De senaste dagarna har min telefon ständingt givit ifrån sig två små plingande toner som vittnar om att ett nytt meddelande landat in inkorgen. Mina älskade elever frågar oroligt om råd inför talen de ska hålla i svenska. Nationella prov, vilken press de kan sätta på oss alla. Lyckligtvis kan jag bara lugna dessa fantastiska ungdomar, för de är alldeles utomordentligt skickliga retoriker och talskrivare.
Jag hoppas de känner min respekt, tilltro och beundran när jag försöker bemästra smsandets svårbegripliga mysterium. Min farhåga ligger delvis vid att all kärlek jag vill förmedla göms bakom min otekniskhets ogenträngliga hinna. Jag kan inte förstå att alla ungdomar kan vara så snabba när de låter fingarna flyga fram över de minimala tangenterna på mobiltelefonen. Jag är skapligt snabb framför datorn, men mobilen, oj, oj, oj vad svårt det är att få formulerat några få meningar och dessutom stava dem rätt.
De slår mig ständigt med häpnad, mina begåvade elever. Vilken kreativitet och inlevelseförmåga de besitter! När lektionen börjar hörs nervösa harklingar, stolar som skrapar och tysta viskningar. Sen börjar den första talaren och tystnaden lägger sig i salen. Den bryts ibland av ett instämmande mummel när ett klokt påstående görs. Andra gånger nickar gruppen bekräftande och igenkännande. Och sen kommer det, ett rungande skratt när en elegant formulering fyller våra hjärtan med glädje och låter skrattet bubbla upp genom struparna. Talaren tackar för sig och applåderna rungar, omsluter den inledningsvis så nervösa och avslutningsvis så nöjda ordets anförare. När lektionen, den underbara, är över, lyser allas ögon av lättnad över att talet man hållit gått hem hos lyssnarna och av beundran och stolthet hos lyssnarna som gång på gång påpekar hur fantastiska deras kamrater är.
När jag lämnar klassrummet efter en sådan lektion är jag helt euforisk. Kollegorna jag delar arbetsrum med får stå ut med mina långa utläggningar över ungdomarnas faktastiska kvaliteer. Och när jag lämnar arbetsplatsen vid arbetsdagens slut känner jag en outsäglig tacksamhet över att få vara del av dessa underbara ungdomars resa ut i livet. De fyller mitt hjärta med glädje och tacksamhet och jag tänker på några rader ur en sång som heter Sending Me Angels. Min favoritversion görs av Andrew Strong.
Here they come a flyin'
He keeps sending me angels
To keep me from cryin'
He keeps sending me angels
So I'll never be blue
He keeps sending me angels
Just like you
Alla mina underbara elever, orden är till er! Tack för ert mod, för er klokhet och för all den omsorg ni visar varandra och också har visat mig den senaste tiden. Att ha vänner är storslaget, att få omtanke och uppmuntran när man känner sig liten och ömtålig är en verklig ynnest. Mina änglar, ni är verkligen värda att prisas högt. Och ett kan jag lova er, när ni behöver en vän så finns jag där. Det är bara att ropa på mig!
http://www.youtube.com/watch?v=bHV3I5Q2MX0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar