What is a Friend?

Alfred Nobel uppfann dynamiten. Hans avsikter var att underlätta vägbyggen, förbättra infrastruktur och därmed möjliggöra för människor att lättare mötas. Dynamit kom också användas vid vapentillverkning och Nobel insåg konsekvenserna av den uppfinning han lämnat till världen. Vid sin bortgång testamenterade han delar av sin förmögenhet till forskning och det mycket prestigefyllda Nobelpriset i fysik, kemi,  medicin, litteratur och se ekonomi instiftades. Hans insikt om vad de ödesdigra konsekvenserna hans uppfinning skulle bära med sig, fick honom att även skapa ett pris, ett fredspris,  för individer som vikt sitt liv till att söka skapa fred mellan grupper och nationer.

Ikväll sänds den magnifika musikaliska Fredspriskoncerten från Oslo. Liu Xiaobo, Nobels Fredspristagare 2010, är föremål för hyllningarna. 6000 åskådare finns i publiken och miljoner människor runt om i världen kan ta del via etern. Fredspristagaren själv kan inte hämta sitt pris, inte heller njuta av galan. 1989 lämnade han USA, där han bodde och undervisade, och kastades rakt in i oroligheterna som pågick på Himmelska Fridens Torg i Peking. Han var en av författarna av det brev som sändes till den kinesiska regeringen krävande mänskliga rättigheter för Kinas invånare. Liu Xiaobo sitter idag fängslad och väntas bli frisläppt 2020. Hans brott: samhällsomstörtande verksamhet.

Xiaobo hyllades - men hans stol stod tom

Publicerat: fredag 10 december kl 14:05

Thorbjörn Jagland lämnar diplomet på Liu Xiaobos tomma stol. Foto: Heiko Junge/Scanpix.

Värdar för galan är Anne Hathaway och Denzel Washington. De berättar om hur Liu Xiaobo grät när han fick veta att han tilldelats priset, priset han nu tilldelar alla de förlorade själarna på Himmelska Fridens Torg. Precis som de kan Liu inte delta i galaföreställningen, inte heller se den eller lyssna till alla hedersbetygelser han ges. Denzel Washington försäkrade honom dock om att han en dag ska få se alltihop via internet eller DVD.

Vad kan man som enskild individ göra för att verka för att fred skapas i världen? Det är inte realistiskt att säga att vi alla ska börja verka i diplomatins tjänst. Samtidigt får vi inte gömma oss bakom omöjlighetens draperi och säga att det är för komplicerat eller att någon annan får göra det, inte jag för jag kan inte! Nej! Låt oss börja i det lilla, hemma, på arbetsplatsen, i skolan, bland våra vänner. Vi kan praktisera demokratins tankar, värdera alla lika högt, låta allas röster bli hörda och vårda människovärdets okränkbarhet. 

Förvisso blir nästan ingen uppmärksammad som en mottagare av Nobels Fredspris blir. Men att vara en vän, inte bara när himlen är blå och livet leker, utan också när vi möter motstånd och våra etiska och moraliska grundbultar prövas, det kan vi alla eftersträva. John Lennons underbara sång Imgine erbjuder en bild av en åtråvärd värld utan gränser mellan länder, där inte krig existerar och människor lever i fred. "Imagine all the people sharing all the world". Han fortsätter med att konstatera att risken att bli kallad en drömmare om man har en sådan vision är stor men att vi för den skull inte får ge upp:

                                                          You may say that I'm a dreamer

                                                          but I'm not the only one

                                                         I hope some day you'll join us

                                                         and the world will live as one

Låt oss ersätta hat med kärlek! Låt oss börja hemma, vara den bästa vännen, visa respekt, hålla våra löften och bli bättre på att visa våra medmänniskor uppskattning. En väns omsorg kan betyda lika mycket som en Nobelpristagares kamp!

MAKE LOVE YOUR GOAL!

What is a friend?

Friends are Quiet Angels

Törnfåglarna







Inför stundande helger kanske någon vill ha ett lästips? Colleen McCulloughs roman Törnfåglarna, (originaltitel: The Thorn Birds) från 1977 är en gammal goding som fortfarande erbjuder några timmarns skön avkoppling. För den mer film- och TV-bitne finns romanen också på DVD. Den amerikanska miniserien från 1983 har fått flera utmärkelser, bland annat fyra Golden Globe.

Jag har både läst romanen och sett TV-serien och kan rekommendera båda, så här får lusten hos dig avgöra vad du helst vill ha. Man njuter lika mycket sittande med benen uppdragna i en skön fåtölj med en kopp nybryggt grönt te i handen, snön rykande utanför fönsterrutan och romanen tryggt vilande i knät, som liggande i den mjuka och sköna TV-soffan med en filt om sig medan Fader Ralphs och Maggies ansikten fyller TV-skärmen.

