Ensamhet - jag är nog inte färdig med dig! Självvald eller påtvingad så gör den något med oss alla. Idag är det Luciadagen. Underbar sång ljöd i TVs firande tidigt i morse. En kort berättelse om Lucias liv lästes också mycket själfullt upp. En ung och modig flicka fick plikta med sitt liv bara för att hon bröt mot normen och valde bort en man som hon mot sin vilja skulle gifta sig med. Utelämnad, knäböjande och ensam, så lämnade hon jorden. Hon valde ensamheten, valde livet och fick betala det ultimata priset.
Snabbt vandrar mina tankar vidare. Boken alla talar om nu, Fifty Shades of Grey av E L James, får mig också att fundera på ensamhet. "Hur då?" undrar du kanske. Den handlar väl mer om lust och passion? Förvisso är det så. Men alla dessa nyanser som en människa härbärgerar, inte verkar de förenkla livet . Att bara hänge sig åt lust gör inte individerna lyckligare. Den du vill dela passionen med måste nog vara på samma våglängd som du själv? Båda parterna har starka känslor för varandra, samtidigt som deras respektive erotiska preferenser för dem isär. Trots att deras hjärtan skriker "Nej!" står de ensamma när romanen slutar. Likt vågornas eviga böljeslag mot strandkanten, vill de - och vill inte. I en oförenligt inre kamp mellan lustfylld erotisk passion och skyddslös kärlek, strandar de, går på grund i relationsdimman och vet inte hur de ska ta sig i land. Ta sig i land gemensamt.
Vill du att vi går gemensamt? Eller vill du gå ensam? Ibland kan det vara den mest svårlösta gåtan, andra gånger är svaret så lätt och självklart. Vi brinner, vi förbränns. Lucia stod där ensam. Vi står också ensamma med våra val och måste ta konsekvenserna av dem. Ensamheten har kanske också den Fifty Shades? Vad skönt det då kan vara att ha vänner att landa hos. Likt värmande strålar från ett tänt stearinljus leder de dig in i ett moln av kärleksfull omsorg och omsluter dig så lugn och ro får bli din sambo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar