Svag.....

"Jag var en spillra av mitt forna jag....." sjunger Suzzie Tapper. En spillra, sliten, urblekt likt en gammal T-shirt som en gång var älsklingsplagget men nu tappat formen och gått ett vemodigt öde till möte i sin nya karriär som fönsterputsartrasa. Vissnad som en blomma i trädgårdsrabatten som törstat efter vårsolens livgivande strålar, slagit ut i full prakt när försommarvärmen smekte kronbladen, stolt vajat i takt med den ljumma östanvindens andetag och till slut ändå tvingats stå inför ovillkorlig, orubblig förändring som hösten burit med sig. Jag tycker om hösten, lugnet, stillheten, det vardagliga lunket. Mirakel ska lysa upp höstmörkret, visst finns mirakel.... inte vemodigt slut utan rogivande början på något nytt och hoppfullt. Kanske? Vet inte..... är bara trött.....

"Lika blå som dina ögon, lika ljusblå var min tro, att jag redan i morgon skulle få lite lugn och ro...." Hjälp mig få lugn och ro! Jag som envist hållit fast vid tro på att kärleken övervinner allt, att godheten till slut segrar, måste erkänna att jag behöver en vänskaplig famn att krypa in i - bildligt går lika bra som bokstavligt -  för att fylla på hopp och tro. 

"Var inte rädd! Jag går bredvid dig!.... För att jag älskar dig, så som du är! Låt mig få bära dig, när du är svag. .... Var inte rädd!"