Att kasta sig ut i det okända, förlora kontrollen, kan vara skrämmande. De allra flesta av oss är så upplysta och kompetenta att vi vet vilka val vi ska göra för att må bra. Hur viktig kosten är, motion, sömn, goda vänner, ett meningsfullt arbete, familj om man har sådan, kultur, ja listan kan göras lång. Ändå är det inte alltid så lätt att leva som man vet man borde. Blåbär, kål i alla dess former, spenat och tomater ska hjälpa oss leva länge. Underbart gott och fantastiskt att så anspråkslösa naturprodukter står oss bi. Men den där pralinen, glaset vin, den sena nattmackan med ost, oj,oj, oj vad goda de är i all sin fördärvlighet.
Narcissus som förälskade sig i sin egen spegelbild, förlorad i självupptagen beundran av sitt yttre, inte blev väl han lyckligare än någon annan? TVs tablåer är fullproppade med program som visar människor som i någon mån misslyckats med sina liv, har blivit alldeles för överviktiga, tycker illa om sitt utseende, har försummat sina hem eller bara är villiga att utsätta sig för allmän beskådan för att vinna kändisstatus och kanske en rejäl summa pengar. Kanske raljerar vi över dessa individers inställning vid fikakaffet på jobbet, men ärligt talat...... Vem av oss är utan fel och brister?
Inte jag i alla fall, det är jag den första att erkänna. Det är lätt att tappa självförtroendet när man som jag, tvingas byta ut ett aktivt vardagsliv mot ett som handlar om att arbeta för att komma tillbaka till en tillvaro som åtminstone liknade den man en gång hade. Den nära förestående personalfesten - vad ska man ha på sig när man bara känner sig hopplöst förlorad? Den fula ankungen, utan sagans magiska löfte om förvandling. Man blir trött på sin kropp som protesterar, som inte vill lyda. Man känner sig extra oattraktiv, värre än vanligt, och vill inte bli sedd. Samtidigt kan känslan av osynlighet förlama dig, göra dig så osäker.
Det är då magi kan inträffa. När man minst anar det dyker någon upp och sträcker ut sin hand. En fika, en stunds prat och vips så går allt lite lättare igen. Jag älskar klokheten den misslyckade teaterdirektören i filmen "Shakespeare in love" har. Han vet inte hur det går till, men på något mystiskt sätt ordnar sig saker och ting till det bästa. "I don't know how", säger han. "It's a mystery!". Min obotligt romantiska sida tar över, och mina tankar irrar iväg. Att suddas ut, blandas med en annan människa och återfödas som något nytt, kanske likt Romeo och Julia som trotsade alla förbud, det är väl att förlora kontrollen och samtidig lita så mycket på kärleken att man överlämnar sig i dess händer?
"Will you look back on life and say, "I wish I had," or "I'm glad I did"? (Zig Ziglar)
Skärmsläckaren på min Mac lär mig nya ord och dagens är 'regrettable'. Ett adjektiv med förklaringen 'undesirable, unwanted'. Nästan spöklikt att en teknisk pryl ska sätta ord på ens inre röst. Det är svårt att inkorporera vetskapen om att man är värdig i sin självbild. Man kan argumentera för att man förtjänar lycka och på ett intellektuellt plan förstå att det är sant och ändå ha en mörk vrå i sitt hjärta där man bara är liten och osynlig och inte känner sig särskilt unik. Vi känner oss inte alltid smarta nog, tillräckligt duktiga, värdiga lycka. Men din existens, bara genom att födas, gör dig värdig.
Lev med hjärtat! Tänk om vi alla har ett kall, en uppgift i livet? Kanske lärarens, undersköterskans, poetens, fotbollsproffsets, snickarens eller montörens. Det spelar nog ingen roll vilken plattform du bygger ditt liv på, huvudsaken är att du hittar passionen, drivkraften som får dig att växa och blomma ut i ditt sanna jag. Att leva med hjärtat, ge till andra och få dem att tro på sig själva är en sann gåva. Den vackraste gåvan man kan ge - och få!
Vad är det då som begränsar oss, hindrar oss från att finna vårt kall? Vardagens förpliktelser, stress, ekonomi och kanske ambition? Ambition att alltid lyckas, vara säker, bäst, framgångsrik? Betyder det att vi låter oss styras av rädsla? Rädslan att misslyckas kanske? Ta det säkra före det osäkra? Att vara sann mot sig själv, leva med hjärtat, kräver mod, förutsätter att man väljer "The Road Not Taken" ibland och det är svårt. Vi drar ut i fält som stolta riddare redo att erövra världen. Allt för ofta krossas våra drömmar och nedslagna lämnar vi slagfältet utan kraft att borsta av oss stridsdammet och oförtrutet kasta oss upp på ryggen på vår stolta springare och sporra till framåtrytt igen. Och igen! Och igen!
