What is a Friend?

Alfred Nobel uppfann dynamiten. Hans avsikter var att underlätta vägbyggen, förbättra infrastruktur och därmed möjliggöra för människor att lättare mötas. Dynamit kom också användas vid vapentillverkning och Nobel insåg konsekvenserna av den uppfinning han lämnat till världen. Vid sin bortgång testamenterade han delar av sin förmögenhet till forskning och det mycket prestigefyllda Nobelpriset i fysik, kemi,  medicin, litteratur och se ekonomi instiftades. Hans insikt om vad de ödesdigra konsekvenserna hans uppfinning skulle bära med sig, fick honom att även skapa ett pris, ett fredspris,  för individer som vikt sitt liv till att söka skapa fred mellan grupper och nationer.

Ikväll sänds den magnifika musikaliska Fredspriskoncerten från Oslo. Liu Xiaobo, Nobels Fredspristagare 2010, är föremål för hyllningarna. 6000 åskådare finns i publiken och miljoner människor runt om i världen kan ta del via etern. Fredspristagaren själv kan inte hämta sitt pris, inte heller njuta av galan. 1989 lämnade han USA, där han bodde och undervisade, och kastades rakt in i oroligheterna som pågick på Himmelska Fridens Torg i Peking. Han var en av författarna av det brev som sändes till den kinesiska regeringen krävande mänskliga rättigheter för Kinas invånare. Liu Xiaobo sitter idag fängslad och väntas bli frisläppt 2020. Hans brott: samhällsomstörtande verksamhet.

Xiaobo hyllades - men hans stol stod tom

Publicerat: fredag 10 december kl 14:05

Thorbjörn Jagland lämnar diplomet på Liu Xiaobos tomma stol. Foto: Heiko Junge/Scanpix.

Värdar för galan är Anne Hathaway och Denzel Washington. De berättar om hur Liu Xiaobo grät när han fick veta att han tilldelats priset, priset han nu tilldelar alla de förlorade själarna på Himmelska Fridens Torg. Precis som de kan Liu inte delta i galaföreställningen, inte heller se den eller lyssna till alla hedersbetygelser han ges. Denzel Washington försäkrade honom dock om att han en dag ska få se alltihop via internet eller DVD.

Vad kan man som enskild individ göra för att verka för att fred skapas i världen? Det är inte realistiskt att säga att vi alla ska börja verka i diplomatins tjänst. Samtidigt får vi inte gömma oss bakom omöjlighetens draperi och säga att det är för komplicerat eller att någon annan får göra det, inte jag för jag kan inte! Nej! Låt oss börja i det lilla, hemma, på arbetsplatsen, i skolan, bland våra vänner. Vi kan praktisera demokratins tankar, värdera alla lika högt, låta allas röster bli hörda och vårda människovärdets okränkbarhet. 

Förvisso blir nästan ingen uppmärksammad som en mottagare av Nobels Fredspris blir. Men att vara en vän, inte bara när himlen är blå och livet leker, utan också när vi möter motstånd och våra etiska och moraliska grundbultar prövas, det kan vi alla eftersträva. John Lennons underbara sång Imgine erbjuder en bild av en åtråvärd värld utan gränser mellan länder, där inte krig existerar och människor lever i fred. "Imagine all the people sharing all the world". Han fortsätter med att konstatera att risken att bli kallad en drömmare om man har en sådan vision är stor men att vi för den skull inte får ge upp:

                                                          You may say that I'm a dreamer

                                                          but I'm not the only one

                                                         I hope some day you'll join us

                                                         and the world will live as one

Låt oss ersätta hat med kärlek! Låt oss börja hemma, vara den bästa vännen, visa respekt, hålla våra löften och bli bättre på att visa våra medmänniskor uppskattning. En väns omsorg kan betyda lika mycket som en Nobelpristagares kamp!

MAKE LOVE YOUR GOAL!

What is a friend?

Friends are Quiet Angels

Törnfåglarna







Inför stundande helger kanske någon vill ha ett lästips? Colleen McCulloughs roman Törnfåglarna, (originaltitel: The Thorn Birds) från 1977 är en gammal goding som fortfarande erbjuder några timmarns skön avkoppling. För den mer film- och TV-bitne finns romanen också på DVD. Den amerikanska miniserien från 1983 har fått flera utmärkelser, bland annat fyra Golden Globe.

