Merry Christmas and a Happy New Year

Ett år är snart till ända och ett nytt knackar på dörren. Låt oss verka för att det blir ett gott år där vi hjälper varandra och låter ensamhet, osäkerhet och sorg stå längst bak i kön. Till alla underbara vänner jag har, till alla ensamma som längtar efter omsorg och kramar - här kommer all min kärlek till er. Jag vet hur det känns när man längtar, när man hoppas och det verkar som hoppets låga fladdrar och nästan slocknar. Men sluta inte hoppas! När man minst anar det händer något underbart som ger en kraft och ork för ytterligare en stund. Glöm inte det!

Vem du än är, var du än är: God Jul och Gott Nytt År - ett kärleksfullt år! Kram kram kram <3

Fifty Shades of Loneliness

Ensamhet - jag är nog inte färdig med dig! Självvald eller påtvingad så gör den något med oss alla. Idag är det Luciadagen. Underbar sång ljöd i TVs firande tidigt i morse. En kort berättelse om Lucias liv lästes också mycket själfullt upp. En ung och modig flicka fick plikta med sitt liv bara för att hon bröt mot normen och valde bort en man som hon mot sin vilja skulle gifta sig med. Utelämnad, knäböjande och ensam, så lämnade hon jorden. Hon valde ensamheten, valde livet och fick betala det ultimata priset.

Snabbt vandrar mina tankar vidare. Boken alla talar om nu, Fifty Shades of Grey av E L James, får mig också att fundera på ensamhet. "Hur då?" undrar du kanske. Den handlar väl mer om lust och passion? Förvisso är det så. Men alla dessa nyanser som en människa härbärgerar, inte verkar de förenkla livet . Att bara hänge sig åt lust gör inte individerna lyckligare. Den du vill dela passionen med måste nog vara på samma våglängd som du själv? Båda parterna har starka känslor för varandra, samtidigt som deras respektive erotiska preferenser för dem isär. Trots att deras hjärtan skriker "Nej!" står de ensamma när romanen slutar. Likt vågornas eviga böljeslag mot strandkanten, vill de - och vill inte.  I en oförenligt inre kamp mellan lustfylld erotisk passion och skyddslös kärlek, strandar de, går på grund i relationsdimman och vet inte hur de ska ta sig i land. Ta sig i land gemensamt. 

Vill du att vi går gemensamt? Eller vill du gå ensam? Ibland kan det vara den mest svårlösta gåtan, andra gånger är svaret så lätt och självklart. Vi brinner, vi förbränns. Lucia stod där ensam. Vi står också ensamma med våra val och måste ta konsekvenserna av dem. Ensamheten har kanske också den Fifty Shades? Vad skönt det då kan vara att ha vänner att landa hos. Likt värmande strålar från ett tänt stearinljus leder de dig in i ett moln av kärleksfull omsorg och omsluter dig  så lugn och ro får bli din sambo. 

Ensamhet

"Vill du gå ensam?" frågar Magnus Uggla i låten Ska vi gå hem till dig. Ensamhet, jag har funderat på vad det innebär. Igår var en av mina bästa vänner hos mig och fikade och vi pratade om livet, våra barn och ensamhet som vi båda anser vara både värdefulla gåvor och svårförvaltade uppdrag vi som människor fått här på jorden. Inte lätt att veta hur man ska göra för att lyckas precis. Men ensamheten, hur är det nu ställt med den?

Med Magnus Ugglas fråga som ledord tänker jag att ensamheten måste vara komplex. Vill du gå ensam? Jag har alltså ett val? Jag kan säga "Ja" eller säga "Nej". Den självvalda ensamheten, är den till sin natur sådan att den bringar frihet, ro och tid att tala med sitt inre jag? Tror, nej hoppas, det! Att våga lyssna till den rösten som talar inom oss och naket betrakta sig i ett utifrånperspektiv, våga se sig själv med de fel och brister man ofrånkomligen har, det tror jag är avgörande för att man ska hitta balans i livet och kunna utvecklas som individ. Att inte vilja se "hela" sig gör en själsligt impotent, ofullständig, mer benägen att lägga skulden för saker som händer hos andra i stället för att se att man själv gjorde val som ledde fram till den punkt man nu befinner sig vid. Vi är ju summan av våra handlingar, eller hur?