Välj själv, båda är värda några timmar av din dyrbara tid. Själv ska jag se om serien, för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Jag vet bara att den är lika sevärd som första gången jag såg den på TV och räknade dagarna till när nästa episod äntligen skulle visas. Jag gråter på samma ställen, upprörs över hur kärlekslöshet och sorg verkar reproducereas, generation efter generation hos familjen Clearys kvinnor, hos fårfarmen Droghedas stenrika ägarinna Mary Carson, hos Fee, Maggies mor och slutligen hos Maggie själv då hon föder en dotter, Justine.

Justines far, Luke, är en kringresande säsongsarbetare som gift sig med Maggie för hennes pengars skull. Han har ingen som helst lust att dela vardagen med sin hustru, nej han väljer istället den maskulina och hårdkokta tillvaron tillsammans med sina älskade arbetskamrater. Maggies hjärta finns heller inte  hos Luke. Hon ville bort från Drogheda sedan Mary använt sin förmögenhet för att locka fader Ralph bort från Maggie och Luke blir hennes biljett ut i en okänd tillvaro. Mary har sedan lång tid förstått att den kärlek som uppstod mellan Ralph och barnet Maggie första gången de sågs, nu utvecklats till något mycket mer komplicerat än den oskuldsfulla faderskärleken den en gång framstod som. Och Mary, hon är svartsjuk, hon som på gamla dagar själv förälskat sig i den unga, ambitösa och vackra prästen. Också Fee ser kärleken som finns mellan Maggie och fader Ralph, men hon styrs av sin egen sorg över en förlorad kärlek och kan inte unna dottern det hon själv så hett efterlängtade men aldrig fick.

Ambition, maktbegär och oviljan att sätta kärleken till sina medmänniskor före kärleken till Gud går som en röd tråd genom hela verket. Aldrig slutar jag förundras över hur Mary Carson, Fader Ralph och Luke, Maggies man, obevekligt låter sin ambition vinna över kärleken. Maggies mors förlorade kärlek bottnar dock inte i ambition. Den är i stället ett klassiskt exempel på en kärlek som omöjliggjordes på grund av sociala konventioner och kan sägas upprepa sig i Maggies livsöde. Men Maggie skiljer sig från sin mor, från Mary och från Fader Ralph. Hon äger en styrka, har en inneboende kraft, som leder henne genom livet, som hjälper henne behålla kärleken och stänga hat och hämndlystnad ute ur sitt liv, hur många svårigheter och prövningar hon än måste utstå.

Handlingen sträcker sig från åren 1920 till 1962. Den utspelar sig huvudsakligen i Australien, men Rom och katolska kyrkans huvudsäte Vatikanen har en stor betydelse för huvudkaraktärernas livsöden. Också Grekland spelar en avgörande roll, eftersom Maggies son befinner sig där och råkar där ut för en olycka. Händelsen leder Fader Ralph tillbaka till Drogheda och Maggie och de återses efter många år.

Maggies och Ralphs liv har korsats några gånger tidigare. Fader Ralph har ständigt brottas med samvetskvalen, slitningarna mellan kärleken till Maggie och sina löften till Gud. Ett par gånger blir kärleken till Maggie för stark, lusten, längtan efter att vara man och dela livet med en kvinna tar över och besegrar Ralphs kärlek till Gud och ytterst hans ambition, hans önskan att stiga i graderna inom den katolska kyrkan. När de nu slutligen återses är Fader Ralph gammal och märkt av sjukdom. De sitter tillsammans i Droghedas vackra rosenträdgård och Ralph berättar för Maggie sagan om fågeln som bara sjunger en gång i sitt liv, sagan som är en så vacker metaforisk beskrivning av Maggies och Ralphs relation och kanske därmed också tematiken i romanen:

Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv men då sjunger den vackrare än någon annan varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den har hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad vid den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En storartad sång till priset av sitt liv men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor... så säger åtminstone sagan.

Oh vad jag alltid har älskat den tanken: Gud i sin himmel ler när kärleken segrar! Men varför måste kärleken, den sanna kärleken alltid vara så nära sammanlänkad med stor smärta? Måste vi kanske förstå att glädje inte kan finnas utan sorg, inte kärlek utan smärta? Låt oss vara kloka nog att lära oss något av den smärtan, lära oss bli sannare och ödmjukare individer som drivs av viljan att göra gott för andra, att älska, snarare än att drivas av ambitionslust, maktbegär eller hat. Låt oss vara kloka nog att förstå att möjligheten att unna någon det man själv inte fick eller det man förlorat, den läker sår, ger oss kraft och mod att gå vidare. Att flyga på kärlekens vingar är långt mer tillfredsställande än att regera över någon som böjer sig i rädsla eller sorg.

Mitt betyg blir:

               

Här får ni en förhandstitt också. Musiken är Elton Johns Original Sin

True Friends

Fly för sitt eget liv

Fly, fly från det förflutna, i ilska, rädsla ovisshet, sorg, fly för sitt eget liv. Fly för att skapa sig ett nytt sammanhang, en ny relation eller för att tillvaron ter sig för obegriplig, genomborrar hjärtat med smärtans och orons kalla spjut av grått stål. När man måste fly för att man inte lägre är den man är, för att man handlar utifrån förtvivlan, frustration eller rädsla.

