Efter två månaders skrivtorka sitter jag vid datorn och försöker formulera mina tankar igen. Livet har gått vidare förstås och som vanligt bjudit på både höjdpunkter och vågdalar. Jag har fyllt år, bestämde mig för att dagen var en bland alla andra och inget att uppmärksamma och överraskades av min familj och närmsta vänner som oavsett mina intentioner tänkte sjunga "Ja må du leva!". En glädjestrimma tog sig in i hjärtat samtidigt som acceleration i överljudsfart krävdes för att baka och laga mat till femton personer. Tur att jag tycker om att dona i köksregionerna!
Jobbet har erbjudit många prövningar den här terminen, såväl praktiska som känslomässiga. Vår arbetsplats är för närvarande byggarbetsplats och det ställer självklart allas tålamod på prov. Läckande tak, översvämmat arbetsrum och bristfälliga lokaler underlättar inte när man har klasser med fler än trettio elever. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag som alltid får de allra mest underbara unga kvinnorna och männen i mina grupper. Om någon av er läser detta, känn er direkt tilltalade! Mina fantastiska elever har bjudit på skratt, kramar, en stor portion tålamod och visat sin klokskap och ambition och gjort min vardag glädjefylld. Jag ödmjukar mig inför er och tackar för den kärlek ni visar mig, ständigt, om och om igen!
Det har varit tufft att lära sig alla nya namn. Jag har som absolut krav på mig själv att snabbt göra så och kan bara konstatera att i år har det varit svårare än någonsin. Någonstans runt 130 namn har jag att plugga in och mitt sinne har fördunklats av preparat som jag motvilligt varit tvungen att fortsätta bruka för att klara av att röra mig. Dessa små glansiga piller som ser så oskyldiga ut besitter mer kraft än man kan ana.... Dessutom erbjuder de svårigheter när man ska passera tullkontroller på väg ut och in över de europeiska ländernas gränser. Skoledningen konsulterades, dokumentation införskaffades och vidarebefordrades till Läkemedelsverket och självklart fastnade jag i tullen på väg ut ur Sverige. Med darrande knän blev jag tvungen att visa mitt "bagage", men kunde lättad stuva ner grejerna igen tack vare intygen. Jag lovar att mitt hjärta bankade hårt när security kontrollen skulle passeras på Stansted på hemresan eftersom jag då kom i sällskap med fantastiska 10SPIb och min kollega Tommy. Vad skulle gänget sagt om deras lärare fastnat där?
Hemresan gick väl, och den veckan vi haft tillsammans i Colchester var toppen. Ungdomarna var alldeles underbara att resa tillsammans med och jag är mycket stolt över dem. Att sedan det engelska vädret spelade alla ett spratt och bjöd på 28 graders värme, en riktig Indian summer, värmerekord, i stället för typiskt brittiskt regn och rusk var ju bara grädden på moset! Awesome, eller hur? Väl hemma hann jag bara vända i dörren. Home sweet home - hello and good bye. Nästa inchekning gjordes på Sahlgrenskas avdelning 16 och en ny operation genomfördes, denna gången via halsen, för att reparera skadade nackkotor. Med ny teknik, science fiction enligt narkospersonalen, mättes hjärnvågor. Man får hoppas att apparaturen inte är så begåvad att den kan läsa ens tankar! Oj, vem vet vad som ploppar upp i narkodjupens landskap.....
Nu är det tre veckor sedan ingreppet gjordes och jag börjar känna mig något piggare. Det går bättre att prata och ganska bra att äta. Avgiftning är i full gång och det är tufft, den saken är säker. Men jag tänker på två fantastiska föreläsare jag fick chansen att lyssna till härom veckan; Emerich Roth och Patrik Pelosio. Vilka ohyggligheter de varit med om i sina liv och vilken fantastisk styrka de visade genom att stå inför en fullpackad aula och så naket blotta sig. Jag som alltid mal på om hur viktigt det är med kärlek kände mig styrkt av att höra dem båda säga att just kärleken alltid segrar till slut. Belöna ondska med godhet! Visa generositet! Tack snälla för att ni påminde oss om det!
Många av mina snälla elever har hört av sig med uppmuntrande och omtänksamma hälsningar. Det gör mig mycket, mycket glad. Det är lätt att känna sig vissen när man har ont och får så mycket tid över att tänka. Nu gillar jag ju att fundera över livet så man får väl vara tacksam för tiden i stället för att känna sig ledsen och orolig för vad framtiden bär med sig i form av fysisk förmåga. Jag blev tvungen att be om hjälp också för att reda ut en besvärlig jobbsituation och vill tacka den som sträckte ut handen till mig. Tystnaden från andra berörda har dock gjort mig väldigt ledsen. Den där skarpa smärtan man känner när man måste blotta sig och be om hjälp och litar på att den man frågar är en vän, bara för att mötas av kompakt tystnad, den är nästan outhärdlig.
Som obotligt troende på människans godhet väljer jag att tänka att telefonen snart ringer eller att meddelanderutans röda markering basunerar ut att ett mail väntar och därmed schasar bort alla ledsna tankar! Time will tell, I'm sure! Men tänk ändå om man hade en man i byrån..... Ha ha! Någon jag bryr mig väldigt mycket om har också känt sig modsluten den sista tiden och av någon anledning fick vårt samtal mig att tänka på Lill Lindfors gamla låt. Om jag hade ett magiskt trollspö, ett sådant som Askungens gudmor har, skulle jag utbrista i "Hokus Pokus!" och trolla fram en liten man till min vän! Ja, den man hon önskar sig självklart! Förlåt Lill, kanske är inte låten den bästa i världen. Men texten... lite uppiggande är den denna sena timme.....
En man i byrån
Va' en man kan vara härlig, och så plötsligt så besvärlig, ärligt sagt förfärlig, ja ni vet. Lite prassel följs av trassel, snick och snack och tissel tassel, och det är trist man längtar att få va' i ensamhet.
Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask. Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask.
Känner du dej ensam syster, lite kelsjuk eller dyster har du alltid asken att ta till. Sen har du kul tills det blir tråkigt blir det obekvämt och bråkigt stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.
Tänk dej att ha en man i byrån...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar