Balans

En Facebookvän skrev ett ilsket och mycket sorgset inlägg igår kväll där min vän bad någon att skämmas över sitt agerande. Min vän sa sig inte längre vilja bli behandlad som en gammal säck som man sparkar bort i ett hörne när man tröttnat på den. Smärtan som verbaliserades var påtaglig och den väckte i sin tur smärta i mitt hjärta. Inte vill jag att någon ska bli illa behandlad. Själv hade jag nog aldrig kunnat använda mig av ett socialt media som Facebook  på ett så öppet och tydligt sätt för att tilltala någon som sårat mig. Nu var vi många som  fick direkt inblick i någons vånda och kunde välja att kommentera inlägget på det sättet man fann relevant. Kanske min vän sökte, och i bästa fall fann, balans genom att konkretisera sin känsla av att ha blivit sviken?

Att älska villkorslöst och att ge utan att förvänta sig något tillbaka är för mig två fundamentalt viktiga principer. Varje dag försöker jag leva upp till mina egna förväntningar om hur man ska vara som människa och förmodligen misslyckas jag ofta att nå mina egensatta mål. Trots det gäller det att inte ge upp, inte förlora tron på att godheten kan segra till slut och hitta kraften att börja om på nytt nästa dag och nästa och nästa... Lite av ett Sisyfoskt dilemma, eller hur?

Betyder då att älska villkorslöst att alltid ge av hela sig och ha en outsinlig brunn att ständigt ösa ur? Det vore ju underbart romantiskt att kunna svara ja på den frågan. Kanske är svaret ja och bristen att se det ligger hos mig. Den insikt som allt tydligare pockar på och vill få erkännande i mina tankar och min själ, säger nämligen att det måste finnas en balans mellan att ge och att få. Den villkorslösa kärleken och det osjälviska och kravlösa givandet, det tror jag är både nödvändigt och möjligt för att man ska få frid. Frid,  är det inte ett tillstånd där lung och stillhet råder?  Betyder det i så fall att ingen sorg finns , ingen tvekan, inget tvivel, ett fullständigt abdikerande från allt som kan uppfattas som själviskt och individcentrerat?   Eller kan frid liknas vid balans, yin och yang, ett tillstånd där det finns tid för glädje och tid för sorg, tid att ge och tid att ta emot, ett symbiotiskt samverkande snarare än et strikt avgränsande och kategoriskt uteslutande av varandra?

Det svåraste är kanske inte att älska villkorslöst. Tänk om det svåraste är att tillåta sig bli älskad villkorslöst tillbaka? Kräva att bli älskad, måhända finns det människor som kan rättfärdiga ett sådant tankesätt. Möjligen reflekterar de inte ens i termer av att de ställer krav utan bara tar kärleken för given. Tänk vad skönt det skulle vara om livet uteslutande bestod av enkla, okomplicerade, kravlösa relationer där konstant balans och inre - och för den delen yttre - frid var den ständiga följeslagaren. Själv brottas jag med tanken på att känna mig värdig att ta emot och ännu svårare våga kräva, önska, be om respekt för min egen person. Varför ska det vara så svårt?

Kanske en lektion i Facebooks kommunikationsregler skulle kunna vara lite hjälp på traven? Lufta allt, ignorera meddelanden, abrupt bryta konversationer utan att säga 'Hej då' och sedan fallera att förklara eller ursäkta sitt hastiga avbrott i kommunikationen, är det så man ska uppföra sig? Är det den nya tidens melodi, den som speglar en individ som sätter sig själv på en minst lika hög piedestal som sin samtalspartner, som kräver, tar för givet och inte ängslas över att inte ha gett tillbaka den respekt och omsorg som visats honom eller henne? Min idé om villkorslös kärlek och kravlösa givande verkar vara hopplöst omodern. Men inte riktigt lika riskabelt när det kommer till att såra någon hoppas jag. Eller?