Man flyr till ett nytt sammanhang men är inte fri från rädslan, den sitter som ett virus på en förut frisk cell och gör kroppen febrig och svag. Kanske är det till en ny arbetsplats eller en ny relation man flyr. Kanske flyr man inte till något utan istället från, från sjukdom som förlamar tankarna och livsandarna.

Uppdraget är befrielse, vad än man flyr från, eller till. Man måste möta sina rädslor, om man ska finna inre frid. Men, vem kan ingripa när vägen till frid ibland kan kännas så obegripligt svår? Man frågar sig: "Har jag kraften?", "Har jag modet som krävs?". Förtvivlat knackar man på vänners dörrar i hopp om att någon ska ha tid att lyssna, trösta, sitta öga mot öga och dela gråten och sen det befriande skrattet.

Är jag den jag är? Eller håller jag på att förlora mig själv? Var blir jag till? Var och när får jag vara den jag är? Till slut förstår man att det inte går att värja sig, att man måste ta den här vägen. Ens närmaste protesterar i oförstånd. Varför du? Varför nu? När vi måste gå vår väg, när vi måste följa vårt hjärta och fatta beslut om vårt liv så påverkar det andra, ibland så mycket att det orsakar andra smärta. Jag undrar om det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv och mot sin väg?

Ett landskap som varit fullt av livgivande möjligheter och hopp förvandlas obegripligt snabbt till ett smärtans ökenlandskap, öde, törstande utan mål vid horisonten. Man lägtar bort, hem, utan att veta vart, från detta ingemanslands kala och sterila kärlekslöshet. Man känner hur man för var dag som går berövas på sina krafter, hungrar efter ömhet och tvivlar på att den väg man valde när man stod där vid ett av livets alla korsvägar, var den rätta. I de mörkaste stunderna tror man att man ska dö av törst och hunger, törst efter glädje, godhet och givmildhet och av den bedövande hungern på upprättelse. Den hungern kan vara så förlamande, kännas som den bakbinder ens händer och sätter munkavle på en så ropen på hjälp kvävs, blir till ett ohörbart mumlande.

Ibland måste vi fatta mod att bryta upp, göra oss redo att möta de prövningar livet har i beredskap. Ofta leder de oss för en tid in i öknen, tomhetens land. En tid i svält på trygghet, en öm famn att krypa upp i när tillvaron känns för svår, då man med all sin kraft kämpar för att hålla sig över vattenytan i en forsande flod som hotar att svepa allt i sin närhet med sig. Kanske är det enda man önskar sig att någon höll sitt ord, visade att det visst går att lita på sina medmänniskor.

Ändå måste  vi överleva, dag för dag, en bit i taget. Kraften vi behöver, nåden, barmhärtigheten, den finner vi i mötet med våra medmänniskor, hos familjemedlemmar, vänner, ibland också främlignar, som ger oss modet att gå vidare, långsamt, trevande. Kanske är det så att ökenvandringen är nödvändig, kanske måste vi gå vilse för att hitta hem? Kanske är den nakna utsattheten helande, kanske ger den oss konturer? När allt som förut skyddade inte längre finns där som ett osynligt skal utanför huden och hjärtat, när allt tycks förlorat, vem blir vi då? Plötsligt måste vi syna oss själva på djupet och definiera vad som är givande och utvecklande för var och en av oss.

Inte ens när vi slutligen lämnar öknen och går över gränsen till det nya, efterlängtade landet är kampen över. Våra rötter måste slå rot,  borra sig ner i djupet för att hitta livgivande vatten och ny bördig jordmån där just dina eller mina rötter kan växa sig starka och bära frukt. Vi måste tillåta oss att tro på livet igen och varje enskild individ måste förhålla sig till den nya människan han eller hon blivit på sin vandring. Vi måste minnas vårt värde: DU ÄR ÄLSKAD, VÄRD ATT LEVA ETT LIV I FRID OCH KÄRLEK!

Tänk att kunna ta ett ord, en fras "Jag älskar dig" och forma en evighet inuti. I Johánsson har skrivit en sång som heter Alltid på väg. Ett par av versraderna låter ungefär så här:

             Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination

        /.../ så vart jag än går, vad jag än tar mig för

                                                    ska jag aldrig släppa taget...

Oavsett om vi flyr eller bara lever våra liv så är det en resa mot något okänt, en ny morgondag, en framtid vi inte kan bestämma så mycket över. Men vi kan lova oss själva att aldrig släppa taget om kärleken, om viljan att göra gott för andra och oss själva. 1916 publicerades diktsamlingen Mountain Interval av Robert Frost där en av mina favoritdikter 'The Road Not Taken' finns med och den har inspirerat mig vid skrivandet av dagens blogg.

/.../ Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by, And that has made all the difference.