Allt i skapelsen är sann energi, varje blomma, fjäril, varje människa. Vi är energi, vi är ansvariga för den energi vi genererar och vi kan ge tillbaka av den energi vi får. Energi, eller med ett annat ord kärlek, det är beståndsdelarna som gör dig till dig och mig till mig. Den negativa energi vi sänder ut i form av våld, ignorans och intolerans, den kommer att återvända till dig och tynga ner dina axlar. På samma sätt kommer den kärlek och omtanke du delar med dig av till andra att, likt en bumerang styrd av osynliga händer, vända i luften och explodera i ditt hjärta. Du kommer att få tillbaka tusenfalt.
Själv är jag så tacksam för alla underbara människor jag fått möta. Den glädje jag känner i mitt jobb, inspirationen ungdomarna ger mig är storslagen. Till och med dagar som idag då sorgen ligger närmare ytan och hjärtat känns tungt, till och med då tvingar sig kärleken igenom mörkret. Ett "Hej!", en omtänksam fråga om hur det är, en uppmuntrande kommentar som får modet att våga skriva ytterligare en bloggtext, det är allt som krävs. Det får mig att tänka att hitta sitt kall inte behöver vara så omöjligt! Paulo Coelho har nog rätt när han säger att "När du älskar förändras världen"!
Härom veckan diskuterade Skavland och hans gäster vad ondska är och enades om att ignorans och likgiltighet är svaret. Det kan förstås appliceras på många aspekter av livets vedermödor och jag håller med. dem Men jag skulle vilja inflika att osynliggörandet av en människa, att stänga henne ute från gemenskapen, ta det man vill ha av henne och sedan kassera henne, måste inkluderas i denna definition. I mötet mellan individer blir du till och ansvaret att låta alla känna sig sedda, värdefulla, det delar vi. Dina handlingar påverkar din nästa mer än du tror.
Du kan inte kontrollera livet. Ödet möter dig kanske på den genväg du tog för att undvika det. Du blir ledsen, flyr till ditt rum, tänder ett ljus, kryper upp i sängen, rullar ihop dig i fosterställning och gråter, känner tårarna forcera dina stängda ögonlock, forsa fram likt en bångstyrig vårflod, rinna ner för kinderna, över läpparnas mjuka kullar för att slutligen falla från hakan likt en fallskärmshoppares störtdykning mot jordskorpan sekunderna innan skärmen vecklas ut. Smärtsamma, likt stöten som genomborrar hopparen det ögonblick han tar mark. Livräddande, som fallskärmen, kan tårarna vara. Mod! Mod att våga lita på din egen styrka. En ängel går vid din sida, Du är inte ensam!
With every step you climb another mountain
Every breath it's harder to believe
You make it through the pain, weather the hurricanes
To get to that one thing
Just when you think the road is going nowhere
Just when you almost gave up on your dreams
They take you by the hand and show you that you can
Nyligen fick jag frågan om hur man orkar andas när man känner sig alldeles ensam, utanför och bara trött. Mina funderingar idag fladdrar hit och dit kring detta eviga dilemma. Hur ska man kunna veta hur någon annan känner? Hur ska man kunna sprida lite ljus och hopp till någon som har det svårt? Hm... ödmjukast inser jag att mina tankar bara är mina egna, oprofessionella, kanske inte alltid helt färdigtänkta ens, men de är de bästa jag har att erbjuda.
Ett barns skratt, oförställt och äkta, kommet rakt från hjärtat, går rakt in i hjärtat, vad kan vara vackrare? Man kan inte undvika att bedåras, fyllas med glädje och skratt själv. Tänk om världen kunde få vara så enkel och oförstörd som ett litet änglabarns skratt. Allt för fort växer vi upp och livet drabbar oss, stöter, skaver själen och tufsar till vårt inre. Det är lätt att tvivla på sig själv, tappa fotfästen för en stund och kastas ut i ett ändlöst universum av frågor som verkar omöjliga att besvara. Tårar, man tror man gråtit till de tagit slut, men så fyller de plötsligt ögonvrån, svämmar över likt en vårflod, hejdlös, kraftfull, tvingande.
"Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små" sjöng Ted Gärdestad så poetiskt och menade att trots att tiden ibland jagar oss in i en vrå så finns det alltid hopp för framtiden. Det känns trösterikt att låta orden bli till en trygg och bred skuldra att luta sig mot när frågorna hopar sig likt åskmoln som olycksbådande tornar upp sig på himlen när oväder nalkas. Ord så fyllda med kraft, med makt att antingen fylla en människa med hopp och tro på framtiden eller knuffa ner henne i djup bottenlös brunn av vånda. Härom natten drömde jag att någon jag saknar kom till mig och sa "Hej!". Med lätt hjärta slog jag upp ögonen och kände hur positiv energi genomströmmade mina ådror. Så enkelt kan det vara! En dröm, hoppet tänds och hjälper en att möta dagens vedermödor.
Jag har lärt mig att lita på att min inre röst guidar mig rätt när jag står inför vägskäl i livet. Det svåra är väl bara att "No man is an island" som John Donne en gång sa. Man är ju beroende av de människor som ens livsväv inhyser. Deras handlingar påverkar dig, ibland mer än man vill och tror. I kommunikationen, i mötet som uppstår, blir man till som individ. Det komplexa i detta förhållande, som jag ser det, är att det mötet i sig som är det svåra om man inte riktigt förstår varandra, likväl som avsaknaden av mötet kan krossa dig, få dig att känna dig utestängd från en gemenskap du längtar hett efter.
Kan det vara så att det inte är ensamheten i sig som är svårast? Jag undrar om det inte är så att känslan av att inte passa in, stå utanför, är den som gör mest ont? Att våga tro på att man platsar, duger utan att spela en roll är inte alltid lätt. Kanske letar vi efter vänner på fel ställen ibland och missar den hand som sträcks ut som stöd, som en bro över mörka vatten som vill bära oss? Maeve Binchy lär oss att "Tack vare vänskapens kraft blir glada stunder bättre och ledsamma stunder glöms". Vi skulle nog vara mer inriktade på resan vi gör, snarare än att bara sikta mot slutmålet. Tar vi emot livet, hur det än blir, med tilltro till vår egen förmåga, är det lättare att vara tacksam för det som bjuds.
Och skrattet, vi får inte glömma glädjens och skrattets läkande kraft. "Skrattet är det kortaste avståndet mellan två människor" konstaterar Victor Borge. Det är underbart när någon skriver en glad fråga eller kommentar på Facebook, skickar ett omtänksamt SMS, ringer för att fråga hur det är eller knackar på din dörr, beredd att komma in och göra en grå dag till fest. En fantastisk ordkonstnär, en av mina älskade elever, uttryckte känslan så enastående vackert i en text till en kär vän: "Du tar min måndagsmorgon och gör den till fredagskväll". Man blir stum, eller hur? Så vackert..... Min hjärta skrattar av glädje över att få uppleva sådana ögonblick på jobbet, ögonblick som får själen att dansa. Ord, vad vore vi utan ord? Maktlösa, genomskinliga, kraftlösa. Låt orden fylla oss med styrka, vänliga ska de vara! Power to all my friends! I love you! Vad vore jag utan er...?
Efter två månaders skrivtorka sitter jag vid datorn och försöker formulera mina tankar igen. Livet har gått vidare förstås och som vanligt bjudit på både höjdpunkter och vågdalar. Jag har fyllt år, bestämde mig för att dagen var en bland alla andra och inget att uppmärksamma och överraskades av min familj och närmsta vänner som oavsett mina intentioner tänkte sjunga "Ja må du leva!". En glädjestrimma tog sig in i hjärtat samtidigt som acceleration i överljudsfart krävdes för att baka och laga mat till femton personer. Tur att jag tycker om att dona i köksregionerna!
Jobbet har erbjudit många prövningar den här terminen, såväl praktiska som känslomässiga. Vår arbetsplats är för närvarande byggarbetsplats och det ställer självklart allas tålamod på prov. Läckande tak, översvämmat arbetsrum och bristfälliga lokaler underlättar inte när man har klasser med fler än trettio elever. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag som alltid får de allra mest underbara unga kvinnorna och männen i mina grupper. Om någon av er läser detta, känn er direkt tilltalade! Mina fantastiska elever har bjudit på skratt, kramar, en stor portion tålamod och visat sin klokskap och ambition och gjort min vardag glädjefylld. Jag ödmjukar mig inför er och tackar för den kärlek ni visar mig, ständigt, om och om igen!
Det har varit tufft att lära sig alla nya namn. Jag har som absolut krav på mig själv att snabbt göra så och kan bara konstatera att i år har det varit svårare än någonsin. Någonstans runt 130 namn har jag att plugga in och mitt sinne har fördunklats av preparat som jag motvilligt varit tvungen att fortsätta bruka för att klara av att röra mig. Dessa små glansiga piller som ser så oskyldiga ut besitter mer kraft än man kan ana.... Dessutom erbjuder de svårigheter när man ska passera tullkontroller på väg ut och in över de europeiska ländernas gränser. Skoledningen konsulterades, dokumentation införskaffades och vidarebefordrades till Läkemedelsverket och självklart fastnade jag i tullen på väg ut ur Sverige. Med darrande knän blev jag tvungen att visa mitt "bagage", men kunde lättad stuva ner grejerna igen tack vare intygen. Jag lovar att mitt hjärta bankade hårt när security kontrollen skulle passeras på Stansted på hemresan eftersom jag då kom i sällskap med fantastiska 10SPIb och min kollega Tommy. Vad skulle gänget sagt om deras lärare fastnat där?
Hemresan gick väl, och den veckan vi haft tillsammans i Colchester var toppen. Ungdomarna var alldeles underbara att resa tillsammans med och jag är mycket stolt över dem. Att sedan det engelska vädret spelade alla ett spratt och bjöd på 28 graders värme, en riktig Indian summer, värmerekord, i stället för typiskt brittiskt regn och rusk var ju bara grädden på moset! Awesome, eller hur? Väl hemma hann jag bara vända i dörren. Home sweet home - hello and good bye. Nästa inchekning gjordes på Sahlgrenskas avdelning 16 och en ny operation genomfördes, denna gången via halsen, för att reparera skadade nackkotor. Med ny teknik, science fiction enligt narkospersonalen, mättes hjärnvågor. Man får hoppas att apparaturen inte är så begåvad att den kan läsa ens tankar! Oj, vem vet vad som ploppar upp i narkodjupens landskap.....
Nu är det tre veckor sedan ingreppet gjordes och jag börjar känna mig något piggare. Det går bättre att prata och ganska bra att äta. Avgiftning är i full gång och det är tufft, den saken är säker. Men jag tänker på två fantastiska föreläsare jag fick chansen att lyssna till härom veckan; Emerich Roth och Patrik Pelosio. Vilka ohyggligheter de varit med om i sina liv och vilken fantastisk styrka de visade genom att stå inför en fullpackad aula och så naket blotta sig. Jag som alltid mal på om hur viktigt det är med kärlek kände mig styrkt av att höra dem båda säga att just kärleken alltid segrar till slut. Belöna ondska med godhet! Visa generositet! Tack snälla för att ni påminde oss om det!
Många av mina snälla elever har hört av sig med uppmuntrande och omtänksamma hälsningar. Det gör mig mycket, mycket glad. Det är lätt att känna sig vissen när man har ont och får så mycket tid över att tänka. Nu gillar jag ju att fundera över livet så man får väl vara tacksam för tiden i stället för att känna sig ledsen och orolig för vad framtiden bär med sig i form av fysisk förmåga. Jag blev tvungen att be om hjälp också för att reda ut en besvärlig jobbsituation och vill tacka den som sträckte ut handen till mig. Tystnaden från andra berörda har dock gjort mig väldigt ledsen. Den där skarpa smärtan man känner när man måste blotta sig och be om hjälp och litar på att den man frågar är en vän, bara för att mötas av kompakt tystnad, den är nästan outhärdlig.
Som obotligt troende på människans godhet väljer jag att tänka att telefonen snart ringer eller att meddelanderutans röda markering basunerar ut att ett mail väntar och därmed schasar bort alla ledsna tankar! Time will tell, I'm sure! Men tänk ändå om man hade en man i byrån..... Ha ha! Någon jag bryr mig väldigt mycket om har också känt sig modsluten den sista tiden och av någon anledning fick vårt samtal mig att tänka på Lill Lindfors gamla låt. Om jag hade ett magiskt trollspö, ett sådant som Askungens gudmor har, skulle jag utbrista i "Hokus Pokus!" och trolla fram en liten man till min vän! Ja, den man hon önskar sig självklart! Förlåt Lill, kanske är inte låten den bästa i världen. Men texten... lite uppiggande är den denna sena timme.....
En man i byrån
Va' en man kan vara härlig, och så plötsligt så besvärlig, ärligt sagt förfärlig, ja ni vet. Lite prassel följs av trassel, snick och snack och tissel tassel, och det är trist man längtar att få va' i ensamhet.
Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask. Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask.
Känner du dej ensam syster, lite kelsjuk eller dyster har du alltid asken att ta till. Sen har du kul tills det blir tråkigt blir det obekvämt och bråkigt stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.
Söndag förmiddag, man borde känna sig utvilad och full av energi och skuta runt i köket och förbereda söndagsmiddagen med långkok, uppslagna kokböcker, genomtänkt dukning och njuta av goda dofter om långsamt sprider sig från köket till resten av huset. Oh ljuva tanke! Själv känner jag mig mer utschasad och trött än som en pigglin. Sömnen vägrade infinna sig förrän morgonsolen letat sig in mellan persiennens smala springor och Spotifylistan nästan nått sitt slut trots en speltid på fyra, fem timmar. Inte riktigt som idealbilden, eller hur? Ändå tror jag det kommer att bli en bra dag. Och kaloririk! Oj, måste nog försöka snöra på mig joggingskorna och åtminstone ta en snabb promenad innan dagens begivenheter startar.
Jag som inte har så många åtaganden inbokade i min kalender ska just idag flaxa runt och bara bli uppassad, gång på gång. Först fika klockan ett hos Joachim. Som tur är är stegen dit få, för han dukar upp godsaker i sin mormors trädgård och den ligger närmast min egen. Bara en liten bergsklättring och så är man där! Han är alltid så trevlig och pratsam så det blir säkerligen en god stund. God, i både bildlig och bokstavlig bemärkelse, eftersom han försyn frågade om Ben och Jerrys smaskiga sortiment kunde falla en på läppen. Den som säger nej till Ben och Jerry, den människan finns väl inte?
Sen gäller det att få ordning på logistiken. Världens bästa Alice ringde nyss och sa med sin glada flickröst att kaffet är färdigt klockan tre. "Du och Samuel är välkomna!" Hela ens själ fylls med himmelsk lycka när ett barns rena stämma bjuder in en i gemenskapen. Idag gäller det bara att spara lite utrymme i magen för andra sittningens godsaker!
Ja, nu skulle väl två fikastunder på raken vara mer än nog? I alla fall om mina valkars tillvaro inte ska få allt för stort utrymme! Men hör och häpna, mobilen plingar till och min vackra son Daniel och hans kärlek Linnea har just blivit Skhärhamnsbor och tänkte bjuda en gammal mamma på söndagsfika. Kanske klockan fyra? Oj, oj, oj, här gäller det att navigera klokt mellan kaloribombernas försåtliga grund för att inte landa likt en strandsatt valross vid dagens slut.
Tänk vilken underbar dag jag har framför mig! Fylld med godsaker och allra mest, fylld med samvaro med människor jag verkligen tycker om! Bortblåst skall tröttheten vara och fönstren öppnade på vid gavel för att vädra ut oro och släppa in extra mycket lycka och kärlek idag. Sköna söndag och lyckliga jag! Nu ska joggingskorna på.....
"Jag var en spillra av mitt forna jag....." sjunger Suzzie Tapper. En spillra, sliten, urblekt likt en gammal T-shirt som en gång var älsklingsplagget men nu tappat formen och gått ett vemodigt öde till möte i sin nya karriär som fönsterputsartrasa. Vissnad som en blomma i trädgårdsrabatten som törstat efter vårsolens livgivande strålar, slagit ut i full prakt när försommarvärmen smekte kronbladen, stolt vajat i takt med den ljumma östanvindens andetag och till slut ändå tvingats stå inför ovillkorlig, orubblig förändring som hösten burit med sig. Jag tycker om hösten, lugnet, stillheten, det vardagliga lunket. Mirakel ska lysa upp höstmörkret, visst finns mirakel.... inte vemodigt slut utan rogivande början på något nytt och hoppfullt. Kanske? Vet inte..... är bara trött.....
"Lika blå som dina ögon, lika ljusblå var min tro, att jag redan i morgon skulle få lite lugn och ro...." Hjälp mig få lugn och ro! Jag som envist hållit fast vid tro på att kärleken övervinner allt, att godheten till slut segrar, måste erkänna att jag behöver en vänskaplig famn att krypa in i - bildligt går lika bra som bokstavligt - för att fylla på hopp och tro.