Om jag då säger "Nej"? Jag vill inte gå ensam! Är vi inte, ja de allra flesta av oss i alla fall, beroende av andra? Viljan att bli bekräftad, ingå i en social gemenskap och känna tillhörighet, är den inte en av de grundläggande behoven vi har? Att ibland dra sig undan, söka en retreat och stillhet för att samla kraft, den sortens ensamhet är nog bara hälsosam. Ensamheten kan då vara livgivande, uppfriskande och näringsrik som ett väldoftande vårregn, om den är självvald. Den smärtsamma, den som likt ett spjut borrar sig in i ditt inre, det är väl den vi fruktar? Den påtvingade ensamheten, den som får oss att känna oss exkluderade, annorlunda och avvisade, det är den ensamheten vi räds, tror jag. Du kan vara i ett sällskap, på jobbet, i skolan eller i en relation och ändå känna dig så totalt ensam. Som en iakttagare snarare än en deltagare. Helt osynlig, som om ingen skulle ta notis om du försvann.

Tove Jansson har skrivit en underbar berättelse om ett darrande litet Knytt och ett lättskrämt Skrutt som båda är rädda för nästan allt. I mörka skogar, bland hemska Hemuler, vandrar de ensamma innan de till slut finner kärleken. "Ett Knytt, ett Skrutt!" Oh så vackert, att till slut slippa vara ensam och rädd. Men för att nå dit krävs mod och vilja att delta, att stiga in i gemenskapen och säga "Jag finns!"Lätt att säga men inte alltid så lätt att göra! Vi stressar, barn som vuxna. Man ser någon ensam, och hjärtat säger att det är fel. Julen står för dörren, gemenskapens och familjens högtid framför alla andra. Hur ska vi i allt det brus vi konstant översköljs av, höra en blygt framviskad vädjan: "Jag finns!"? Och hur ska vi kunna avgöra om någon själv valt ensamheten?

Det går inte att utgå från att alla upplever ensamheten på samma sätt som du. Men vi måste lova oss själva att inte stänga våra ögon, öron och hjärtan när ett knytt knackar på och vill komma in. Tänk vilken frid det kommer att skänka och tänk så fint det kommer att kännas när det är din tur att känna dig som ett litet skrutt som trotsat rädslan och vågat knacka på och någon släpper in dig. Hos mig är du välkommen! Jag hoppas jag är det hos dig! Ett Knytt, ett Skrutt......

Make love your goal!

Sending Me Angels

I måndags omfamnades jag av änglar. Igen! Vädret var uruselt, snö, kyla och långa köer ledde till att jag kom fem minuter för sent till jobbet. Det låter kanske inte mycket, men som lärare predikar man ju dagligen vikten av att komma i tid. Mina underbara byggkillar satt och väntade tillsammans med min klassföreståndarkollega. Parallellklassen med sin mentor hade anslutit eftersom information om närstående val till år 2 stod på dagordningen. Studievägledaren gjorde ett gott jobb och lämnade klassrummet tillsammans med den andra klassen. Kvar blev vår lilla kärntrupp. Några killar reser sig upp och säger med uppfordrande ton till mig: "Lämna inte klassrummet! Stanna här!".

