fredag 25 mars 2011

Lunch

Idag har jag ätit lunch tillsammans med två av mina väninnor. Det var underbart att få lyssna till deras prat och efter så lång tid utanför den sociala arenan äntligen känna att det nog kommer en dag då jag kan vara med på banan igen. När ens kropp sätter käppar i hjulen på ett så påtagligt sätt som min gjort, blir varje möjlighet att åter beträda det sällskapliga livets marker en fantstisk ynnest. Mina vänner pratade på och hade i vanligt ordning fulltecknade kalendrar där resor, jobb och familj måste samsas om dygnets timmar. Vilka fantastiska kvinnor; vackra, högpresterande, kloka och livsbejakande, som lyckas få livet att fungera trots alla krav och ständiga stress.




måndag 21 mars 2011

Balans

En Facebookvän skrev ett ilsket och mycket sorgset inlägg igår kväll där min vän bad någon att skämmas över sitt agerande. Min vän sa sig inte längre vilja bli behandlad som en gammal säck som man sparkar bort i ett hörne när man tröttnat på den. Smärtan som verbaliserades var påtaglig och den väckte i sin tur smärta i mitt hjärta. Inte vill jag att någon ska bli illa behandlad. Själv hade jag nog aldrig kunnat använda mig av ett socialt media som Facebook  på ett så öppet och tydligt sätt för att tilltala någon som sårat mig. Nu var vi många som  fick direkt inblick i någons vånda och kunde välja att kommentera inlägget på det sättet man fann relevant. Kanske min vän sökte, och i bästa fall fann, balans genom att konkretisera sin känsla av att ha blivit sviken?

Att älska villkorslöst och att ge utan att förvänta sig något tillbaka är för mig två fundamentalt viktiga principer. Varje dag försöker jag leva upp till mina egna förväntningar om hur man ska vara som människa och förmodligen misslyckas jag ofta att nå mina egensatta mål. Trots det gäller det att inte ge upp, inte förlora tron på att godheten kan segra till slut och hitta kraften att börja om på nytt nästa dag och nästa och nästa... Lite av ett Sisyfoskt dilemma, eller hur?

Betyder då att älska villkorslöst att alltid ge av hela sig och ha en outsinlig brunn att ständigt ösa ur? Det vore ju underbart romantiskt att kunna svara ja på den frågan. Kanske är svaret ja och bristen att se det ligger hos mig. Den insikt som allt tydligare pockar på och vill få erkännande i mina tankar och min själ, säger nämligen att det måste finnas en balans mellan att ge och att få. Den villkorslösa kärleken och det osjälviska och kravlösa givandet, det tror jag är både nödvändigt och möjligt för att man ska få frid. Frid,  är det inte ett tillstånd där lung och stillhet råder?  Betyder det i så fall att ingen sorg finns , ingen tvekan, inget tvivel, ett fullständigt abdikerande från allt som kan uppfattas som själviskt och individcentrerat?   Eller kan frid liknas vid balans, yin och yang, ett tillstånd där det finns tid för glädje och tid för sorg, tid att ge och tid att ta emot, ett symbiotiskt samverkande snarare än et strikt avgränsande och kategoriskt uteslutande av varandra?

Det svåraste är kanske inte att älska villkorslöst. Tänk om det svåraste är att tillåta sig bli älskad villkorslöst tillbaka? Kräva att bli älskad, måhända finns det människor som kan rättfärdiga ett sådant tankesätt. Möjligen reflekterar de inte ens i termer av att de ställer krav utan bara tar kärleken för given. Tänk vad skönt det skulle vara om livet uteslutande bestod av enkla, okomplicerade, kravlösa relationer där konstant balans och inre - och för den delen yttre - frid var den ständiga följeslagaren. Själv brottas jag med tanken på att känna mig värdig att ta emot och ännu svårare våga kräva, önska, be om respekt för min egen person. Varför ska det vara så svårt?

