söndag 7 oktober 2018

Tiden läker alla sår? Time heals?

Vi delar ett ansvar för att skapa en miljö som bygger på respekt. Att inte bli respekterad är förödande för livslusten och för självförtroendet. Viljan att gå en ny dag till mötes krymper men man hoppas ändå att den som sårar dig ska ta sitt ansvar och sätta sig lugnt och stilla och i dialog försöka hitta vägar framåt. Trampa upp stigar som leder till stillhet och frid. För båda. Den ene säger sig må "kanon" och går bara vidare. Den andre faller, sjunker djupt ner i smärtans avgrundslösa brunn. Hur kan man lämna den man påstått vara "sitt livs kärlek" med så mycket smärta och så många obesvarade frågor? Silent treatment, tysntad och ignorans som vapen. Eller är det bara en feg flykt för att slippa stå för sina handlingar?

Löften bryts, det man lovat varandra betyder ingening. Den man trodde på, trodde skulle älska och stötta, den som sa att det var vi till tidens ände, var den som själviskt tog allt hen ville ha och sedan packade sin väska och drog vidare. Adressen glöms bort på en vecka eller två, högtidsdagar finns inte i medvetandet. På födelsedagen - ingenting. På bröllopsdagen kom brevet från tingsrätten. Skilsmässan klar. Vilket sätt att fira! Erase och delete. Borta. "I can't believe you were the one, to build me up and tear me down, like an old abandoned house". Daughtry visste vad han pratade om.

När allt praktiskt är över står man där ensam kvar. Ditt hem har du tvingats sälja för någon annan vill göra sig skuldfri och börja om. Allt man kämpat för hela sitt vuxna liv, allt man förklarade vara grunden för ens existens, innan steget att dela sitt liv med någon togs, bara sopades ut som tråkiga dammråttor avlägsnas från hörnen en lördagsförmiddag när damsugaren åkt fram. Ingen pardon. Ingen vilja att hitta lösningar. Ingen omtanke om någon mer än sig själv. Inte ens hjälp att städa ur sitt eget skräp. Alla signaler är så uppenbara: "Du är värd ingenting!". Prioritet: Ny relation, nytt hus, semester och vila. Att må kanon!

Det är en gåva att ta få ta emot en ny dag och på kvällen gå till ro med frid i själen. Hur bär man sig åt för att göra sig hel när man gått i tusen bitar? Bilden av det egna jaget, av sig själv som kvinna, partner, vän, kollega - allt är krossat och nedsmutsat. Skuldbördan läggs omedelbart i ens eget knä. Har du egna behov, en önskan att förstå varför och hur, så dundrar ilskan mot dig. Låt bli att skrapa på min glassiga yta! Förmodligen för den är lika skör som den första isen som lägger sig på havet när temperaturen sjunkit under noll. Minusgrader i hjärtat. Skör yta som inte ens låter små sparvar gå torrskodda över viken om de händelsevis skulle göra ett försök. Glimmande och glittrande, vacker att se på, men ack så tunn och bräcklig. Nej, skrapa inte på min yta! Ställ inga besvärliga frågor! Felet är ditt!

Hur går man vidare när man gått så sönder? Tiden läker alla sår? Mm, tiden är skicklig på att lägga ett glömskans läkande förband på blödande hjärtan. Men under tiden? När man inte kan andas? När man inte kan sova? När man inte vet hur man ska klara av att sitta i fikarummet med sina trevliga arbetskamrater utan att falla ihop i en hulkande hög? När man känner sig så lurad och bedragen att man inte vet hur man ska tvinga bort den svidande smärtan som får magen att snörpa ihop sig samtidigt som oron dunkar högt i huvudet och bröstet? Hur gör man sig hel? När man desperat behöver vänners omtanke och tålamod att lyssna på den smärta som tvingar sig ut med samma kraft som det kokheta vattnet skjuts upp i höga pelare från underjorden i gejsrarna på Island? När tystnaden istället möter en?

En god vän och fd kollega sa vid ett tillfälle att när man skiljer sig så blir man ensam, att det visar sig vem som är nära vän och vem som inte är det. Nu vet jag vad han menade. Alla har sina egna liv, stress och vardag, och det är svårt att orka med en trist person som bara är ledsen. Självklart är det mycket roligare att fokusera på positiva händelser. Men ni som ändå ställer upp, ni som är mina fina och trogna vänner, tack för att ni orkar och vill. Ni är så nödvändiga i mitt liv. Ni hjälper mig att hitta vägen, att ta små steg framåt för att bli helare. Tack! Ni är bäst!