Tack Linnea Henriksson för Småtjejer

Apropå vänskap så måste ämnet dras genom valsen ännu en gång. Kanske fler vid närmare eftertanke. Johan Lindqvist uppmanar oss på GPs kultursidor (2018-11-14) att vakna upp, get real, sluta likes-fiska och bara säga sanningen. Lindqvist går så långt att han till och med inkluderar ögonkontakt i kommunikationsmönstret. Själv har han tagit mod till sig och svarar uppriktigt när han får frågor om hur det är. Livet har ju många nyanser och är inte alltid underbart. Även om det svårt och man mår dåligt menar han att man ska våga säga det. Vi måste frigöra oss från algoritmernas filterbubblebojor och hitta tillbaka till sätt att kommunicera och interagera som har sin verkliga bas i ärlighet och uppriktighet.  

Tack för uppriktigheten Johan! Jag är också rädd att vi snart har fjärmat oss från varandra mer än vad som är hälsosamt eftersom vi lever stressiga liv som får oss att känna att det är svårt att hitta luckor för varandra, för vänskapen. Tänk om vi reducerar en så fantastisk kraft som mötet med någon du bryr dig om till en klickning på en gilla-knapp eller postandet av en leende liten figur. Har vi inte lägre tid att vara vänner? IRL? Var ska vi då fylla på vår livskraft, hämta styrka, om vi inte har varandra?

"Det är summan av plikterna: Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig."

                                                                                   -Mahabharata 5:17  Hindusimen

I många religioner såväl som filosofiska och etiska läror kan du återfinna den grundläggande etiska princip vi kallar Den gyllene regeln.  Som du själv vill bli behandlad ska du behandla andra. Väljer du istället mindre andligt förknippade men moraliskt höga principer kanske Kants kategoriska imperativ ligger nära för handen. Idén bygger på att aldrig behandla någon, vare sig en medmänniska eller dig själv, som ett medel utan som ett ändamål. Objektifiering är med andra ord uteslutet.

Nu invänder kanske någon och hävdar att vänskap inte handlar om religion eller filosofi. Hm... Nej, så kanske det är. Men moral och etik, om den så har sin grund i religionernas påbud eller filosofernas grubblerier, syftar ju till syvende och sist till att visa kompassriktningen när vi ställs inför konkreta problem och måste välja vår kurs. Journalisten Lars Anders Johansson hävdar i sin krönika publicerad i Sundsvalls Tidning (2017-02-17),  att vänskapsrelationen är den enda relation som helt och hållet bygger på ömsesidig frivillighet. Jag vet inte om jag helt håller med. Man kan väl inte tvinga någon att älska den andre? Jag tycker nog att också kärleksrelationen måste vila på frivillighetens och ömsesidighetens fundament. Annars - Nej tack!

När konflikt uppstår, konflikt i bemärkelsen att man måste göra ett val, kan man enligt Johansson alltså inte ställa några moraliska krav på sina vänner. Vänskap kan inte utkrävas. OK. Men förhoppningar, förväntningar, gyllene regler eller moraliska grundprinciper det har vi väl inte avsagt oss? Har vi gjort det så enkelt för oss att vänskap reducerats till att trycka på en like-knapp? Skicka en smiley? Några principer måste väl kunna tillämpas när den privata moralen ställs på prov? Om allt är frivilligt, utan tvång och krav, är det inte då vårt sanna jag visar sig i de val vi gör och genom våra handlingar?

Linnea Henriksson tar ställning när hon gör om Stors låt "Svartskallar". Hon tycker MeToo-debatten tappat fart och att tystnaden börjat smyga sig in likt dimman i en älvdans när gryningen nalkas en tidig höstmorgon. Dags att sätta strålkastaren på problemet och våga säga som det är. Säga det som behövs sägas. Att vara vän, modig vän, handlar om så mycket. Att vilja och våga ta ställning,  att vilja och våga säga som det är.

