Den fula ankungen

Fade into me

Fade into you

Two of us melting together

Until we become something new


(David Cook 'Fade Into Me)

Att kasta sig ut i det okända, förlora kontrollen, kan vara skrämmande. De allra flesta av oss är så upplysta och kompetenta att vi vet vilka val vi ska göra för att må bra. Hur viktig kosten är, motion, sömn, goda vänner, ett meningsfullt arbete, familj om man har sådan, kultur, ja listan kan göras lång. Ändå är det inte alltid så lätt att leva som man vet man borde. Blåbär, kål i alla dess former, spenat och tomater ska hjälpa oss leva länge. Underbart gott och fantastiskt att så anspråkslösa naturprodukter står oss bi. Men den där pralinen, glaset vin, den sena nattmackan med ost, oj,oj, oj vad goda de är i all sin fördärvlighet.

Narcissus som förälskade sig i sin egen spegelbild, förlorad i självupptagen beundran av sitt yttre, inte blev väl han lyckligare än någon annan?  TVs tablåer är fullproppade med program som visar människor som i någon mån misslyckats med sina liv, har blivit alldeles för överviktiga, tycker illa om sitt utseende, har försummat sina hem eller bara är villiga att utsätta sig för allmän beskådan för att vinna kändisstatus och kanske en rejäl summa pengar. Kanske raljerar vi över dessa individers inställning vid fikakaffet på jobbet, men ärligt talat...... Vem av oss är utan fel och brister? 

Inte jag i alla fall, det är jag den första att erkänna. Det är lätt att tappa självförtroendet när man som jag, tvingas byta ut ett aktivt vardagsliv mot ett som handlar om att arbeta för att komma tillbaka till en tillvaro som åtminstone liknade den man en gång hade. Den nära förestående personalfesten - vad ska man ha på sig när man bara känner sig hopplöst förlorad? Den fula ankungen, utan sagans magiska löfte om förvandling. Man blir trött på sin kropp som protesterar, som inte vill lyda. Man känner sig extra oattraktiv, värre än vanligt, och vill inte bli sedd. Samtidigt kan känslan av osynlighet förlama dig, göra dig så osäker. 

Det är då magi kan inträffa. När man minst anar det dyker någon upp och sträcker ut sin hand. En fika, en stunds prat och vips så går allt lite lättare igen. Jag älskar klokheten den misslyckade teaterdirektören i filmen "Shakespeare in love" har. Han vet inte hur det går till, men på något mystiskt sätt ordnar sig saker och ting till det bästa. "I don't know how", säger han. "It's a mystery!".  Min obotligt romantiska sida tar över, och mina tankar irrar iväg. Att suddas ut, blandas med en annan människa och återfödas som något nytt, kanske likt Romeo och Julia som trotsade alla förbud, det är väl att förlora kontrollen och samtidig lita så mycket på kärleken att man överlämnar sig i dess händer?

When I'm broken, 


You're the one thing I need, 


Like an ocean, 


Feel you crash over me, 



When we disappear into each other, 


Our colors appear and bleed into one,