Jag har både läst romanen och sett TV-serien och kan rekommendera båda, så här får lusten hos dig avgöra vad du helst vill ha. Man njuter lika mycket sittande med benen uppdragna i en skön fåtölj med en kopp nybryggt grönt te i handen, snön rykande utanför fönsterrutan och romanen tryggt vilande i knät, som liggande i den mjuka och sköna TV-soffan med en filt om sig medan Fader Ralphs och Maggies ansikten fyller TV-skärmen.

Välj själv, båda är värda några timmar av din dyrbara tid. Själv ska jag se om serien, för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Jag vet bara att den är lika sevärd som första gången jag såg den på TV och räknade dagarna till när nästa episod äntligen skulle visas. Jag gråter på samma ställen, upprörs över hur kärlekslöshet och sorg verkar reproducereas, generation efter generation hos familjen Clearys kvinnor, hos fårfarmen Droghedas stenrika ägarinna Mary Carson, hos Fee, Maggies mor och slutligen hos Maggie själv då hon föder en dotter, Justine.

Justines far, Luke, är en kringresande säsongsarbetare som gift sig med Maggie för hennes pengars skull. Han har ingen som helst lust att dela vardagen med sin hustru, nej han väljer istället den maskulina och hårdkokta tillvaron tillsammans med sina älskade arbetskamrater. Maggies hjärta finns heller inte  hos Luke. Hon ville bort från Drogheda sedan Mary använt sin förmögenhet för att locka fader Ralph bort från Maggie och Luke blir hennes biljett ut i en okänd tillvaro. Mary har sedan lång tid förstått att den kärlek som uppstod mellan Ralph och barnet Maggie första gången de sågs, nu utvecklats till något mycket mer komplicerat än den oskuldsfulla faderskärleken den en gång framstod som. Och Mary, hon är svartsjuk, hon som på gamla dagar själv förälskat sig i den unga, ambitösa och vackra prästen. Också Fee ser kärleken som finns mellan Maggie och fader Ralph, men hon styrs av sin egen sorg över en förlorad kärlek och kan inte unna dottern det hon själv så hett efterlängtade men aldrig fick.

Ambition, maktbegär och oviljan att sätta kärleken till sina medmänniskor före kärleken till Gud går som en röd tråd genom hela verket. Aldrig slutar jag förundras över hur Mary Carson, Fader Ralph och Luke, Maggies man, obevekligt låter sin ambition vinna över kärleken. Maggies mors förlorade kärlek bottnar dock inte i ambition. Den är i stället ett klassiskt exempel på en kärlek som omöjliggjordes på grund av sociala konventioner och kan sägas upprepa sig i Maggies livsöde. Men Maggie skiljer sig från sin mor, från Mary och från Fader Ralph. Hon äger en styrka, har en inneboende kraft, som leder henne genom livet, som hjälper henne behålla kärleken och stänga hat och hämndlystnad ute ur sitt liv, hur många svårigheter och prövningar hon än måste utstå.

Handlingen sträcker sig från åren 1920 till 1962. Den utspelar sig huvudsakligen i Australien, men Rom och katolska kyrkans huvudsäte Vatikanen har en stor betydelse för huvudkaraktärernas livsöden. Också Grekland spelar en avgörande roll, eftersom Maggies son befinner sig där och råkar där ut för en olycka. Händelsen leder Fader Ralph tillbaka till Drogheda och Maggie och de återses efter många år.

Maggies och Ralphs liv har korsats några gånger tidigare. Fader Ralph har ständigt brottas med samvetskvalen, slitningarna mellan kärleken till Maggie och sina löften till Gud. Ett par gånger blir kärleken till Maggie för stark, lusten, längtan efter att vara man och dela livet med en kvinna tar över och besegrar Ralphs kärlek till Gud och ytterst hans ambition, hans önskan att stiga i graderna inom den katolska kyrkan. När de nu slutligen återses är Fader Ralph gammal och märkt av sjukdom. De sitter tillsammans i Droghedas vackra rosenträdgård och Ralph berättar för Maggie sagan om fågeln som bara sjunger en gång i sitt liv, sagan som är en så vacker metaforisk beskrivning av Maggies och Ralphs relation och kanske därmed också tematiken i romanen:

Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv men då sjunger den vackrare än någon annan varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den har hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad vid den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En storartad sång till priset av sitt liv men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor... så säger åtminstone sagan.

Oh vad jag alltid har älskat den tanken: Gud i sin himmel ler när kärleken segrar! Men varför måste kärleken, den sanna kärleken alltid vara så nära sammanlänkad med stor smärta? Måste vi kanske förstå att glädje inte kan finnas utan sorg, inte kärlek utan smärta? Låt oss vara kloka nog att lära oss något av den smärtan, lära oss bli sannare och ödmjukare individer som drivs av viljan att göra gott för andra, att älska, snarare än att drivas av ambitionslust, maktbegär eller hat. Låt oss vara kloka nog att förstå att möjligheten att unna någon det man själv inte fick eller det man förlorat, den läker sår, ger oss kraft och mod att gå vidare. Att flyga på kärlekens vingar är långt mer tillfredsställande än att regera över någon som böjer sig i rädsla eller sorg.

Mitt betyg blir:

               

Här får ni en förhandstitt också. Musiken är Elton Johns Original Sin

True Friends

Fly för sitt eget liv

Fly, fly från det förflutna, i ilska, rädsla ovisshet, sorg, fly för sitt eget liv. Fly för att skapa sig ett nytt sammanhang, en ny relation eller för att tillvaron ter sig för obegriplig, genomborrar hjärtat med smärtans och orons kalla spjut av grått stål. När man måste fly för att man inte lägre är den man är, för att man handlar utifrån förtvivlan, frustration eller rädsla.

Man flyr till ett nytt sammanhang men är inte fri från rädslan, den sitter som ett virus på en förut frisk cell och gör kroppen febrig och svag. Kanske är det till en ny arbetsplats eller en ny relation man flyr. Kanske flyr man inte till något utan istället från, från sjukdom som förlamar tankarna och livsandarna.

Uppdraget är befrielse, vad än man flyr från, eller till. Man måste möta sina rädslor, om man ska finna inre frid. Men, vem kan ingripa när vägen till frid ibland kan kännas så obegripligt svår? Man frågar sig: "Har jag kraften?", "Har jag modet som krävs?". Förtvivlat knackar man på vänners dörrar i hopp om att någon ska ha tid att lyssna, trösta, sitta öga mot öga och dela gråten och sen det befriande skrattet.

Är jag den jag är? Eller håller jag på att förlora mig själv? Var blir jag till? Var och när får jag vara den jag är? Till slut förstår man att det inte går att värja sig, att man måste ta den här vägen. Ens närmaste protesterar i oförstånd. Varför du? Varför nu? När vi måste gå vår väg, när vi måste följa vårt hjärta och fatta beslut om vårt liv så påverkar det andra, ibland så mycket att det orsakar andra smärta. Jag undrar om det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv och mot sin väg?

Ett landskap som varit fullt av livgivande möjligheter och hopp förvandlas obegripligt snabbt till ett smärtans ökenlandskap, öde, törstande utan mål vid horisonten. Man lägtar bort, hem, utan att veta vart, från detta ingemanslands kala och sterila kärlekslöshet. Man känner hur man för var dag som går berövas på sina krafter, hungrar efter ömhet och tvivlar på att den väg man valde när man stod där vid ett av livets alla korsvägar, var den rätta. I de mörkaste stunderna tror man att man ska dö av törst och hunger, törst efter glädje, godhet och givmildhet och av den bedövande hungern på upprättelse. Den hungern kan vara så förlamande, kännas som den bakbinder ens händer och sätter munkavle på en så ropen på hjälp kvävs, blir till ett ohörbart mumlande.

Ibland måste vi fatta mod att bryta upp, göra oss redo att möta de prövningar livet har i beredskap. Ofta leder de oss för en tid in i öknen, tomhetens land. En tid i svält på trygghet, en öm famn att krypa upp i när tillvaron känns för svår, då man med all sin kraft kämpar för att hålla sig över vattenytan i en forsande flod som hotar att svepa allt i sin närhet med sig. Kanske är det enda man önskar sig att någon höll sitt ord, visade att det visst går att lita på sina medmänniskor.