Linnea Henriksson, tack för att du åter gav #metoo lite strålkastarljus. Tack för att du valde småtjejer som representanter för de som ska föra kampen vidare. Mina småtjejer är inte tio år och fortfarande barn. Mina småtjejer är alla kloka och modiga kvinnor som höjer rösten och protesterar mot patriarkalt och hierarkiskt förtryck, mot tysta regler som gör att kvinnor väljer att sänka sina röster och låta tystnadens tyranni regera.

Fingerprint Fotolia_17764780_XS

Nu är förändringens tid här! Nu sätter vi vårt avtryck i historien! Jag hoppas det blir ett permanent märke, inte en flyktig trend som sattes munkavle på så den vissnade ner och dog. Den amerikanska feministen och psykologen Carol Gilligan har kritiserats hårt för sin teroi om kvinnors och mäns olika moraliska förmågor. Idag lutar vi kanske mer åt miljöns inverkan på individualitetens tillblivelse än arvets genomslagskraft. Men tack Gilligan för att du invände mot din "läromästare" Kohlberg, trots att du bara var kvinna och bara hans assistent. Tack för att du tog ställning och var alla småtjejers vän fast du själv också var en småtjej. Och vad klok du var när du bemötte kritiken och sa att syftet med din bok snarare var att öppna upp kommunikationskanalerna än stänga dem genom att påstå att du funnit den absoluta sanningen.

Vi ska inte vara tysta! Vi måste våga ta vårt moraliska ansvar och göra det som är rätt. Småtjejer och stora kvinnor. Småpojkar och stora män. Ömsesidigt, frivilligt, drivna av viljan att göra varandra väl. Att vara snälla får vara våra ledfyrar. Känn efter i ditt hjärta så säger nog samvetet om du handlar rätt. En vän är en vän när den finns och stöttar, men också när den orkar med den andres behov. Så tack alla småtjejer som kämpar, alla "Linneor".  Ni hjälper oss att komma ihåg att vi måste agera moraliskt rätt, inte bara göra det som krävs för att vi är tvugna eller själva vinner på det.

https://goo.gl/images/7kTNpq

Vänskap och meningen med livet

https://goo.gl/images/oPcCMt

https://goo.gl/images/ZmLm4s

Genom århundraden, eller kanske rättare sagt årtusenden, har människan sökt efter svaret på frågan om vad meningen med livet verkligen är. Filosofer tycker sig ha närmat sig kärnan när de skalat av lager på lager av filter som skyler gåtans lösning. Idag kom jag att tänka på Jean-Paul Sartre vars existentialistiska filosofi gör anspråk på att klargöra hur människosläktets psyke styr dess människotillblivelse. Nu är det länge sen jag uppdaterade mitt minne så jag ber därför eventuella läsare, som är långt mer kunna än jag, om tålamod och överseende när mina påståenden eller slutsatser haltar och skorrar ihåligt i deras vetenskapliga och teoretiskt välförankrade sinnen. Påminn mig gärna och ifrågasätt,  dialogen erbjuder möjlighet att utvecklas.

Egentligen var det vänskap som upptog mina tankar. Man tror någon är en riktig vän och så visar det sig att man misstagit sig helt och hållet. Någon annan kliver fram och stöttar trots man inte alls förväntat sig det. Och ytterligare någon kanske är både din och din "fiendes" vän och det blir mer eller mindre omöjligt att greppa hur man kan göra ett sådant val utan att ifrågasätta eller söka djupare svar hos den som man ändå tycker felat eller gjort svårbegripliga val. Nu hävdar kanske du att man inte ska behöva välja mellan två människor som varit dina goda vänner, bara för att de går skilda vägar? Nej, det är inte det jag försöker säga. Snarare undrar jag om vänskap inte medför visst ansvar? Ömsesidigt ansvar? Man måste vara vän med sig själv och tillåta sig fatta de beslut man inom sig vet är rätt för att man ska må bra, men bör man inte lyssna till sin inre kompass som också pekar ut den etiska och moraliska riktningen? En god vän ställer väl ibland krav eller frågor som går mer på djupet? En god vän sträcker väl ut sin hand och erbjuder hjälp och stöd baserat på det behov som finns även om risken är stor att ogillande kommentarer fälls eller känslostormar kan komma att blåsa upp? Vänskapen håller för ifrågasättande som har sin grundstomme i ömsesidighet och respekt för varandra. Det tror i alla fall jag.

