Remember when

Livet är som det är! Ja, det kan man ju aldrig invända emot, men ibland är det ändå bra svårt att inte undra varför allt blir som det blir. Eller är det bara jag som tänker så de stunder jag översköljs av funderingar av det mer filosofiska slaget, de där som man under årtusendena ägnat sig åt att försöka finna svaren till? Vi lever och vi dör, det vet vi med säkerhet. Det är väl allt det vi fyller våra dagar där emellan med som blir så betydelsefulla?

December blev en månad som bar på avsked. En kär faster gick oväntat bort när Lucia fyllde våra mörka rum med ljus och en tidig morgon mellan jul och nyår slutade min svärfar sin vandring här på jorden. En make, pappa, farfar och gammelfarfar lämnar ett tomrum i mångas liv. Någon fick chans att säga adjö, någon annan tvingades ta emot budet via telefon. Livet är inte rättvist! Men hur tomt det än blir, hur mycket man än saknar någon så känns det som att tacksamheten över allt fint man fått dela och alla glada minnen som finns lagrade i våra minneschips, de är dem vi måste vårda och låta ta en framträdande plats i våra hjärtan. Saknaden finns där för alltid, men tacksamheten den vill jag ska ta hedersplatsen.

Tänk hur långt man tyckte ett sommarlov var när man var sju år och för första gången sjungit Den blomstertid nu kommer och glatt småsprang hem från skolan. En hel lång sommar att fylla med bad, lek och glädje låg framför en. Och tänk vad långt man tyckte det var till nästa födelsedag eller nästa jul. Hur långa var inte julaftons luncher och middagar innan tomten kom. Det kändes som en evighet innan man äntligen hörde den uppfordrande knackningen på ytterdörren och med bultande hjärta sprang för att öppna. Hur kan det vara så länge sedan? Det är konstigt hur vår tidsuppfattning obemärkt förändras. Barnet har den storslagna förmågan att leva i nuet och ta varje ny dag som det äventyr den är. När ändras den verklighetsuppfattningen och tar sig vuxengestalt? Kanske när saknaden övergår från den glatt förväntansfulla som när tomten ska komma, till en mer vemodig insikt om att livet inte alltid är lika rosenrött som man skulle önska? 

Alla önskedrömmar vi har, allt gott vi strävar efter att uträtta, låt aldrig det goda nötas ut av tidens tand. Låt tacksamhet för allt gott vi får uppleva, viljan att glädja andra och kraften och modet att möta livet vapenlösa och nakna styra våra handlingar. Den vuxna människan vet ju att de drömmar man hade som barn inte alltid realiseras och heller inte alla de drömmar vi drömmer livet igenom. Men låt oss behålla lite barnslig hoppfullhet och naivitet och därmed förmågan att tro att det goda tar oss längst. Alan Jacksons underbart vackra sång Remember when tycker jag fångar vår livsresa. Lyssna, begrunda och njut. Kärleken övervinner allt! Glöm inte det!