Lydigt (förstås :D ) gör jag som de säger och hör efter en kort stund att de återvänder i korridoren. När jag tittar ut över gruppen som sitter kvar ser jag hur glad förväntan spridit sig och lagt sig som ett vackert skimmer över de unga männen. Vad är på gång? Det rasslar till och dörröppningen fylls av tre uppsluppna killar. Med sig har de en fantastiskt vacker orkidé, en, i en gyllene låda tryggt förpackad, flaska Moët et Chandon samt  hjärtformade chokladpraliner i en ask med texten "Med kärlek". Mitt hjärta tog ett extra skutt, jag kände hur det snörptes samman av den godhet som översköljde mig denna kulna måndagsmorgon. Den var min sista arbetsdag för terminen eftersom ännu en operation väntade dagen därpå och så hade dessa underbara killar tänkt ut ett så vackert sätt att muntra upp mig! 

Oh, mina ord räcker inte till för att beskriva hur glad jag blev. Typiskt bara att de där envisa tårarna alltid känner behov av att tränga fram, oavsett hur lägligt man själv finner ögonblicket vara. Den här gången var de förstås fyllda av glädje. Ungdomarnas omtanke gör mig stum fastän min själ sjunger högt av lycka! Hoppas de förstår hur oerhört rörd jag blev - och hur tacksam. Att de planerat, sparat och tagit sig tid att göra något så fint för mig, det känns fantastiskt. Min belöning är ju att det går bra för dem! Och så detta fina...... Tänk att det så ofta är så med livet. När man är som mest trött och ledsen, då händer något fint. Änglar sänds i din väg och bär dig genom det svåra. Tack för att ni finns - my angels!

November Blues or Bella Notte

Novembermörkret har fallit och dagarna är långa. Regnet har smattrat mot fönsterrutorna de senaste dagarna och dagsljuset klarar inte att bryta igenom de vattenfyllda molnen. Igår morse var det alldeles mörkt när jag körde till jobbet, inte den minsta antydan till morgonrodnad fanns att skåda på himlavalvet. När jag, efter vad som kändes som en lång arbetsdag, åter steg ut i genom portarna låg mörkret lika kompakt som det gjort på morgonen. Vi som verkligen behöver solen och ljuset för att tanka våra energidepåer, vi kan lätt drabbas av en förlamande trötthetskänsla som lömskt sprider sig i våra celler. Solceller, hm... Nej, snarare urvattnade och bleka, flämtande efter syre och liv, det liv som solen skänker. Och inte att förglömma - som godheten sedan håller levande!

Mitt knep för att hitta orken sådana dagar, och nätter som denna när sömnen vägrar infinna sig, brukar vara att söka inåt i min själ, plocka fram tankar och minnen som skänker mig glädje och frid. Man har så mycket att vara tacksam för, även om det inte alltid känns så. Det är konstig det där, hur vi hamnar i livets torktumlare där vi skickas runt, runt, ibland motvilligt andra gånger efter att vi gett vårt samtycke. Vi försöker rationalisera, finna förklaringar - eller bortförklaringar - analysera för att förstå varför vi gjort någon besviken. Eller hur det kunde komma sig att någon man värderar högt sårade en så djupt. Visst är det så att det gör ondare när någon som är viktig i ens liv går för ovarsamt fram?

Soul searching á la Maria, varför fungerar den inte denna natt? Trötthet, brist på sol, för många tankar om allt och inget kanske? Plötsligt dyker Lady och Lufsen upp, du vet det där underbara klippet vi så många år fått njuta av på julafton. "Oh, denna natt, det är ungdomens natt, som vi kallar Bella Notte".  När jag var liten älskade jag, älskar fortfarande när jag känner efter, den romantiska skymningen som lagt sig över bron, tårpilarna vid flodstranden och det förälskade paret som blygt rodnar när det där spagettistråt så retsamt - och hjälpsamt - sett till att deras läppar (ja, ja hundläppar, jag vet!) mötts i den första, ljuvliga och oförglömliga kyssen. Ah... Schas sorg och vemod. Låt oss tro att kärleken segrar!