"Var inte rädd! Jag går bredvid dig!.... För att jag älskar dig, så som du är! Låt mig få bära dig, när du är svag. .... Var inte rädd!"
Att vara modig är inte liktydigt med att ha de största musklerna. Men att vara modig kräver stor styrka, långt större än vad svällande biceps och välskulpterade bukmuskler erbjuder. The survival of the fittest som Charles Darwin menade förklara förhållandet mellan åtråvärda fysiska förutsättningar och artens överlevnad ska finnas förprogrammerad i reptilhjärnans vindlingar i våra hjärnor. Vi vill gärna se oss som upplysta och reflekterande varelser, levande i ett modernt och jämställt samhälle. Ändå visar forskning att individer som är vackra enligt existerande normer eller är långa, muskulösa män, premieras framför personer med mindre påtagligt åtråvärda fysiska företräden i en konkurrenssituation i anställningssammanhang. Förmodligen skulle många arbetsgivare dra sig för att erkänna att sådana faktorer spelar in när en tjänst tillsätts. Kanske är man inte ens medveten om att reptilhjärnan sänder signaler, uråldriga, knappast politiskt korrekta idag, indikerande att någon skulle kunna vara mer lämpad att föra arten vidare, men därmed inte sagt mer kompetent för ett specifikt yrke eller uppdrag.
Om nu muskler lätt förknippas med styrka och mod, tänk på uttryck som att "visa musklerna" eller"spänna musklerna", är det då inte anmärkningsvärt att t.ex. musculus psoas major (en av tre djupliggande bukmuskler med funktion att böja höftled och ryggrad som tillsammans kallas musculus iliopsoas) gör oss emotionellt ömtåliga? M. psoas major är en av de hyperkänsliga punkterna på vår kropp som vid massage kan trigga och utlösa ilska eller ge känsloupplevelser som får oss att gråta. Antonymt inhyser våra muskler styrka och svaghet, mod och ömtålighet, lust och olust.
Jag undrar just om Vergilius hade rätt när han sa att lyckan favoriserar den modige? Man kan ju hoppas att det är så. Idag fick jag bevittna hur en människa trädde fram, bekände sin litenhet och sina tillkortakommande och sin strävan att komma till rätta med sitt liv. Det kräver stort mod att våga göra så. Jag hoppas Vergilius klokskap som överlevt sedan antiken, likt Tingeling sprider magiskt älvstoft över denna människan och låter lyckan slå rot och spira. Själv erbjuder jag vänskap och stöd i stunder då livet kanske inte känns så rosenrött som man skulle önska. All respekt till den som är så modig och vågar visa musklerna så naket och utlämnande som det jag fick se idag. I nattens mörker som nu omsluter mig ber jag ödmjukt om sådan styrka och mod. Jag vill också möta livet vapenlös.....
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Att vara sann mot sig själv, följa den vägen som man vet är den rätta men kanske inte den lätta, det kräver mod och självinsikt. En av mina älsklingsdikter, The Road Not Taken av den amerikanske poeten Robert Frost, gestaltar valets vånda, tvekan inför att tvingas välja åt vilket håll man ska gå. Ska man ta den välbekanta, upptrampade stigen, eller ska man våga sig ut på okänd mark, lita på den inre rösten som styr en och ha förtröstan och tilltro till att saker och ting på ett ibland obegripligt, mirakulöst sätt ordnar sig? Det kanske inte blir som man först tänkt sig, men annorlunda kan ju vara minst lika bra?
Av många olika skäl känns det som jag står inför ett Robert Frost-likt vägskäl som tvingar mig skärskåda mitt inre, mina rädslor, min litenhet. Tänk om det var lika lätt att fylla på "goda-egenskapstanken" där reservlampan lyser ilsket rött och varnar för ett nära förestående motorstopp, som det är att lyssna till osäkerhets stämma, när den likt ormen i Edens lustgård viskar uppfordrande i örat. Freddie Mercury säger i den sista intervjun han gav att bara man vet med sig att man varit sann mot sig själv, levt äkta och försökt fylla livet med så många lyckliga ögonblick som möjligt, så kan man gå vidare rofyllt. Han har så rätt! Visst försöker vi väl alla leva efter den devisen så gott vi kan? Varför måste det bara vara så lätt att såra och så svårt att välja kärlekens och godhetens väg?
Inte kan vi rädda världen kanske, men vi kan söka efter lyckan och låta den rädda oss alla. Ibland behöver man hjälp och den som har vänner som stöttar den ska vara tacksam. Jag har turen att ha trofasta vänner och det känns gott. Oväntat får man en varm kram av någon man inte förväntat sig det av och man blir nästan yr av glädje. Men lika kärleksfullt ett vänligt ord kan vara, lika smärtsam kan tystnaden eka i ens inre. Tystnad från någon som räknades som vän, som trots ett naket rop på hjälp stänger porten och lämnar en ute på ensamhetens hårda och skoningslöst nedbrytande arena, likt en sårad gladiator som haltande släpar sig mot ringens utkant för att läka.
I morgon börjar skolan, vardagens förpliktelser kallar. När man varit borta så länge som jag varit känns det konstigt, nästan lite skrämmande faktiskt, att börja jobba igen. Uppstartsdag med besök på Nääs slott och en åktur på Anten, Gräfsnäs smalspåriga tågbana står först på dagordningen. Hoppas vädrets makter är med oss så vi slipper bli uppblötta och skrynkliga som små russin. Dagens ihållande regn har ju varit i kategorin spolslangskänsla och efterlämnat små sjöar i gräsmattan. Nog för jag gillar vatten och önskar mig en vedeldad badtunna att kunna plaska i, få känna skönt uppvärmt H2O omsluta kroppen och smeksamt leda en till ett avslappnat tillstånd, men detta hällregnande.... nej tack!
Nästa bekymmer - också det av världslig karaktär - rör det eviga problemet med klädsel och stil. Inte vill man frysa, jag fryser ju nästan jämt, och inte vill man vara för varm heller. Sen är det ju frågan om man kan lyckas klämma in valkarna som sommarens mumsande efterlämnat? Hm.... oj, oj, oj.... Reklam på TV utlovar just nu att man genom "Just one touch" får den mest underbara hyn som tänkas kan, kanske som Snövit, alabastervit, rosenröd mun och ebenholtsfärgat hår? Tänk om man hade turen att bli åtgärdad av ett proffs som trots grundmaterialet - jag - lyckades skapa en någorlunda presentabel uppenbarelse. Man vill ju att eleverna ska slippa ägna uppmärksamheten åt hur skum man ser ut och istället koncentrera sig på att lära sig allt underbart kursplanerna utlovar! :D
Mina bryderier sägs förstås med viss humor och ett mått av distans, det vill jag klargöra. Med alla bekymmer som finns i världen behöver man ju inte vara alltför ytlig och självupptagen och tro att någon bryr sig särskilt mycket om hur just man själv ser ut. Det vet jag! Men ändå.... visst hade det varit underbart om Askungens goda fé hade kommit och viftat med sin trollspö, hokus pokus, och man på ett ögonblick förvandlades till en vacker kvinna, om man fått äran att genomgå en metamorfos likt den fula ankungen som blev en vacker svan? Just one touch.....
She'll put on her make-up and brushes her long blond hair
Igår bakade jag en jordgubbstårta. Efter att ha lagt pannan i veck gång på gång, drabbad av plötslig beslutsångest över vilket tårtrecept jag skulle välja, fastnade jag till slut för en klassisk sommartårta. Det känns skönt när man äntligen fattat beslutet, eller hur?
Matlagning tycker jag om, särskilt dekorerandet och slutfinishen för att få till en upplevelse som tillfredsställer både syn och smaklökar. Färska jordgubbar finns lyckligtvis ännu att köpa och alldeles runt husknuten har björnbärsbuskar slagit rot trots piskande västanvindar och nästan ingen jord alls. Hösten närmar sig med stormsteg och ett säkert tecken är att björnbären börjar mogna. När mina barn var små brukade vi alltid plocka bären och koka sylt på dem. Till sylten stekte vi pannkakor och som kronan på verket serverades en kula vaniljglass. Oh vad de nöjt! Med munnarna fulla skrattade vi åt vår lyckade skörd och konstaterade att det snart var dags att börja skolan igen efter ett skönt sommarlov.