Astrid Lindgren sa att man måste våga göra saker man är rädd för om man inte vill vara en liten lort. Vad klok hon var! Om man inte vill krympa till ett objekt, självvalt eller via tvång, måste man undvika att lägga över sitt människovärde i andras händer. Så uppfattar jag Sartres tankar. För att bli människa måste man handla och det kräver engagemang och medvetna val. Han menade att om man avstår från att välja blir man ofri, reduceras till ett objekt, man lever oegentligt. Vi har alla eget ansvar för att tillföra våra liv mening, skapa mening genom våra handlingar. Vad vi gör spelar inte bara roll för oss själva. Att göra aktiva val är ett tillskott till definitionen "människa", omfattar oss alla, gör oss starkare. I kölvattnet av "#metoo" måste vi göra våra val, även om ångest kantar dessa. Det måste vara slut nu! Slut på tystnadskulturer som enbart leder till att förtryck och utnyttjande fortgår.  Kan inte den enskilde individen stå för sina handlingar behöver världen modiga vänner som säger 'Stopp!'

stuff-no-one-told-me-snotm-alex-noriega-45-5742ecbe83f87__605

Ingen vill väl bara vara en liten lort? Inte jag i alla fall! Jag vill vara modig och höja min röst, kämpa mot det onda. Bryta mönster jag själv varit fånge i. Glömma att jag är rädd och känner mig liten på jorden. Då behöver man vänner. Riktiga vänner. Det har jag kommit att förstå. Vänner som också vågar ifrågasätta och ta ställning. Jag har en sådan vän, kanske fler, men en riktigt klok och modig vän. Hon har stått vid min sida sedan vi var tonåringar och står där fortfarande. Småbarnsårens slit, tonårstidens utmaningar, tomheten när man ska klippa navelsträngen igen när barnen lämnar boet, sjukdomsperioder och förstås många underbara stunder med skratt och kärlek har passerat och vänskapen har orkat ta sig igenom allt. Inte utan frågor. Inte utan ifrågasättande. Men alltid med den trygga förvissningen att man är respekterad och trygg, tillräcklig genom att bara vara den man är. 

Vi är subjekt när vi väljer att agera. Och vi är modiga när vi gör något fastän vi är rädda, när vi vägrar att vara små stinkande lortar och tar ställning mot våld och terror, tar ställning för kvinnors rättigheter, för alla barns och för svagas och utsattas rätt till trygghet och ett värdigt liv. Det är dags att låta godheten och kärleken till andra flytta in och bli permanenta hyresgäster i våra hjärtan och fylla våra ideologier med faktiskt innehåll, verklig handling. Tillsammans blir vi starkare för riktiga vänner gör oss modiga. Väljer vi klokt gör vi livet meningsfullt.

https://goo.gl/images/Z2zXsn

Tiden läker alla sår? Time heals?

Vi delar ett ansvar för att skapa en miljö som bygger på respekt. Att inte bli respekterad är förödande för livslusten och för självförtroendet. Viljan att gå en ny dag till mötes krymper men man hoppas ändå att den som sårar dig ska ta sitt ansvar och sätta sig lugnt och stilla och i dialog försöka hitta vägar framåt. Trampa upp stigar som leder till stillhet och frid. För båda. Den ene säger sig må "kanon" och går bara vidare. Den andre faller, sjunker djupt ner i smärtans avgrundslösa brunn. Hur kan man lämna den man påstått vara "sitt livs kärlek" med så mycket smärta och så många obesvarade frågor? Silent treatment, tysntad och ignorans som vapen. Eller är det bara en feg flykt för att slippa stå för sina handlingar?