Ändå måste  vi överleva, dag för dag, en bit i taget. Kraften vi behöver, nåden, barmhärtigheten, den finner vi i mötet med våra medmänniskor, hos familjemedlemmar, vänner, ibland också främlignar, som ger oss modet att gå vidare, långsamt, trevande. Kanske är det så att ökenvandringen är nödvändig, kanske måste vi gå vilse för att hitta hem? Kanske är den nakna utsattheten helande, kanske ger den oss konturer? När allt som förut skyddade inte längre finns där som ett osynligt skal utanför huden och hjärtat, när allt tycks förlorat, vem blir vi då? Plötsligt måste vi syna oss själva på djupet och definiera vad som är givande och utvecklande för var och en av oss.

Inte ens när vi slutligen lämnar öknen och går över gränsen till det nya, efterlängtade landet är kampen över. Våra rötter måste slå rot,  borra sig ner i djupet för att hitta livgivande vatten och ny bördig jordmån där just dina eller mina rötter kan växa sig starka och bära frukt. Vi måste tillåta oss att tro på livet igen och varje enskild individ måste förhålla sig till den nya människan han eller hon blivit på sin vandring. Vi måste minnas vårt värde: DU ÄR ÄLSKAD, VÄRD ATT LEVA ETT LIV I FRID OCH KÄRLEK!

Tänk att kunna ta ett ord, en fras "Jag älskar dig" och forma en evighet inuti. I Johánsson har skrivit en sång som heter Alltid på väg. Ett par av versraderna låter ungefär så här:

             Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination

        /.../ så vart jag än går, vad jag än tar mig för

                                                    ska jag aldrig släppa taget...

Oavsett om vi flyr eller bara lever våra liv så är det en resa mot något okänt, en ny morgondag, en framtid vi inte kan bestämma så mycket över. Men vi kan lova oss själva att aldrig släppa taget om kärleken, om viljan att göra gott för andra och oss själva. 1916 publicerades diktsamlingen Mountain Interval av Robert Frost där en av mina favoritdikter 'The Road Not Taken' finns med och den har inspirerat mig vid skrivandet av dagens blogg.

/.../ Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by, And that has made all the difference.

Sending Me Angels

De senaste dagarna har min telefon ständingt givit ifrån sig två små plingande toner som vittnar om att ett nytt meddelande landat in inkorgen. Mina älskade elever frågar oroligt om råd inför talen de ska hålla i svenska. Nationella prov, vilken press de kan sätta på oss alla. Lyckligtvis kan jag bara lugna dessa fantastiska ungdomar, för de är alldeles utomordentligt skickliga retoriker och talskrivare.

Jag hoppas de känner min respekt, tilltro och beundran när jag försöker bemästra smsandets svårbegripliga mysterium. Min farhåga ligger delvis vid att all kärlek jag vill förmedla göms bakom min otekniskhets ogenträngliga hinna. Jag kan inte förstå att alla ungdomar kan vara så snabba när de låter fingarna flyga fram över de minimala tangenterna på mobiltelefonen. Jag är skapligt snabb framför datorn, men mobilen, oj, oj, oj vad svårt det är att få formulerat några få meningar och dessutom stava dem rätt.

De slår mig ständigt med häpnad, mina begåvade elever. Vilken kreativitet och inlevelseförmåga de besitter! När lektionen börjar hörs nervösa harklingar, stolar som skrapar och tysta viskningar. Sen börjar den första talaren och tystnaden lägger sig i salen. Den bryts ibland av ett instämmande mummel när ett klokt påstående görs. Andra gånger nickar gruppen bekräftande och igenkännande. Och sen kommer det, ett rungande skratt när en elegant formulering fyller våra hjärtan med glädje och låter skrattet bubbla upp genom struparna. Talaren tackar för sig och applåderna rungar, omsluter den inledningsvis så nervösa och avslutningsvis så nöjda ordets anförare. När lektionen, den underbara, är över, lyser allas ögon av lättnad över att talet man hållit gått hem hos lyssnarna och av beundran och stolthet hos lyssnarna som gång på gång påpekar hur fantastiska deras kamrater är.

När jag lämnar klassrummet efter en sådan lektion är jag helt euforisk. Kollegorna jag delar arbetsrum med får stå ut med mina långa utläggningar över ungdomarnas faktastiska kvaliteer. Och när jag lämnar arbetsplatsen vid arbetsdagens slut känner jag en outsäglig tacksamhet över att få vara del av dessa underbara ungdomars resa ut i livet. De fyller mitt hjärta med glädje och tacksamhet och jag tänker på några rader ur en sång som heter Sending Me Angels. Min favoritversion görs av Andrew Strong.

He keeps sending me angels
Here they come a flyin'
He keeps sending me angels
To keep me from cryin'
He keeps sending me angels
So I'll never be blue
He keeps sending me angels
Just like you

Alla mina underbara elever, orden är till er!  Tack för ert mod, för er klokhet och för all den omsorg ni visar varandra och också har visat mig den senaste tiden. Att ha vänner är storslaget, att få omtanke och uppmuntran när man känner sig liten och ömtålig är en verklig ynnest. Mina änglar, ni är verkligen värda att prisas högt. Och ett kan jag lova er, när ni behöver en vän så finns jag där. Det är bara att ropa på mig!

http://www.youtube.com/watch?v=bHV3I5Q2MX0

En vanlig människa

En veckas tystnad i bloggosfären, men inte en händelselös vecka, det lovar jag er. Min rygg har varit mindre villig än vanligt att lyda mina instruktioner och det slutade inte bättre än med en fyra dagar lång sjukhusvistelse. Framtidsutsikterna är inte så lockande heller, en operation är nödvändig, faktiskt min enda chans säger läkarna. Ingreppet beskrivs dock som riskabelt och chansen att bli bättre sätts vid 60%. Dessvärre är riskerna 50/50 att förlora funktionen i benet. Vad kan man säga? Inte så roligt kanske...? 

Vad är man då mer än en vanlig människa med alla sina fel och brister? Våra tillkortakommanden som vi inte är så stolta över, våra rädslor, sorger och ångest - visst tynger de våra axlar och hjärtan, parkerar sig om en blytung klump i magen som envist nöter sönder våra ömtåliga insidor med sina oslipade kanter. Man får besked som drabbar en, vare sig det gäller oss själva eller vänner som är dyrbara, och livet tar en oväntad vändning. De stunderna, det är då man inser vad som är viktigt och värdefullt i livet.

Vem som helst skulle säkert säga att det är familjen som är det viktigaste i livet och självklart måste vi hålla med. Men vi får inte glömma våra vänner, de som stått och står oss bi i vått och torrt, alltid har ett gott ord att säga och oförtröttligt ställer upp och hjälper oss när vi behöver. Vi får heller inte glömma att vara vän med oss själva, att inte alltid kritiskt döma och nedvärdera den vi är. Låt oss lova oss själva och varandra att bli bättre på att ge och ta emot beröm och kärleksfulla kommentarer.

Tro mig, jag vet hur skönt det kan kännas. Sedan jag började arbeta på Nösnäs har jag varje dag mött de mest fantastiska ungdomarna i världen. Alla elever jag haft har visat prov på sina underbara förmågor att glädja och acceptera olikhet och stötta varandra. Mina förra änglar 06HPT, ni är och förblir mina mirakel, 09BF som fick mitt hjärta att sjunga, och mina nuvarande darlings 08SPI och 07-10FPb som ständigt överöser mig med kärlek, ni alla har lärt mig att kärleken finns mitt ibland oss, varje dag, bara vi är kloka nog att se den. Och så har ni nog lärt mig tålamod också.....  Och för det har jag bara en sak att säga: Jag behöver er och jag älskar er!

Frank Ådahl har skrivit en låt som heter En Vanlig Människa och texten formulerar det jag försöker komma fram till. Vi är alla vanliga människor som behöver någon att älska och behöver bli älskade tillbaka. Alldeles särskilt tydligt blir det när livet stannar upp och tvingar oss att inse att allt kanske inte kommer att förbli som vanligt. Jag slutar nu med mitt motto och med Ådahls vackra text och sång. Vill du lyssna så klicka på rubriken så kommer du till Spotify. Glöm inte:

MAKE LOVE YOUR GOAL!

Frank Ådahl – En Vanlig Människa

Vänd dig inte bort, visa vem du är.
Göm inte dina nederlag.
Glöm inte att du är en vanlig människa.
Och Jag behöver dig.