Kanske en lektion i Facebooks kommunikationsregler skulle kunna vara lite hjälp på traven? Lufta allt, ignorera meddelanden, abrupt bryta konversationer utan att säga 'Hej då' och sedan fallera att förklara eller ursäkta sitt hastiga avbrott i kommunikationen, är det så man ska uppföra sig? Är det den nya tidens melodi, den som speglar en individ som sätter sig själv på en minst lika hög piedestal som sin samtalspartner, som kräver, tar för givet och inte ängslas över att inte ha gett tillbaka den respekt och omsorg som visats honom eller henne? Min idé om villkorslös kärlek och kravlösa givande verkar vara hopplöst omodern. Men inte riktigt lika riskabelt när det kommer till att såra någon hoppas jag. Eller?








söndag 20 mars 2011

Omtanke

Världens befolkning lider. Rapporter om diktatoriska ledare som tar sig rätten att förtrycka och skada, tsunamis, jordbävningar, översvämningar och radioaktivt avfall som förgiftar luft, vatten och mat fyller nyhetssändningarna. Det är lätt att misströsta och fråga sig om det finns någon rättvisa i världen. Hur kan vi behandla varandra så illa och hur kan det komma sig att vi så oförsiktigt slösar med de gåvor vi fått i form av fantastiska, men ej outtömliga,  naturresurser?

Personligen gör jag inga anspråk på att ha lösningen till dessa komplicerade utmaningar vi nu ställs inför, men de får mig att fundera över meningen med livet. Jag som ständigt återkommer till hur viktigt  det är att vi tar oss tid att bry oss om varandra, att försöka visa respekt och kärlek för de människor man möter i sin vardag, inser att det förstås kan verka obetydligt sett ur ett globalt perspektiv. Ändå vill jag envisas med att behålla tilltron till att även det som görs i det lilla, vardagliga, kan vara en droppe som ger ringar på ytan och på sikt bidrar till att sprida glädje och godhet. Den danske filosofen Sören Kierkegaard har sagt att:
Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten. (Antingen - eller 1843)
Jag ber om klokhet att se möjligheten att skapa förändring, hos mig själv, i mitt liv, och ödmjukhet och empati  att kunna göra något vettigt av de insikter jag vinner. Det engelska ordet compassion kommer från latinets "co-suffering". Medkänsla, att dela smärta, förstå någons lidande, känna såväl empati som sympati, är en del av vad jag skulle vilja kalla kärlek. Jag önskar jag hade kvalitéer som kunde bidra till att lindra smärta hos den som har det svårt. Flera gånger de senaste veckorna har jag brottats med  känslor av sorg och frustration som uppkommer när någon i ens närhet har det svårt och man inte vet hur man ska avlasta den människan. Tänk om man hade ett magiskt trollspö och likt Askungens goda fé kunde förvandla sorg och ilska till glädje, lidande till välmående och utmattning till livskraft.

Vem är då jag att tro att jag skulle kunna betyda något för någon annan? Jag känner mig oftast ytterst obetydlig och ointressant och det krävs mod att våga tro att det man gör spelar någon roll. Men så försöker jag ändå ta mod till mig, lita på den kärlek jag känner till människor, den kärlek som så ofta visas mig av andra, som förundrar mig och ger mig hopp. Kierkegaard menar "Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" och förlora mig själv, det vill jag inte. Nej, den gyllene regeln att göra mot andra det man vill att de ska göra mot en själv, den får vara grunddevisen när mod ska uppbådas och medkänsla genomsyra mina handlingar.
Human
by The Killers

I did my best to notice
When the call came down the line
Up to the platform of surrender
I was brought but I was kind

And sometimes I get nervous
When I see an open door
Close your eyes, clear your heart
Cut the cord

Are we human or are we dancers?
My sign is vital, my hands are cold
And I'm on my knees looking for the answer
Are we human or are we dancers?

Om vi låter humanismen leda vägen för våra handlingar, om vi vågar släppa fotfästet ibland för att på så sätt höra och förstå vilka behov våra medmänniskor har så kan vi nog lättare kämpa emot att  inte bara blir kasperdockor som sprattlar på befallning. Låt oss inte glömma att vi behöver varandra för  No man is an island för att citera John Donne. Ja... vad vet jag? Kanske du kan hjälpa mig förstå? Alla kloka tankar mottages tacksamt.

MAKE LOVE YOUR GOAL!