Lite av den känslan kanske skulle var fint att fånga i tårtans fyllning? Förlänga sommarens smaker med söta jordgubbar och samtidigt låta en liten försmak av höst göra sig gällande i de vackert glänsande, nästan svarta björnbären? Jo, så fick det bli! Jag fuskade lite också, tog hjälp av färdigformade chokladlöv. Ja, jag skäms lite över att säga det, för jag brukar alltid göra dekorationen själv. Förmodligen skulle inte mina löv blivit så fina som de fabrikstillverkade i alla fall, så jag bestämde mig för att inte hänga läpp utan vara glad att jag sparade lite tid som var bristvara just då. Gräddig vaniljkräm, jordgubbsfromage och mosade jordgubbar breddes mellan bottnarna och sen åkte gräddspritsen fram. Slutligen fick jordgubbar, björnbär och chokladlöv sin plats på toppen, tillsammans med några vackra smultronlöv. Ja, lite grönska kan väl aldrig skada?
Jordgubbstårta
Tårtan tog slut i ett nafs! Som tur är har jag ändå lite godsaker kvar. Det får nog bli en smaskig frukostsmoothie imorgon tror jag....
Kvällen närmar sig långsamt efter en dag med regntunga skyar som lite då och då via hastigt övergående skurar gjort sig lättare, förmodligen för att stiga aningen närmare himmel nummer sju senare i afton. Det är ju trots allt fredag, feststämningen måste väl infinna sig med automatik hos de allra flesta, såväl de som trots sommartider är hårt arbetande som de som intagit horisontalläge i hängmattan eller i solstolen och bara njuter av att ha semester och göra minsta möjliga? Feststämning...... var är du? Du verkar ha övergivet mig.
Vet inte varför jag känner mig så vemodig? Idag kändes det med all tydlighet att hösten tar små kliv i vår riktning och med den följer skolstart, jobb och vardag. Jag tycker om hösten och älskar mitt jobb och har saknat det förfärligt mycket under min långa sjukskrivning, jag borde ju jubla över att det snart är dags igen. Men nej, en obehaglig klump i magen tynger mig, oroar, får mig att känna mig obetydlig och skraj. Avsaknad av kommunikation om framtiden i kombination med påminnelser om mindre positiva händelser i förfluten tid har fått mitt självförtroende att svaja.
Tänk vad ord har makt över oss. De håller vår självbild gisslan, fyller oss med styrka och kraft, allt beroende på vilka små ord som kommer över våra läppar och vem som uttalar dem. Någon lovar att man är vänner, att höra av sig men fyller sen löftet med tystnad. Inga ord kan ibland göra lika ont som fel ord tror jag. Någon annan kanske i ilska slänger ur sig en sårande kommentar och sedan väljer att avsluta samtalet, lämnar för mycket osagt, trots att för mycket sagts. Ord, de är i sanning mäktiga!
Jag såg för en liten stund sedan en snutt av ett samtal mellan Fredrik Lindström, vår språkguru, och hjärnforskaren Martin Ingvar. De pratade bland annat om vad som händer i hjärnan när vi blir arga. Vi kastar ur oss något sårande, hör i samma stund hur illa det låter och förvånas över att vi faktiskt sa något så dumt. Samtidigt fylls man av en skön känsla, skön för att det på något oförklarligt sätt var nödvändigt att få ur sig just dessa sårande ord. Reptilhjärnan tar över, insikten och förnuftet tar blixtsnabbt minisemester. Den snabba andningen, den ökade pulsen som får hjärtat att dunka hårt i bröstkorgen och i värsta fall händerna som attackerar, de är alla sedan urminnes tider nedärvda impulser som var menade att skydda oss från fara. "Stopp! Säg inget du ångrar!" säger vår rättsetik. "Krossa! Förstör! Vinn!" säger samtidigt reptilhjärnans uråldriga signalsubstanser.
Komplexa varelser är vi! Action blandat med förnuft som håller oss tillbaka! Vi vill nog alla göra det som är rätt och riktigt, i alla fall nästan alltid. Chris Medina påminner oss så fort vi slår på radion. What are words frågar han sig om de inte fylls med sanning och löften som har substans och ges för att hållas:
What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone
Det vackra vi säger lyfter själar, det som sårar det finns kvar länge, länge. Ord är makt! Ord är kraft och kärlek! Ord är en gåva värd att förvalta med stor omsorg. Oh, en liten ljusglimt smyger sig nu in i mitt hjärta. Jag tänker på mina fantastiska elever, alla och några i synnerhet, som fått mig att sväva på moln, befinna mig i sjunde himlen, trots att ett slitet och tråkigt klassrum varit ramen. Jag vågar inte namnge dem idag, måste nog fråga om det är OK först? Hoppas de ändå förstår! Tack för den gåvan de gett oss, mig! Ni ordkonstnärer, lova att ni inte tystnar!