Så ge mig dina fel, ge mig dina svek.
Och sorgen i dina anletsdrag.
Glöm inte att du är en vanlig människa.
Och att Jag älskar dig.

Så res dig, torka tårarna.
Ta nya tag!
Du har så mycket kvar att ge.
Du har så många underbara vägar att vandra.
Och Jag vill visa dig hur högt Jag älskar dig.

Så vänd dig inte bort, visa vem du är.
Göm inte dina nederlag.
Glöm inte att du är en vanlig människa
Och Jag behöver dig.
...

Och att Jag älskar dig.

Kärlek

Ännu en evighetslång nattvaka har lagts till min samling av sömnlösa nätter. Jag hoppades att John Blund skulle erbjuda lite välbehövlig vila, men dessvärre blev det inte så. Det kan ju synas romantiskt att tänka sig att man med en kopp varmt te i handen sitter och inväntar gryningens magiska timme då nattens kompakta mörker flyr och låter morgonrodadens första blyga strimmor lysa upp horisonten. Ofta är man bara så hålögd och trött att det är svårt att bara njuta. Och man behöver ibland hitta något att göra dessa nätter, då minuter långsamt blir till timmar medan tankarna fladdrar hit och dit. Tur att det finns film att se, musik att lyssna till och böcker att läsa i dessa stunder. 

I natt fångades jag av en sovrumsscen ur filmen Sex and The City. Carrie läser högt ur en antologi där kända personers kärleksbrev samlats. Hon läser för sin älskare och framtida man Big som undrar varför hon valt just den boken. Carrie säger att hon tidigare alltid läst om hur kärleken skulle kunna vara men nu vill försöka förstå hur kärleken ÄR. Brevet hon läser är skrivet av Ludwig van Beethvoven. Föremålet för hans kärlek kallar han The Immortal Beloved och hon tros ha varit en kvinna som hette Antoine. Jag tycker orden är så vackra, hoppas du gör det också.

The Third Letter 

Good morning, on July 7

Though still in bed, my thoughts go out to you, my Immortal Beloved, now and then joyfully, then sadly, waiting to learn whether or not fate will hear us - I can live only wholly with you or not at all - Yes, I am resolved to wander so long away from you until I can fly to your arms and say that I am really at home with you, and can send my soul enwrapped in you into the land of spirits - Yes, unhappily it must be so - You will be the more contained since you know my fidelity to you. No one else can ever possess my heart - never - never - Oh God, why must one be parted from one whom one so loves.

/.../

Be calm - love me - today - yesterday - what tearful longings for you - you - you - my life - my all - farewell. Oh continue to love me - never misjudge the most faithful heart of your beloved.

ever thine

ever mine

ever ours

                              Ludwig van Beethoven (1812)

"Never misjudge the most faithful heart of your beloved..." Låt oss försöka lita på varandra, se varandras godhet och vilja att värna om varandra. Kärlek och omtanke, det är ändå det enda som betyder något till slut.

Vanliga handlingar

blir vackra

tack vare kärleken.

Percy Bysshe Shelly

(1792 - 1822)

Tankeöverföring?

Stockholms Universitet har  i en annons formulerat  frågan: "Hur går det till när en tanke hos mig överförs via språket och blir till en tanke hos dig? Tänk om man visste svaret ändå! På en microdels sekund förs våra nedpräntade tankar vidare via etern med hjälp av modern teknologi. Undrar just om alla nyanser i språket, ironi, sarkasm, kärleksfull omtanke och humor alltid är så tydlig som vi vill tro när vi inte har hjälp av våra kroppar för att förstärka och förtydliga våra ord?

Själv har jag ofta tänkt på den ickeverbala kommunikationens inflytande över våra relationer. Vårt kroppsspråk är ju ofta ganska avslöjande, hur gärna vi än vill tro att vi har världens bästa poker face. Jag som är en människa som förmodligen uppfattas som fysisk, någon som kanske i oförstånd klampar in i andras comfort zone, men samtidigt alltid släpper in den som knackar på min dörr. Jag har stort behov av att använda min förmåga att läsa av det som sägs med hjälp av min intuition, människokännedom och förmåga att tolka det ej uttalade. Därför tycker jag att det kan vara svårt att förstå det som skrivs på Facebook och liknande plattformar. Jag tar nog saker för allvarligt och bokstavligt när jag inte kan se min samtalsparter i ögonen. Och jag har också upptäckt hur besviken man blir, hur ont det gör, när någon säger "Jag hör av mig" och det sedan bara är en oändlig tystnad som slår emot en, ringar in besvikelsen lika säkert som Kinesiska muren hållit ovälkomna besökare på avstånd.