Hope and faith

Kanske hör en vän du längtat länge efter av sig och glädjen sprider sig i dig. Som en blixt från hjärtats rum, likt 100-meterslöparens explosiva förflyttning ur startblocken när startskottet ljuder, går de krumbuktande lyckovågorna genom kroppen, flyter fram med blodomloppets eviga pulserande och fyller dig först med sprittande energi som sedan blandas med en lugnande och behagfullt värmande ro. 


Mitt hjärta ler och böjer sig ödmjukt inför storheten som ligger i att omslutas av vänskap. Trots sin litenhet, rymmer den tår som droppar från ditt öga när smärta fyller själen, ett universum av längtan. Så rymmer också glädjen ett universum av kärlek och tacksamhet.

Bon Jovi sätter ord på vardagsslitet vi alla säkert kan känna igen oss i, någon mer och andra, inte lika lyckligt lottade, mindre. Tror jag i alla fall? Åtminstone instämmer jag: "I've lived, I've loved, I've lost, I've paid some dues..." Livet känns tungt ibland och du längtar efter en stöttande hand som sträckts ut för att vara en bro över mörka vatten. Eller bara som en varm plats att mellanlanda i när höstmörkret kryper närmare och ljuset  verkar befinna sig på lite för långt avstånd för att kunna fylla energiförråden i ditt inre. Då behövs den där vänskapligt fasta handen, den man kan lita på, den som smeker din av livet tilltufsade kind, och säger att du är bra. Bra, trots alla tillkortakommanden, trots att livet inte alltid behandlat dig med silkesvantar.

Håll fast vid hoppet! Håll fast vid tron på att kärleken och godheten segrar till slut! När man minst anar det, men mest behöver det, står förunderligt nog den där efterlängtade vännen på din tröskel. Kärlekens och vänskapens universum - kom!

Foto: Maria Brevik

The Freedom of Choice

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

                                                                                      Edith Södergran

Foto: Maria Brevik

Att vara människa är både underbart och svårt. Man hoppas, drömmer, längtar och finner ibland skatten vid regnbågens slut. Nu menar jag inte krukan fylld med guld som utlovas om du nu skulle lyckas bryta mot alla fysikaliska lagar och nå slutet av regnbågen. Regnbågen är ju cirkelformad, utan början eller slut, evig och samtidigt skör och ytterst flyktig. Ett ljusfenomen, en lockande, retsam portal in i en annan dimension. Ett löfte om att något bättre väntar i en annan himmel, en värld där man slipper välja kanske? En värld där kärleken flödar, där den man älskar väntar med öppen famn? Där slipper man kanske våndas över val man måste göra, gjorde eller aldrig gjort.

Viktor Rydberg skrev redan för 100 år sedan: "Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas". Vad du i kärlek vill.... Varför är vi då ändå så snabba att döma? Varför är det så svårt att lyssna till de kloka visdomsorden som lär oss att älska, glömma och förlåta? Vi letar efter lyckan, kanske 'somewhere over the rainbow', vad vet jag. Kanske sträcker vi oss så långt ut i rymden när vi viskar våra böner om att bli sedda och accepterade för den vi är att vi glömmer att se den godhet som finns i vår närhet?

Foto: Maria Brevik

I Carry Your Heart With Me

E E Cummings underbara dikt i carry your heart with me(i carry it in my heart)har gång på gång knackat på mitt hjärtas dörr de senaste dagarna. Jag tycker den är så vacker. Förmodligen känner alla till den och behöver säkerligen ingen påminnelse från mig, men ändå...... Som Cornelis Wreeswijk sjunger i Deidres Samba "... och jag tål att tittas på..." så tål i carry your heart att läsas och lyssnas till gång på gång. Låt oss inte inte glömma att påminna oss om kärlekens vidunderliga kraft och lita på att den styr oss att göra goda och kloka val i våra liv.

thewifelette.blogspot.com

I CARRY YOUR HEART WITH ME (I CARRY IT IN MY HEART)


i carry your heart with me(i carry it in
my heart) i am never without it(anywhere
i go you go,my dear; and whatever is done
by only me is your doing,my darling)

i fear
no fate(for you are my fate,my sweet)i want
no world(for beautiful you are my world,my true)
and it’s you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows

(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart(i carry it in my heart)

E. E. Cummings 1894–1962

Source: Complete Poems: 1904-1962 (Liveright Publishing Corporation, 1991)

http://www.poetryfoundation.org/poem/179622

Dream a little dream

www.tjejjouren.se

Drömmar, låt oss våga hålla fast vid tanken att drömmar kan gå i uppfyllelse. Jobbet du drömmer om, framgången för dina barn, fred på jorden.... allt är möjligt eller hur? Visst hoppas vi att lyckan ska slå rot både hos oss och hos andra. Det är så lätt att låta alla "måsten" i vardagen ta över och utan att man vet hur det gick till så har man nästan glömt vad det var som fyllde en med lust och hopp. Realist säger du, det måste man vara. Ja, jag håller med. Men visionerna, lusten, önskningarna; de som för oss framåt - låt oss inte överge dem!

Våga drömma!

www.mejo.se

www.fashionandnails.blogg.se

Battlefield

Ännu en sommar är snart till ända. Godhjärtat bjuds vi några ljumma dagar så här sent i augusti. Kanske är de plåster på såren för de uteblivna värmeböljorna och de milda kvällarna då man kan sitta ute och smekas av solens sista strålar samtidigt medan man låter ett immigt glas med sommarens godaste rosévin leta sig ner i strupen. Få blev de underbara dagarna och kvällarna i år.  Envist höll de sig borta trots våra hoppfulla önskningar om "I morgon" då det skulle bli bättre. 

Det känns inte riktigt som man fått ladda batterierna ordentligt och fyllt på sollagret i kroppen. Jag tycker det är så avkopplande att parkera mig vid vattenbrynet med en god bok samtidigt som vågornas rofyllda kluckande vaggar en till vila och den pålagrade stressen gradvis rinner bort. Nej, lite mer verklighetsflykt in i drömmarnas varma  land hade jag önskat mig.

Läsa kan man ju förstås göra även om man inte ligger på stranden. Av en slump, ja via ICAs 39-kronors boklåda om sanningen ska fram, hittade Mons Kallentofts polis Malin och jag varandra. Malin, osäker, misslyckad i relationer med män men säker på sin kärlek till dottern, dundrar fram och lyckas via både konventionella vägar och med mer ifrågasättbara metamediala intuitiva förmågor, lyssna till alla de röster som ber om vår uppmärksamhet och hjälp. Inom ramen för deckargenrens lagar låter Kallentoft läsaren möta både filosofiska och psykologiska funderingar om mänskliga dilemman. Osäkerhet som vi alla kan känna igen oss i, undran om man duger, om det finns någon som tycker om en, om man är alldeles osynlig för omvärlden, vävs skickligt in i karaktärsbeskrivningarna och skapar ett runt och fylligt persongalleri. Att tro att man duger, att man är viktig och värdefull är väl ett budskap som inte kan sägas för många gånger?

          Ögonen.

             Vi litar på dem. Nittio procent av de intryck som ger oss vår bild av omvärlden står ögonen till      

             tjänst med. Det vi inte kan se finns inte. Nästan. Vad som helst kan gömmas undan i en garderob,  

            så är det borta. Problemet löst, bara så där.