Löften bryts, det man lovat varandra betyder ingening. Den man trodde på, trodde skulle älska och stötta, den som sa att det var vi till tidens ände, var den som själviskt tog allt hen ville ha och sedan packade sin väska och drog vidare. Adressen glöms bort på en vecka eller två, högtidsdagar finns inte i medvetandet. På födelsedagen - ingenting. På bröllopsdagen kom brevet från tingsrätten. Skilsmässan klar. Vilket sätt att fira! Erase och delete. Borta. "I can't believe you were the one, to build me up and tear me down, like an old abandoned house". Daughtry visste vad han pratade om.

När allt praktiskt är över står man där ensam kvar. Ditt hem har du tvingats sälja för någon annan vill göra sig skuldfri och börja om. Allt man kämpat för hela sitt vuxna liv, allt man förklarade vara grunden för ens existens, innan steget att dela sitt liv med någon togs, bara sopades ut som tråkiga dammråttor avlägsnas från hörnen en lördagsförmiddag när damsugaren åkt fram. Ingen pardon. Ingen vilja att hitta lösningar. Ingen omtanke om någon mer än sig själv. Inte ens hjälp att städa ur sitt eget skräp. Alla signaler är så uppenbara: "Du är värd ingenting!". Prioritet: Ny relation, nytt hus, semester och vila. Att må kanon!

Det är en gåva att ta få ta emot en ny dag och på kvällen gå till ro med frid i själen. Hur bär man sig åt för att göra sig hel när man gått i tusen bitar? Bilden av det egna jaget, av sig själv som kvinna, partner, vän, kollega - allt är krossat och nedsmutsat. Skuldbördan läggs omedelbart i ens eget knä. Har du egna behov, en önskan att förstå varför och hur, så dundrar ilskan mot dig. Låt bli att skrapa på min glassiga yta! Förmodligen för den är lika skör som den första isen som lägger sig på havet när temperaturen sjunkit under noll. Minusgrader i hjärtat. Skör yta som inte ens låter små sparvar gå torrskodda över viken om de händelsevis skulle göra ett försök. Glimmande och glittrande, vacker att se på, men ack så tunn och bräcklig. Nej, skrapa inte på min yta! Ställ inga besvärliga frågor! Felet är ditt!

Hur går man vidare när man gått så sönder? Tiden läker alla sår? Mm, tiden är skicklig på att lägga ett glömskans läkande förband på blödande hjärtan. Men under tiden? När man inte kan andas? När man inte kan sova? När man inte vet hur man ska klara av att sitta i fikarummet med sina trevliga arbetskamrater utan att falla ihop i en hulkande hög? När man känner sig så lurad och bedragen att man inte vet hur man ska tvinga bort den svidande smärtan som får magen att snörpa ihop sig samtidigt som oron dunkar högt i huvudet och bröstet? Hur gör man sig hel? När man desperat behöver vänners omtanke och tålamod att lyssna på den smärta som tvingar sig ut med samma kraft som det kokheta vattnet skjuts upp i höga pelare från underjorden i gejsrarna på Island? När tystnaden istället möter en?

En god vän och fd kollega sa vid ett tillfälle att när man skiljer sig så blir man ensam, att det visar sig vem som är nära vän och vem som inte är det. Nu vet jag vad han menade. Alla har sina egna liv, stress och vardag, och det är svårt att orka med en trist person som bara är ledsen. Självklart är det mycket roligare att fokusera på positiva händelser. Men ni som ändå ställer upp, ni som är mina fina och trogna vänner, tack för att ni orkar och vill. Ni är så nödvändiga i mitt liv. Ni hjälper mig att hitta vägen, att ta små steg framåt för att bli helare. Tack! Ni är bäst!