Omtanke

Världens befolkning lider. Rapporter om diktatoriska ledare som tar sig rätten att förtrycka och skada, tsunamis, jordbävningar, översvämningar och radioaktivt avfall som förgiftar luft, vatten och mat fyller nyhetssändningarna. Det är lätt att misströsta och fråga sig om det finns någon rättvisa i världen. Hur kan vi behandla varandra så illa och hur kan det komma sig att vi så oförsiktigt slösar med de gåvor vi fått i form av fantastiska, men ej outtömliga,  naturresurser?

Personligen gör jag inga anspråk på att ha lösningen till dessa komplicerade utmaningar vi nu ställs inför, men de får mig att fundera över meningen med livet. Jag som ständigt återkommer till hur viktigt  det är att vi tar oss tid att bry oss om varandra, att försöka visa respekt och kärlek för de människor man möter i sin vardag, inser att det förstås kan verka obetydligt sett ur ett globalt perspektiv. Ändå vill jag envisas med att behålla tilltron till att även det som görs i det lilla, vardagliga, kan vara en droppe som ger ringar på ytan och på sikt bidrar till att sprida glädje och godhet. Den danske filosofen Sören Kierkegaard har sagt att:

Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten. (Antingen - eller 1843)

Jag ber om klokhet att se möjligheten att skapa förändring, hos mig själv, i mitt liv, och ödmjukhet och empati  att kunna göra något vettigt av de insikter jag vinner. Det engelska ordet compassion kommer från latinets "co-suffering". Medkänsla, att dela smärta, förstå någons lidande, känna såväl empati som sympati, är en del av vad jag skulle vilja kalla kärlek. Jag önskar jag hade kvalitéer som kunde bidra till att lindra smärta hos den som har det svårt. Flera gånger de senaste veckorna har jag brottats med  känslor av sorg och frustration som uppkommer när någon i ens närhet har det svårt och man inte vet hur man ska avlasta den människan. Tänk om man hade ett magiskt trollspö och likt Askungens goda fé kunde förvandla sorg och ilska till glädje, lidande till välmående och utmattning till livskraft.

Vem är då jag att tro att jag skulle kunna betyda något för någon annan? Jag känner mig oftast ytterst obetydlig och ointressant och det krävs mod att våga tro att det man gör spelar någon roll. Men så försöker jag ändå ta mod till mig, lita på den kärlek jag känner till människor, den kärlek som så ofta visas mig av andra, som förundrar mig och ger mig hopp. Kierkegaard menar "Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" och förlora mig själv, det vill jag inte. Nej, den gyllene regeln att göra mot andra det man vill att de ska göra mot en själv, den får vara grunddevisen när mod ska uppbådas och medkänsla genomsyra mina handlingar.

Human

by The Killers

I did my best to notice
When the call came down the line
Up to the platform of surrender
I was brought but I was kind

And sometimes I get nervous
When I see an open door
Close your eyes, clear your heart
Cut the cord

Are we human or are we dancers?
My sign is vital, my hands are cold
And I'm on my knees looking for the answer
Are we human or are we dancers?

Om vi låter humanismen leda vägen för våra handlingar, om vi vågar släppa fotfästet ibland för att på så sätt höra och förstå vilka behov våra medmänniskor har så kan vi nog lättare kämpa emot att  inte bara blir kasperdockor som sprattlar på befallning. Låt oss inte glömma att vi behöver varandra för  No man is an island för att citera John Donne. Ja... vad vet jag? Kanske du kan hjälpa mig förstå? Alla kloka tankar mottages tacksamt.

MAKE LOVE YOUR GOAL!