söndag 3 juni 2012

Gamla godingar

Är det inte konstigt att vissa låtar aldrig riktigt lämnar dig? Man kommer ihåg någon gammal barnvisa och ler godmodigt invärtes när man ser sig själv i det lilla barnets skepnad, glatt gnolande trots att alla konsonanter ännu inte ligger rätt i munnen. Vem bryr sig om det? Inget är väl gulligare än den glada lilla barnrösten som så modigt och oförställt gläder omgivningen med sin skönsång. Min mamma var alltid så bra på att sjunga och spela för mig och min bror och våra kamrater. Hon la nog grunden till mitt musikintresse och för det är jag henne evigt tacksam.

I tonåren blev musiken en livsviktig del av världen. Jag kommer aldrig att glömma Donny Osmonds strålande leende när jag 12 år gammal stod tillsammans med mina tjejkompisar på en av de första raderna i Scandinaviums mörker. Kärlek, ja det var nog den första förälskelsen, stark som en okuvlig storm, fick oss att gråta och skrika, längta...... Kanske var den så stark för den samtidigt var ofarlig. Att älska någon på avstånd, en idol man aldrig kan komma nära, tillåter en ung flickas hjärta att banka lite extra tror jag.  Puppy Love, aldrig kommer den låten att lämna mig oberörd. Då översköljd med utforskad kärlek, nu med vuxenhetens förlåtande leende till det oförstående barnet.

Ett liv utan musik är en omöjlighet, en ekvation som är utan lösning, i alla fall för mig. Jag brukar fundera över om det är texterna eller musiken som är viktigast. Vet inte? Texterna tror jag. För det mesta. Men visst fastnar man för en rytm, en slinga som sätter höfterna i gungning och tvingar fötterna att röra sig. Musik när man är glad gör glädjen större, tröstar när man gråter, förenar människor över språk- och kulturella gränser. Vet inte riktigt hur det är med generationsklyftorna bara. Ska mitt resonemang hålla präglas man kanske av musiken som man lyssnade till som tonåring och bär den med sig. Jag hörde nyligen någon säga att när 60-talisterna sitter på ålderdomshemmet kommer ingen att lyssna till dragspelsmusik och valsa i sakta mak. Nej! Då kommer dagrummen att dunka i takt till Deep Purple, Rolling Stones, Metallica och ACDC. Undrar just om headbanging kommer att ackompanjera dessa takter? Kanske en rullator kastas ut genom fönstret? Oj..... Varning på stan'! We will rock you! Only sixteen? Fula gubbar! Ska vi gå hem till dig? Let it be... Have a nice day! 










3 kommentarer:

  1. Du har så himla underbara blogginlägg, Maria!
    Du sätter verkligen rätt ord på känslorna och man kan alltid känna igen sig i dina tankar.
    Du är grym! Jag kommer sakna dig! Jag ska tänka på dig när jag är hos Edvin i Skärhamn i sommar!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elin, snällaste och finaste tös som finns! Dina ord förvaras på hedersplatsen i mitt hjärta. Det är så roligt att få en kommentar och underbart när den är så vacker som din!

      Saknaden kommer jag att stå för, det kan du vara övertygad om. Ni kan väl komma förbi mitt arbetsrum ibland och säga hej? Please? Och vad gäller sommaren, Edvin och Skärhamn: Jag tror nog Edvin vet var jag bor. Ni måste lova att komma förbi och ta en fika och prata en stund. jag skulle bli så jätteglad :D :D :D
      Tusen kramar

      Radera
  2. Ja, det "hemmet" vill jag bo på. Där lär det alltid vara "800 grader" och på kvällarna seglar "Dancing Queen" in tillsammans med "Major Tom" under tiden som "Flickorna på TV 2" serverar drinkar eftersom det hjälper oss att hålla oss "Stayin' alive".

    Vilka idéer du kommer på! Fast visst kan man nästan förknippa de flesta situationer med diverse låtar och tvärtom. I höst ska jag lyssna på Eva Dahlgren i Karlstad för första gången. Det ska bli en upplevelse eftersom jag har så många minnen till hennes låtar.

    Ha en skön nationaldag!
    Kram Katarina

    SvaraRadera