Ögonen, själens spegel, de som aldrig kan ljuga... Är det där gåtans svar ligger, ja för mig i alla fall? Ibland tror jag det är så, men inte alltid. För mig är ett löfte en stor sak, värd all respekt. Ett förbund som slutits med ett ögonens handslag, det ska inte brytas med enkelhet. Inte heller löften som vi ger varandra när vi chattar eller umgås på nätet. Är man en vän så håller man sitt ord. Att små barn behöver närhet, både psykisk och fysisk, för att utvecklas och må bra är belagt inom vetenskapen. Men visst behöver väl vuxna också det? Ögonkontakt, jag vill kalla den ordlös tankeöverföring, intimiteten, närheten och bekräftelsen, allt detta behöver vi. Och de behoven ändras inte fastän vi kommunicerar alltmer via teknologin, på avstånd, ej synliga för varandra.

Slutligen, till eventuella läsare som behöver någon att dela sina tankar med: Jag lyssnar! Och lova mig alla att de löften ni ger, med ögonen, med ord eller via etern; Håll dem! Inget gör oss gladare än vissheten om att man kan lita på varandra eller när ett enkelt litet "Hej!" dyker upp på datorskärmen eller mobilens display.

Från mig till er alla: "HEJ!"

♪ Smile - Charlie Chaplin

Ska man alltid dölja sina känslor? Tror inte det... 

Smile är ändå underbar för hjärtat och själen när man känner sig "blue"

There's a first time for everything

Hur gör man? Jag vet inte vad jag ska skriva.... Pust och stånk.... Ja, så kan det låta i klassrummet mellan varven. Nu har jag ju förstås turen att alltid få de bästa eleverna som finns. Det är som Lisa Nilsson sjunger: "Nån' där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur!" Och den turen är min, igen och igen och igen. Så vad kan man göra mer än att böja sig i ödmjukhet och tacka för möjligheten att få vara medpassagerare på så underbara ungdomars resa ut i livet. Deras tankar och drömmar, de hinder vi ibland stöter på och gemensamt försöker hitta lösningen till och framförallt all den glädje och kärlek de ger mig, det är vad som gör mödan värd.

Ikväll är dock rollerna ombytta, nu är det jag som lagt min panna i djupa veck. Igår var jag på en mycket inspirerande föreläsning om bloggandets oändliga möjligheter i undervisningen. Lisa Greczanik fyllde föreläsningssalen med positiv kraft och inspiration när hon delade med sig av sina bloggerfarenheter. Jag insåg att det var dags att försöka ta tjuren vid hornen och lära mig något nytt. Så här sitter jag nu och känner mig lika osäker och liten som när jag för många år sen tog de första stegen in i klassrummet den allra första skoldagen.

Vad har jag att säga? Är det någon som kommer att bry sig om mina ord? Hela cyberrymden fylls ju oavbrutet av text. Konkurrensen om vår uppmärksamhet är stenhård i dagens mediasamhälle. Så varför skulle någon uppmärksamma just mina tankar? Ofta har jag funderat över om det inte är så många elever tänker när vi konstruerar uppgifter som trots god vilja och ambition faller lite platt och enbart framstår som uppgifter för skolans skull, inte för livet, mest för läraren, inte för en mottagare utanför skolan.

En mörk och blåsig novemberkväll konstaterar jag att jag faktiskt skapat min allra första blogg. Nu ska det bli annat ljud i skällan. I Gy2011 nämns i kursplanen för svenskämnet bloggtexter som en genre eleverna ska vara bekanta med. Härmed är det första steget taget i riktning framtiden. Hoppas mina fantastiska elever kommer att visa mig riktningen om jag går vilse.

Så till alla min före detta och nuvarande inspirationskällor, mina älskade elever, tack för att ni är de ni är - mina läromästare!

Maria