                                                                                            (Midvinterblod, 2008, sid. 20)

Ögonen, själens speglar, djupa brunnar, strålande glädjekällor eller rungade hatiska blixtar, de säger mycket om människan och hjälper oss förstå omvärlden. Men Malin lär att man också måste lyssna till de osynliga, inre rösterna. De som kan få oss att vilja fly, av rädsla eller kanske lättja, men som samtidigt kan leda oss rätt, hjälpa oss välja den smala vägen, den lite svårare men ack så tacksamma, när man hade mod att göra det man vet man borde. Vi sårar någon och håller inne med ett ödmjukt 'förlåt'. Varför är det så mycket lättare att rättfärdiga sina fel och brister än att enkelt erbjuda sårläkning med ett litet ord? Att gömma allt i en garderob eller sopa problemen under mattan, den vägen tror jag inte på. Nej, inte vill vi väl göra våra liv till slagfält när de kan vara så änglamarksgoda om vi bara försöker?

                                                              Fotograf: Maria Brevik

                                                                   

Gamla godingar

Är det inte konstigt att vissa låtar aldrig riktigt lämnar dig? Man kommer ihåg någon gammal barnvisa och ler godmodigt invärtes när man ser sig själv i det lilla barnets skepnad, glatt gnolande trots att alla konsonanter ännu inte ligger rätt i munnen. Vem bryr sig om det? Inget är väl gulligare än den glada lilla barnrösten som så modigt och oförställt gläder omgivningen med sin skönsång. Min mamma var alltid så bra på att sjunga och spela för mig och min bror och våra kamrater. Hon la nog grunden till mitt musikintresse och för det är jag henne evigt tacksam.

I tonåren blev musiken en livsviktig del av världen. Jag kommer aldrig att glömma Donny Osmonds strålande leende när jag 12 år gammal stod tillsammans med mina tjejkompisar på en av de första raderna i Scandinaviums mörker. Kärlek, ja det var nog den första förälskelsen, stark som en okuvlig storm, fick oss att gråta och skrika, längta...... Kanske var den så stark för den samtidigt var ofarlig. Att älska någon på avstånd, en idol man aldrig kan komma nära, tillåter en ung flickas hjärta att banka lite extra tror jag.  Puppy Love, aldrig kommer den låten att lämna mig oberörd. Då översköljd med utforskad kärlek, nu med vuxenhetens förlåtande leende till det oförstående barnet.

Ett liv utan musik är en omöjlighet, en ekvation som är utan lösning, i alla fall för mig. Jag brukar fundera över om det är texterna eller musiken som är viktigast. Vet inte? Texterna tror jag. För det mesta. Men visst fastnar man för en rytm, en slinga som sätter höfterna i gungning och tvingar fötterna att röra sig. Musik när man är glad gör glädjen större, tröstar när man gråter, förenar människor över språk- och kulturella gränser. Vet inte riktigt hur det är med generationsklyftorna bara. Ska mitt resonemang hålla präglas man kanske av musiken som man lyssnade till som tonåring och bär den med sig. Jag hörde nyligen någon säga att när 60-talisterna sitter på ålderdomshemmet kommer ingen att lyssna till dragspelsmusik och valsa i sakta mak. Nej! Då kommer dagrummen att dunka i takt till Deep Purple, Rolling Stones, Metallica och ACDC. Undrar just om headbanging kommer att ackompanjera dessa takter? Kanske en rullator kastas ut genom fönstret? Oj..... Varning på stan'! We will rock you! Only sixteen? Fula gubbar! Ska vi gå hem till dig? Let it be... Have a nice day! 

Dr Glas i försommarsolen

Har just slagit igen pärmarna på Söderbergs klassiker Dr Glas efter en skön läsning i försommarsolen och sitter funderar på de val vi gör i livet. Hur kommer det sig att det ibland känns så lätt och självklart att fatta en beslut och andra gånger helt omöjligt? Kanske vet man innerst inne vad som är klokt och rätt, om man lyssnar till sitt hjärtas röst, men samtidigt räds man också just det rätta som så ofta är det svåra. Dr Glas stretade envist mot sitt hjärta, försökte rationalisera sina känslor och med en intellektualiserad inställning till kärlekslivets aktiviteter formulera sin egen etik. Förmodligen för att kunna rättfärdiga för sig själv de beslut han fattade. Beslut som stred mot såväl läkarens avlagda Hippokratiska ed, som gängse syn på människolivets helgd. Några årtionden senare hade han kanske låtit Robert Frost leda vägen. "I took the road less travelled by..... " Ja, Robert Frost låter oss förstå att svåra val ändå leder rätt. Ibland. Kanske?

"Liv, jag förstår dig inte". Dr Glas kommer till slutsatsen att det nog inte är meningen att vi ska förstå, inte alltid förklara eller rasa och spjärna emot utan ta emot och acceptera så som vi välsignar att solen finns på alldeles perfekt avstånd från jorden. Inte för nära så vi förångas och inte heller för långt ifrån så vi förfryser. Man måste vilja livet och välja livet. Söderberg menar att vilja är att kunna välja även om det är svårt ibland. Och att välja innebär att man måste försaka, kanske något man hett längtar efter. Och vi människor vill ju ofta så gärna både ha kakan och äta den. En ekvation utan lösning, en som inte ens Einsteins relativitetsteori rår på. 

Slutsatsen blir att det viktigaste för oss alla är ändå att känna oss älskade. Att inte bli sedd, inte bekräftad, aldrig smekt eller omsluten av en varm kram, det krymper och förminskar människan. Man känner sig osynlig, tom som en punkterad ballong, vilsen. Kent sjunger om hur svårt det kan vara att våga säga att man älskar, kanske vågar man bara viska i skydd av natten och mörkret, trots känslan av att man inte ens kan gå eller stå utan den älskades livgivande andetag. Faran ligger i att alltför länge känna sig så osynlig. Vi vill alla "spela roll", ha en plats i gemenskapen. "Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris."

Behöver nog fylla på min själ inser jag.... känner mig lite trött och tom just nu.

På hemväg från jobbet

SoHo NYC

Boathouse

Att få besöka New York, känna stadens puls, med egna ögon se alla platser man läst om och många gånger sett på TV, det har sedan länge stått högt på min önskelista. Veckan före påsk blev drömmen verklighet. Husen är verkligen så höga som man tror, gatorna fyllda med butiker och vackra människor av alla de slag. Att The Big Apple verkligen är en 'Salad Bowl' råder det ingen tvivel om. 

Gula taxibilar rusar som flitiga myror fram längs de med linjär precision raka gatorna och avenyerna, glas och betong omsluter dig på alla sidor och får dig att känna dig liten. Men mitt i denna konstruerade storstadsmiljön har träd och blommor sin alldeles egna, självklara plats. Jordens lungor, hur skulle vi klara oss utan dem? Jag hörde någon förklara att när människor tillfrågas vilken del av en stad de uppskattar mest är svaren med klar majoritet till parkernas och grönområdenas fördel. Jag anar jag är höst ordinär i det avseendet. 

Central Park tjusade mig, förförde mig med sina överdådiga äppelträd, tidiga grönska och glittrande sjöar. Magnoliaträdens kala grenar men sin storslagna blomsterprakt fyllde på mitt hjärtas skönhetsreservoar. Vädergudarna hade vaknat på rätt sida och bestämt sig för att bjuda på en strålande vårdag, så varm att först jackan skalades av och en stund senare koftan. Ljummen vind smekte armarna och lovade att solens strålar också detta år ska komma och massera en trött kropp. Underbart! När fötterna så värkte efter timmars promenerande dök 'The Boathouse' äntligen upp. Likt en Mattissmålning insprängd i grönskan mellan romantiska broar, tårpilar, stillsamt framåtpaddlande änder och folk i hyrda roddbåtar, ligger mitt favoritställe. En perfekt tillagad hälleflundra med grön och vit sparris, skogssvampspuré och en perfekt kyld Chardonnay gav livsandarna ny kraft. Det var helt klart en av veckans absoluta höjdpunkter för såväl själen som magen. Ska du till New York, missa inte 'The Boathouse'.