Ensamhet

"Vill du gå ensam?" frågar Magnus Uggla i låten Ska vi gå hem till dig. Ensamhet, jag har funderat på vad det innebär. Igår var en av mina bästa vänner hos mig och fikade och vi pratade om livet, våra barn och ensamhet som vi båda anser vara både värdefulla gåvor och svårförvaltade uppdrag vi som människor fått här på jorden. Inte lätt att veta hur man ska göra för att lyckas precis. Men ensamheten, hur är det nu ställt med den?

Med Magnus Ugglas fråga som ledord tänker jag att ensamheten måste vara komplex. Vill du gå ensam? Jag har alltså ett val? Jag kan säga "Ja" eller säga "Nej". Den självvalda ensamheten, är den till sin natur sådan att den bringar frihet, ro och tid att tala med sitt inre jag? Tror, nej hoppas, det! Att våga lyssna till den rösten som talar inom oss och naket betrakta sig i ett utifrånperspektiv, våga se sig själv med de fel och brister man ofrånkomligen har, det tror jag är avgörande för att man ska hitta balans i livet och kunna utvecklas som individ. Att inte vilja se "hela" sig gör en själsligt impotent, ofullständig, mer benägen att lägga skulden för saker som händer hos andra i stället för att se att man själv gjorde val som ledde fram till den punkt man nu befinner sig vid. Vi är ju summan av våra handlingar, eller hur?

Om jag då säger "Nej"? Jag vill inte gå ensam! Är vi inte, ja de allra flesta av oss i alla fall, beroende av andra? Viljan att bli bekräftad, ingå i en social gemenskap och känna tillhörighet, är den inte en av de grundläggande behoven vi har? Att ibland dra sig undan, söka en retreat och stillhet för att samla kraft, den sortens ensamhet är nog bara hälsosam. Ensamheten kan då vara livgivande, uppfriskande och näringsrik som ett väldoftande vårregn, om den är självvald. Den smärtsamma, den som likt ett spjut borrar sig in i ditt inre, det är väl den vi fruktar? Den påtvingade ensamheten, den som får oss att känna oss exkluderade, annorlunda och avvisade, det är den ensamheten vi räds, tror jag. Du kan vara i ett sällskap, på jobbet, i skolan eller i en relation och ändå känna dig så totalt ensam. Som en iakttagare snarare än en deltagare. Helt osynlig, som om ingen skulle ta notis om du försvann.

Tove Jansson har skrivit en underbar berättelse om ett darrande litet Knytt och ett lättskrämt Skrutt som båda är rädda för nästan allt. I mörka skogar, bland hemska Hemuler, vandrar de ensamma innan de till slut finner kärleken. "Ett Knytt, ett Skrutt!" Oh så vackert, att till slut slippa vara ensam och rädd. Men för att nå dit krävs mod och vilja att delta, att stiga in i gemenskapen och säga "Jag finns!"Lätt att säga men inte alltid så lätt att göra! Vi stressar, barn som vuxna. Man ser någon ensam, och hjärtat säger att det är fel. Julen står för dörren, gemenskapens och familjens högtid framför alla andra. Hur ska vi i allt det brus vi konstant översköljs av, höra en blygt framviskad vädjan: "Jag finns!"? Och hur ska vi kunna avgöra om någon själv valt ensamheten?

Det går inte att utgå från att alla upplever ensamheten på samma sätt som du. Men vi måste lova oss själva att inte stänga våra ögon, öron och hjärtan när ett knytt knackar på och vill komma in. Tänk vilken frid det kommer att skänka och tänk så fint det kommer att kännas när det är din tur att känna dig som ett litet skrutt som trotsat rädslan och vågat knacka på och någon släpper in dig. Hos mig är du välkommen! Jag hoppas jag är det hos dig! Ett Knytt, ett Skrutt......

Make love your goal!