Törnfåglarna







Inför stundande helger kanske någon vill ha ett lästips? Colleen McCulloughs roman Törnfåglarna, (originaltitel: The Thorn Birds) från 1977 är en gammal goding som fortfarande erbjuder några timmarns skön avkoppling. För den mer film- och TV-bitne finns romanen också på DVD. Den amerikanska miniserien från 1983 har fått flera utmärkelser, bland annat fyra Golden Globe.

Jag har både läst romanen och sett TV-serien och kan rekommendera båda, så här får lusten hos dig avgöra vad du helst vill ha. Man njuter lika mycket sittande med benen uppdragna i en skön fåtölj med en kopp nybryggt grönt te i handen, snön rykande utanför fönsterrutan och romanen tryggt vilande i knät, som liggande i den mjuka och sköna TV-soffan med en filt om sig medan Fader Ralphs och Maggies ansikten fyller TV-skärmen.

Välj själv, båda är värda några timmar av din dyrbara tid. Själv ska jag se om serien, för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Jag vet bara att den är lika sevärd som första gången jag såg den på TV och räknade dagarna till när nästa episod äntligen skulle visas. Jag gråter på samma ställen, upprörs över hur kärlekslöshet och sorg verkar reproducereas, generation efter generation hos familjen Clearys kvinnor, hos fårfarmen Droghedas stenrika ägarinna Mary Carson, hos Fee, Maggies mor och slutligen hos Maggie själv då hon föder en dotter, Justine.

Justines far, Luke, är en kringresande säsongsarbetare som gift sig med Maggie för hennes pengars skull. Han har ingen som helst lust att dela vardagen med sin hustru, nej han väljer istället den maskulina och hårdkokta tillvaron tillsammans med sina älskade arbetskamrater. Maggies hjärta finns heller inte  hos Luke. Hon ville bort från Drogheda sedan Mary använt sin förmögenhet för att locka fader Ralph bort från Maggie och Luke blir hennes biljett ut i en okänd tillvaro. Mary har sedan lång tid förstått att den kärlek som uppstod mellan Ralph och barnet Maggie första gången de sågs, nu utvecklats till något mycket mer komplicerat än den oskuldsfulla faderskärleken den en gång framstod som. Och Mary, hon är svartsjuk, hon som på gamla dagar själv förälskat sig i den unga, ambitösa och vackra prästen. Också Fee ser kärleken som finns mellan Maggie och fader Ralph, men hon styrs av sin egen sorg över en förlorad kärlek och kan inte unna dottern det hon själv så hett efterlängtade men aldrig fick.

Ambition, maktbegär och oviljan att sätta kärleken till sina medmänniskor före kärleken till Gud går som en röd tråd genom hela verket. Aldrig slutar jag förundras över hur Mary Carson, Fader Ralph och Luke, Maggies man, obevekligt låter sin ambition vinna över kärleken. Maggies mors förlorade kärlek bottnar dock inte i ambition. Den är i stället ett klassiskt exempel på en kärlek som omöjliggjordes på grund av sociala konventioner och kan sägas upprepa sig i Maggies livsöde. Men Maggie skiljer sig från sin mor, från Mary och från Fader Ralph. Hon äger en styrka, har en inneboende kraft, som leder henne genom livet, som hjälper henne behålla kärleken och stänga hat och hämndlystnad ute ur sitt liv, hur många svårigheter och prövningar hon än måste utstå.

Handlingen sträcker sig från åren 1920 till 1962. Den utspelar sig huvudsakligen i Australien, men Rom och katolska kyrkans huvudsäte Vatikanen har en stor betydelse för huvudkaraktärernas livsöden. Också Grekland spelar en avgörande roll, eftersom Maggies son befinner sig där och råkar där ut för en olycka. Händelsen leder Fader Ralph tillbaka till Drogheda och Maggie och de återses efter många år.

Maggies och Ralphs liv har korsats några gånger tidigare. Fader Ralph har ständigt brottas med samvetskvalen, slitningarna mellan kärleken till Maggie och sina löften till Gud. Ett par gånger blir kärleken till Maggie för stark, lusten, längtan efter att vara man och dela livet med en kvinna tar över och besegrar Ralphs kärlek till Gud och ytterst hans ambition, hans önskan att stiga i graderna inom den katolska kyrkan. När de nu slutligen återses är Fader Ralph gammal och märkt av sjukdom. De sitter tillsammans i Droghedas vackra rosenträdgård och Ralph berättar för Maggie sagan om fågeln som bara sjunger en gång i sitt liv, sagan som är en så vacker metaforisk beskrivning av Maggies och Ralphs relation och kanske därmed också tematiken i romanen:

Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv men då sjunger den vackrare än någon annan varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den har hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad vid den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En storartad sång till priset av sitt liv men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor... så säger åtminstone sagan.

Oh vad jag alltid har älskat den tanken: Gud i sin himmel ler när kärleken segrar! Men varför måste kärleken, den sanna kärleken alltid vara så nära sammanlänkad med stor smärta? Måste vi kanske förstå att glädje inte kan finnas utan sorg, inte kärlek utan smärta? Låt oss vara kloka nog att lära oss något av den smärtan, lära oss bli sannare och ödmjukare individer som drivs av viljan att göra gott för andra, att älska, snarare än att drivas av ambitionslust, maktbegär eller hat. Låt oss vara kloka nog att förstå att möjligheten att unna någon det man själv inte fick eller det man förlorat, den läker sår, ger oss kraft och mod att gå vidare. Att flyga på kärlekens vingar är långt mer tillfredsställande än att regera över någon som böjer sig i rädsla eller sorg.

Mitt betyg blir:

               

Här får ni en förhandstitt också. Musiken är Elton Johns Original Sin