Novembermörkret har fallit och dagarna är långa. Regnet har smattrat mot fönsterrutorna de senaste dagarna och dagsljuset klarar inte att bryta igenom de vattenfyllda molnen. Igår morse var det alldeles mörkt när jag körde till jobbet, inte den minsta antydan till morgonrodnad fanns att skåda på himlavalvet. När jag, efter vad som kändes som en lång arbetsdag, åter steg ut i genom portarna låg mörkret lika kompakt som det gjort på morgonen. Vi som verkligen behöver solen och ljuset för att tanka våra energidepåer, vi kan lätt drabbas av en förlamande trötthetskänsla som lömskt sprider sig i våra celler. Solceller, hm... Nej, snarare urvattnade och bleka, flämtande efter syre och liv, det liv som solen skänker. Och inte att förglömma - som godheten sedan håller levande!
Mitt knep för att hitta orken sådana dagar, och nätter som denna när sömnen vägrar infinna sig, brukar vara att söka inåt i min själ, plocka fram tankar och minnen som skänker mig glädje och frid. Man har så mycket att vara tacksam för, även om det inte alltid känns så. Det är konstig det där, hur vi hamnar i livets torktumlare där vi skickas runt, runt, ibland motvilligt andra gånger efter att vi gett vårt samtycke. Vi försöker rationalisera, finna förklaringar - eller bortförklaringar - analysera för att förstå varför vi gjort någon besviken. Eller hur det kunde komma sig att någon man värderar högt sårade en så djupt. Visst är det så att det gör ondare när någon som är viktig i ens liv går för ovarsamt fram?
Soul searching á la Maria, varför fungerar den inte denna natt? Trötthet, brist på sol, för många tankar om allt och inget kanske? Plötsligt dyker Lady och Lufsen upp, du vet det där underbara klippet vi så många år fått njuta av på julafton. "Oh, denna natt, det är ungdomens natt, som vi kallar Bella Notte". När jag var liten älskade jag, älskar fortfarande när jag känner efter, den romantiska skymningen som lagt sig över bron, tårpilarna vid flodstranden och det förälskade paret som blygt rodnar när det där spagettistråt så retsamt - och hjälpsamt - sett till att deras läppar (ja, ja hundläppar, jag vet!) mötts i den första, ljuvliga och oförglömliga kyssen. Ah... Schas sorg och vemod. Låt oss tro att kärleken segrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar