Fly för sitt eget liv

Fly, fly från det förflutna, i ilska, rädsla ovisshet, sorg, fly för sitt eget liv. Fly för att skapa sig ett nytt sammanhang, en ny relation eller för att tillvaron ter sig för obegriplig, genomborrar hjärtat med smärtans och orons kalla spjut av grått stål. När man måste fly för att man inte lägre är den man är, för att man handlar utifrån förtvivlan, frustration eller rädsla.

Man flyr till ett nytt sammanhang men är inte fri från rädslan, den sitter som ett virus på en förut frisk cell och gör kroppen febrig och svag. Kanske är det till en ny arbetsplats eller en ny relation man flyr. Kanske flyr man inte till något utan istället från, från sjukdom som förlamar tankarna och livsandarna.

Uppdraget är befrielse, vad än man flyr från, eller till. Man måste möta sina rädslor, om man ska finna inre frid. Men, vem kan ingripa när vägen till frid ibland kan kännas så obegripligt svår? Man frågar sig: "Har jag kraften?", "Har jag modet som krävs?". Förtvivlat knackar man på vänners dörrar i hopp om att någon ska ha tid att lyssna, trösta, sitta öga mot öga och dela gråten och sen det befriande skrattet.

Är jag den jag är? Eller håller jag på att förlora mig själv? Var blir jag till? Var och när får jag vara den jag är? Till slut förstår man att det inte går att värja sig, att man måste ta den här vägen. Ens närmaste protesterar i oförstånd. Varför du? Varför nu? När vi måste gå vår väg, när vi måste följa vårt hjärta och fatta beslut om vårt liv så påverkar det andra, ibland så mycket att det orsakar andra smärta. Jag undrar om det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv och mot sin väg?

Ett landskap som varit fullt av livgivande möjligheter och hopp förvandlas obegripligt snabbt till ett smärtans ökenlandskap, öde, törstande utan mål vid horisonten. Man lägtar bort, hem, utan att veta vart, från detta ingemanslands kala och sterila kärlekslöshet. Man känner hur man för var dag som går berövas på sina krafter, hungrar efter ömhet och tvivlar på att den väg man valde när man stod där vid ett av livets alla korsvägar, var den rätta. I de mörkaste stunderna tror man att man ska dö av törst och hunger, törst efter glädje, godhet och givmildhet och av den bedövande hungern på upprättelse. Den hungern kan vara så förlamande, kännas som den bakbinder ens händer och sätter munkavle på en så ropen på hjälp kvävs, blir till ett ohörbart mumlande.

Ibland måste vi fatta mod att bryta upp, göra oss redo att möta de prövningar livet har i beredskap. Ofta leder de oss för en tid in i öknen, tomhetens land. En tid i svält på trygghet, en öm famn att krypa upp i när tillvaron känns för svår, då man med all sin kraft kämpar för att hålla sig över vattenytan i en forsande flod som hotar att svepa allt i sin närhet med sig. Kanske är det enda man önskar sig att någon höll sitt ord, visade att det visst går att lita på sina medmänniskor.

Ändå måste  vi överleva, dag för dag, en bit i taget. Kraften vi behöver, nåden, barmhärtigheten, den finner vi i mötet med våra medmänniskor, hos familjemedlemmar, vänner, ibland också främlignar, som ger oss modet att gå vidare, långsamt, trevande. Kanske är det så att ökenvandringen är nödvändig, kanske måste vi gå vilse för att hitta hem? Kanske är den nakna utsattheten helande, kanske ger den oss konturer? När allt som förut skyddade inte längre finns där som ett osynligt skal utanför huden och hjärtat, när allt tycks förlorat, vem blir vi då? Plötsligt måste vi syna oss själva på djupet och definiera vad som är givande och utvecklande för var och en av oss.

Inte ens när vi slutligen lämnar öknen och går över gränsen till det nya, efterlängtade landet är kampen över. Våra rötter måste slå rot,  borra sig ner i djupet för att hitta livgivande vatten och ny bördig jordmån där just dina eller mina rötter kan växa sig starka och bära frukt. Vi måste tillåta oss att tro på livet igen och varje enskild individ måste förhålla sig till den nya människan han eller hon blivit på sin vandring. Vi måste minnas vårt värde: DU ÄR ÄLSKAD, VÄRD ATT LEVA ETT LIV I FRID OCH KÄRLEK!

Tänk att kunna ta ett ord, en fras "Jag älskar dig" och forma en evighet inuti. I Johánsson har skrivit en sång som heter Alltid på väg. Ett par av versraderna låter ungefär så här:

             Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination

        /.../ så vart jag än går, vad jag än tar mig för

                                                    ska jag aldrig släppa taget...

Oavsett om vi flyr eller bara lever våra liv så är det en resa mot något okänt, en ny morgondag, en framtid vi inte kan bestämma så mycket över. Men vi kan lova oss själva att aldrig släppa taget om kärleken, om viljan att göra gott för andra och oss själva. 1916 publicerades diktsamlingen Mountain Interval av Robert Frost där en av mina favoritdikter 'The Road Not Taken' finns med och den har inspirerat mig vid skrivandet av dagens blogg.

/.../ Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by, And that has made all the difference.