Om man vill lösa konflikter måste man vara villig att försonas och förlåta. Det låter enkelt och självklart, men är det inte något av det svåraste som finns? Jag var på en utbildning på Världskulturmuseet förra veckan där temat var "Den livsfarliga historien". Kriget i forna Jugoslavien fick personliga ansikten av föreläsare som flytt fasorna och huruvida det är möjligt att försonas och förlåta krigets grymheter och fasor var en viktig fråga. Alla vi som sluppit uppleva ett krig har nog svårt att till fullo förstå hur man mår, hur bilder hemsöker en i mardrömmar på nätterna, hur stor den psykiska belastningen är på individen. Ändå lyfts förlåtelse och försoning fram som nödvändiga förutsättningar för att man ska läka och för att livet, både på ett individuellt plan och på samhällsnivå, ska vara meningsfullt och kunna förändras i positiv riktning.
Vad är det för skillnad på försoning och förlåtelse? Betyder försoning att man först och främst gör upp med sig själv, accepterar faktum och går vidare medan förlåtelse kräver mer? Eller är förlåtelse en förutsättning för att försoning ska vara möjlig? Hur stor del av läkningsprocessen är självinsikt? Måste inte en ingrediens i helandet bestå i att man reflekterar över sina egna handlingar, styrkor och brister och även förlåter sig själv för de misstag man gjort för att också kunna förlåta andra? Att kunna släppa ilskan och kanalisera kärlek och positiva krafter fyller oss med energi. Det måste väl vara att föredra framför en dränerande energiförlust förorsakad av negativa tankars och känslors koloniserande av vårt inre landskap? Vi förtärs, förbränns och krymper ihop, vissnar i förtid.
Det är lätt att koncentrera sig på motpartens tillkortakommanden, se dem som orsaken och bränslet i en konflikt. Ofta koncentreras kommunikationen kring den andres fel, blir syret som håller ilskan och sorgen vid liv. Tänk om vi var mer villiga att släppa in den andres känslor och sätta dennes behov före våra egna för att nå försoning. Vi utkämpar våra egna krig, alldeles för ofta med personer som är viktiga för oss, och behöver nog reflektera över i vilken mån vi styrs av viljan att sätta den andres välbefinnande före vår egen prestige och vårt behov av att "ha rätt".
Att känna sig ensam, befinna sig i mörkret och längta efter ljuset men inte kunna eller orka ta sig dit av egen kraft, är svårt. För mig verkar det som man kan både förlåta och försonas med sig själv och med andra, om man bara vill. Men bara till en viss gräns. Sedan behöver man motpartens hjälp för att nå verklig försoning, för att förlåta och bli förlåten. Det kan väl inte bara handla om en intellektuell tankeprocess, även om den är en grundförutsättning? Måste inte aktiv handling inkorporeras för att våra hjärtan ska läka? Ett ord, en utsträckt hand, en aktiv handling i rätt riktning tror jag är nödvändig för att få processen i rullning och sen måste dessa finnas kontinuerligt för att vi inte ska falla tillbaka i fel hjulspår.
Så.... som alltid: Make Love Your Goal!
