. Inte lätt att veta hur man ska göra för att lyckas precis. Men ensamheten, hur är det nu ställt med den?

Med Magnus Ugglas fråga som ledord tänker jag att ensamheten måste vara komplex. Vill du gå ensam? Jag har alltså ett val? Jag kan säga "Ja" eller säga "Nej". Den självvalda ensamheten, är den till sin natur sådan att den bringar frihet, ro och tid att tala med sitt inre jag? Tror, nej hoppas, det! Att våga lyssna till den rösten som talar inom oss och naket betrakta sig i ett utifrånperspektiv, våga se sig själv med de fel och brister man ofrånkomligen har, det tror jag är avgörande för att man ska hitta balans i livet och kunna utvecklas som individ. Att inte vilja se "hela" sig gör en själsligt impotent, ofullständig, mer benägen att lägga skulden för saker som händer hos andra i stället för att se att man själv gjorde val som ledde fram till den punkt man nu befinner sig vid. Vi är ju summan av våra handlingar, eller hur?

Om jag då säger "Nej"? Jag vill inte gå ensam! Är vi inte, ja de allra flesta av oss i alla fall, beroende av andra? Viljan att bli bekräftad, ingå i en social gemenskap och känna tillhörighet, är den inte en av de grundläggande behoven vi har? Att ibland dra sig undan, söka en retreat och stillhet för att samla kraft, den sortens ensamhet är nog bara hälsosam. Ensamheten kan då vara livgivande, uppfriskande och näringsrik som ett väldoftande vårregn, om den är självvald. Den smärtsamma, den som likt ett spjut borrar sig in i ditt inre, det är väl den vi fruktar? Den påtvingade ensamheten, den som får oss att känna oss exkluderade, annorlunda och avvisade, det är den ensamheten vi räds, tror jag. Du kan vara i ett sällskap, på jobbet, i skolan eller i en relation och ändå känna dig så totalt ensam. Som en iakttagare snarare än en deltagare. Helt osynlig, som om ingen skulle ta notis om du försvann.

Tove Jansson har skrivit en underbar berättelse om ett darrande litet Knytt och ett lättskrämt Skrutt som båda är rädda för nästan allt. I mörka skogar, bland hemska Hemuler, vandrar de ensamma innan de till slut finner kärleken. "Ett Knytt, ett Skrutt!" Oh så vackert, att till slut slippa vara ensam och rädd. Men för att nå dit krävs mod och vilja att delta, att stiga in i gemenskapen och säga "Jag finns!"Lätt att säga men inte alltid så lätt att göra! Vi stressar, barn som vuxna. Man ser någon ensam, och hjärtat säger att det är fel. Julen står för dörren, gemenskapens och familjens högtid framför alla andra. Hur ska vi i allt det brus vi konstant översköljs av, höra en blygt framviskad vädjan: "Jag finns!"? Och hur ska vi kunna avgöra om någon själv valt ensamheten?

Det går inte att utgå från att alla upplever ensamheten på samma sätt som du. Men vi måste lova oss själva att inte stänga våra ögon, öron och hjärtan när ett knytt knackar på och vill komma in. Tänk vilken frid det kommer att skänka och tänk så fint det kommer att kännas när det är din tur att känna dig som ett litet skrutt som trotsat rädslan och vågat knacka på och någon släpper in dig. Hos mig är du välkommen! Jag hoppas jag är det hos dig! Ett Knytt, ett Skrutt......

Make love your goal!

Sending Me Angels

I måndags omfamnades jag av änglar. Igen! Vädret var uruselt, snö, kyla och långa köer ledde till att jag kom fem minuter för sent till jobbet. Det låter kanske inte mycket, men som lärare predikar man ju dagligen vikten av att komma i tid. Mina underbara byggkillar satt och väntade tillsammans med min klassföreståndarkollega. Parallellklassen med sin mentor hade anslutit eftersom information om närstående val till år 2 stod på dagordningen. Studievägledaren gjorde ett gott jobb och lämnade klassrummet tillsammans med den andra klassen. Kvar blev vår lilla kärntrupp. Några killar reser sig upp och säger med uppfordrande ton till mig: "Lämna inte klassrummet! Stanna här!".

Lydigt (förstås :D ) gör jag som de säger och hör efter en kort stund att de återvänder i korridoren. När jag tittar ut över gruppen som sitter kvar ser jag hur glad förväntan spridit sig och lagt sig som ett vackert skimmer över de unga männen. Vad är på gång? Det rasslar till och dörröppningen fylls av tre uppsluppna killar. Med sig har de en fantastiskt vacker orkidé, en, i en gyllene låda tryggt förpackad, flaska Moët et Chandon samt  hjärtformade chokladpraliner i en ask med texten "Med kärlek". Mitt hjärta tog ett extra skutt, jag kände hur det snörptes samman av den godhet som översköljde mig denna kulna måndagsmorgon. Den var min sista arbetsdag för terminen eftersom ännu en operation väntade dagen därpå och så hade dessa underbara killar tänkt ut ett så vackert sätt att muntra upp mig! 

Oh, mina ord räcker inte till för att beskriva hur glad jag blev. Typiskt bara att de där envisa tårarna alltid känner behov av att tränga fram, oavsett hur lägligt man själv finner ögonblicket vara. Den här gången var de förstås fyllda av glädje. Ungdomarnas omtanke gör mig stum fastän min själ sjunger högt av lycka! Hoppas de förstår hur oerhört rörd jag blev - och hur tacksam. Att de planerat, sparat och tagit sig tid att göra något så fint för mig, det känns fantastiskt. Min belöning är ju att det går bra för dem! Och så detta fina...... Tänk att det så ofta är så med livet. När man är som mest trött och ledsen, då händer något fint. Änglar sänds i din väg och bär dig genom det svåra. Tack för att ni finns - my angels!