Vänliga ord stannar kvar för evigt

Nyligen fick jag frågan om hur man orkar andas när man känner sig alldeles ensam, utanför och bara trött.  Mina funderingar idag fladdrar hit och dit kring detta eviga dilemma. Hur ska man kunna veta hur någon annan känner? Hur ska man kunna sprida lite ljus och hopp till någon som har det svårt? Hm... ödmjukast inser jag att mina tankar bara är mina egna, oprofessionella, kanske inte alltid helt färdigtänkta ens, men de är de bästa jag har att erbjuda. 

Ett barns skratt, oförställt och äkta, kommet rakt från hjärtat, går rakt in i hjärtat, vad kan vara vackrare? Man kan inte undvika att bedåras, fyllas med glädje och skratt själv. Tänk om världen kunde få vara så enkel och oförstörd som ett litet änglabarns skratt. Allt för fort växer vi upp och livet drabbar oss, stöter, skaver själen och tufsar till vårt inre. Det är lätt att tvivla på sig själv, tappa fotfästen för en stund och kastas ut i ett ändlöst universum av frågor som verkar omöjliga att besvara. Tårar, man tror man gråtit till de tagit slut, men så fyller de plötsligt ögonvrån, svämmar över likt en vårflod, hejdlös, kraftfull, tvingande.

"Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små" sjöng Ted Gärdestad så poetiskt och menade att trots att tiden ibland jagar oss in i en vrå så finns det alltid hopp för framtiden. Det känns trösterikt att låta orden bli till en trygg och bred skuldra att luta sig mot när frågorna hopar sig likt åskmoln som olycksbådande tornar upp sig på himlen när oväder nalkas. Ord så fyllda med kraft, med makt att antingen fylla en människa med hopp och tro på framtiden eller knuffa ner henne i djup bottenlös brunn av vånda. Härom natten drömde jag att någon jag saknar kom till mig och sa "Hej!". Med lätt hjärta slog jag upp ögonen och kände hur positiv energi genomströmmade mina ådror. Så enkelt kan det vara! En dröm, hoppet tänds och hjälper en att möta dagens vedermödor. 

Jag har lärt mig att lita på att min inre röst guidar mig rätt när jag står inför vägskäl i livet. Det svåra är väl bara att "No man is an island" som John Donne en gång sa. Man är ju beroende av de människor som ens livsväv inhyser. Deras handlingar påverkar dig, ibland mer än man vill och tror. I kommunikationen, i mötet som uppstår, blir man till som individ. Det komplexa i detta förhållande, som jag ser det, är att det mötet i sig som är det svåra om man inte riktigt förstår varandra, likväl som avsaknaden av mötet kan krossa dig, få dig att känna dig utestängd från en gemenskap du längtar hett efter. 

Kan det vara så att det inte är ensamheten i sig som är svårast? Jag undrar om det inte är så att känslan av att inte passa in, stå utanför, är den som gör mest ont? Att våga tro på att man platsar, duger utan att spela en roll är inte alltid lätt. Kanske letar vi efter vänner på fel ställen ibland och missar den hand som sträcks ut som stöd, som en bro över mörka vatten som vill bära oss? Maeve Binchy lär oss att "Tack vare vänskapens kraft blir glada stunder bättre och ledsamma stunder glöms". Vi skulle nog vara mer inriktade på resan vi gör, snarare än att bara sikta mot slutmålet. Tar vi emot livet, hur det än blir, med tilltro till vår egen förmåga, är det lättare att vara tacksam för det som bjuds. 

Och skrattet, vi får inte glömma glädjens och skrattets läkande kraft. "Skrattet är det kortaste avståndet mellan två människor" konstaterar Victor Borge. Det är underbart när någon skriver en glad fråga eller kommentar på Facebook, skickar ett omtänksamt SMS, ringer för att fråga hur det är eller knackar på din dörr, beredd att komma in och göra en grå dag till fest. En fantastisk ordkonstnär, en av mina älskade elever, uttryckte känslan så enastående vackert i en text till en kär vän: "Du tar min måndagsmorgon och gör den till fredagskväll". Man blir stum, eller hur? Så vackert..... Min hjärta skrattar av glädje över att få uppleva sådana ögonblick på jobbet, ögonblick som får själen att dansa.  Ord, vad vore vi utan ord? Maktlösa, genomskinliga, kraftlösa. Låt orden fylla oss med styrka, vänliga ska de vara!  Power to all my friends!  I love you! Vad vore jag utan er...?