Ännu en sommar är snart till ända. Godhjärtat bjuds vi några ljumma dagar så här sent i augusti. Kanske är de plåster på såren för de uteblivna värmeböljorna och de milda kvällarna då man kan sitta ute och smekas av solens sista strålar samtidigt medan man låter ett immigt glas med sommarens godaste rosévin leta sig ner i strupen. Få blev de underbara dagarna och kvällarna i år. Envist höll de sig borta trots våra hoppfulla önskningar om "I morgon" då det skulle bli bättre.
Det känns inte riktigt som man fått ladda batterierna ordentligt och fyllt på sollagret i kroppen. Jag tycker det är så avkopplande att parkera mig vid vattenbrynet med en god bok samtidigt som vågornas rofyllda kluckande vaggar en till vila och den pålagrade stressen gradvis rinner bort. Nej, lite mer verklighetsflykt in i drömmarnas varma land hade jag önskat mig.
Läsa kan man ju förstås göra även om man inte ligger på stranden. Av en slump, ja via ICAs 39-kronors boklåda om sanningen ska fram, hittade Mons Kallentofts polis Malin och jag varandra. Malin, osäker, misslyckad i relationer med män men säker på sin kärlek till dottern, dundrar fram och lyckas via både konventionella vägar och med mer ifrågasättbara metamediala intuitiva förmågor, lyssna till alla de röster som ber om vår uppmärksamhet och hjälp. Inom ramen för deckargenrens lagar låter Kallentoft läsaren möta både filosofiska och psykologiska funderingar om mänskliga dilemman. Osäkerhet som vi alla kan känna igen oss i, undran om man duger, om det finns någon som tycker om en, om man är alldeles osynlig för omvärlden, vävs skickligt in i karaktärsbeskrivningarna och skapar ett runt och fylligt persongalleri. Att tro att man duger, att man är viktig och värdefull är väl ett budskap som inte kan sägas för många gånger?
Ögonen.
Vi litar på dem. Nittio procent av de intryck som ger oss vår bild av omvärlden står ögonen till
tjänst med. Det vi inte kan se finns inte. Nästan. Vad som helst kan gömmas undan i en garderob,
så är det borta. Problemet löst, bara så där.
Ögonen, själens speglar, djupa brunnar, strålande glädjekällor eller rungade hatiska blixtar, de säger mycket om människan och hjälper oss förstå omvärlden. Men Malin lär att man också måste lyssna till de osynliga, inre rösterna. De som kan få oss att vilja fly, av rädsla eller kanske lättja, men som samtidigt kan leda oss rätt, hjälpa oss välja den smala vägen, den lite svårare men ack så tacksamma, när man hade mod att göra det man vet man borde. Vi sårar någon och håller inne med ett ödmjukt 'förlåt'. Varför är det så mycket lättare att rättfärdiga sina fel och brister än att enkelt erbjuda sårläkning med ett litet ord? Att gömma allt i en garderob eller sopa problemen under mattan, den vägen tror jag inte på. Nej, inte vill vi väl göra våra liv till slagfält när de kan vara så änglamarksgoda om vi bara försöker?
 |
| Fotograf: Maria Brevik |
