Söker du ursprunget till
ordet fri förstår du att ordet har
funnits sedan urminnes tider. Om man påstår att vi idag tänker oss att det
betyder att vara obunden, inte fängslad, utan tvång, självständig eller utan
förpliktelser och kostnader skulle nog de flesta instämma. Men går vi tillbaka
till urindoeuropeiskans (prijos-)
grundbetydelse var innebörden i stället älskad
och kär. Intressant, eller hur? Något
älskat landar i att vara fri. En negativ frihetssyn hänger samman med idén om
avsaknaden av förtryck. Människan skulle med andra ord kunna fatta sina beslut
utan att ta hänsyn till någon annans vilja eller önskemål och vara fri från
tvång. Vänder man på det skulle den mer positivt lagde säga att hen var fri
till, fri att fatta sina egna beslut. Kanske två sidor av samma mynt, vad vet
jag? Jag undrar bara om det finns sådan frihet? En frihet som inte är beroende
av omvärlden?
Det finns moralisk skuld
och det finns juridisk skuld. När allt är över och man tittar i backspegeln kan
man undra om det är samma människa som gjorde så hemska saker och i nästa
andetag vill ha en mysig kväll framför TVn. Monster är kanske inte bara
monster? Handlar det bara om dåliga val, dåligt mående eller tillfällig
sinnesförvirring? Blir man illa behandlad av någon okänd, eller någon som åtminstone
inte står dig nära, undrar jag om det är lättare att känna förakt. Men hur är
det om du i stället blir kränkt och förnedrad av någon du trodde du kände?
Någon du litade på? Någon som avlagt ett löfte om livslång omtanke, hur ska man
då tänka om frihet och skuld?
Den juridiska skulden är
vi å ena sidan över ens om. Lagen talar om för oss vad som gäller. Å andra
sidan ska ju bevis läggas fram, ansvar och skuld fastslås. Men den moraliska
skulden, hur bestämmer vi den? Om frihet innebär att kunna fatta sina egna
beslut utan att ta hänsyn till någon annans vilja, kan människosläktet någonsin vara fritt och utan
skuld? Om egoismen blir vår kompass och vårt mål att bara tillfredsställa våra
egna behov, vad är det då för värld vi lever i? Förvisso är det ju positivt att
samhället är demokratiskt och möjliggör individuellt tyckande och frihet att
välja i vilken riktning vi ska gå, men kan inte friheten för den ene innebära
tvång eller ofrihet för den andre?
Att tänka själv, att lita
på att man duger, att ingå i ett sammanhang där det är högt till tak och
åsikter vänds och vrids på utan att det uppfattas som hotfullt eller brist på
respekt låter fantastiskt. Tänk om ofrihet inte fanns, om alla fick och kunde
göra allt de ville. Vi skulle ägna oss åt självförverkligande, inte känna några
av vardagens grå ”måsten” utan fokusera på saker som gjorde oss uppfyllda av
frid och glädje. Eller? Skulle ett ’Nej!’ vara ett ’Nej!’ om det kom från någon
annan än dig själv, om du var tvungen att ta hänsyn till någon annans vilja? Skulle vi leva i total anarki? Alla skulle ju vara fria att
göra precis som de själva ville? Eller har vi människor, trots vår frihetstörst,
ändå behov av ordning och reda? Någon sorts vägvisare som vi enats om pekar i
riktningarna ”Rätt” och ”Fel”?
Är vi inte väldigt rädda
för att avvika från den väg som stakats ut för oss? Använda vår frihet därför att valen ibland får andra att undra? Att vara fast i våra egna bojor, att inte
våga ta språnget ut i det okända och pröva våra förmågor, är det kanske det som
är att vara ofri? Också. Nu pratar jag inte om ofriheten att inte få välja vem
man ska leva tillsammans med, inte få utbilda sig, eller leva under ständigt
hot eller i krigszoner. Nej, jag funderar på alla oss som har det lugnt och tryggt,
på ytan åtminstone, men är så stressade och fokuserade på att vara på väg.
Någonstans. Vi vet bara inte vart. Eller hur vi ska ta oss dit. Eller hur tiden
ska räcka till. Ständigt omgivna av människor, men ändå så ensamma. Ensam, då
är man väl fri? Fast…. Om vi alla är ensamma med prioritet det egna jagets tillfredsställelse,
vad behöver vi då friheten till? Ensam? Tvång? Frihet? Hm… jag får ingen
riktigt ordning på det. Betyder det att jag är slav under min egen ofrihet?
