En vanlig människa

En veckas tystnad i bloggosfären, men inte en händelselös vecka, det lovar jag er. Min rygg har varit mindre villig än vanligt att lyda mina instruktioner och det slutade inte bättre än med en fyra dagar lång sjukhusvistelse. Framtidsutsikterna är inte så lockande heller, en operation är nödvändig, faktiskt min enda chans säger läkarna. Ingreppet beskrivs dock som riskabelt och chansen att bli bättre sätts vid 60%. Dessvärre är riskerna 50/50 att förlora funktionen i benet. Vad kan man säga? Inte så roligt kanske...? 

Vad är man då mer än en vanlig människa med alla sina fel och brister? Våra tillkortakommanden som vi inte är så stolta över, våra rädslor, sorger och ångest - visst tynger de våra axlar och hjärtan, parkerar sig om en blytung klump i magen som envist nöter sönder våra ömtåliga insidor med sina oslipade kanter. Man får besked som drabbar en, vare sig det gäller oss själva eller vänner som är dyrbara, och livet tar en oväntad vändning. De stunderna, det är då man inser vad som är viktigt och värdefullt i livet.

Vem som helst skulle säkert säga att det är familjen som är det viktigaste i livet och självklart måste vi hålla med. Men vi får inte glömma våra vänner, de som stått och står oss bi i vått och torrt, alltid har ett gott ord att säga och oförtröttligt ställer upp och hjälper oss när vi behöver. Vi får heller inte glömma att vara vän med oss själva, att inte alltid kritiskt döma och nedvärdera den vi är. Låt oss lova oss själva och varandra att bli bättre på att ge och ta emot beröm och kärleksfulla kommentarer.

Tro mig, jag vet hur skönt det kan kännas. Sedan jag började arbeta på Nösnäs har jag varje dag mött de mest fantastiska ungdomarna i världen. Alla elever jag haft har visat prov på sina underbara förmågor att glädja och acceptera olikhet och stötta varandra. Mina förra änglar 06HPT, ni är och förblir mina mirakel, 09BF som fick mitt hjärta att sjunga, och mina nuvarande darlings 08SPI och 07-10FPb som ständigt överöser mig med kärlek, ni alla har lärt mig att kärleken finns mitt ibland oss, varje dag, bara vi är kloka nog att se den. Och så har ni nog lärt mig tålamod också.....  Och för det har jag bara en sak att säga: Jag behöver er och jag älskar er!

Frank Ådahl har skrivit en låt som heter En Vanlig Människa och texten formulerar det jag försöker komma fram till. Vi är alla vanliga människor som behöver någon att älska och behöver bli älskade tillbaka. Alldeles särskilt tydligt blir det när livet stannar upp och tvingar oss att inse att allt kanske inte kommer att förbli som vanligt. Jag slutar nu med mitt motto och med Ådahls vackra text och sång. Vill du lyssna så klicka på rubriken så kommer du till Spotify. Glöm inte:

MAKE LOVE YOUR GOAL!

Frank Ådahl – En Vanlig Människa

Vänd dig inte bort, visa vem du är.
Göm inte dina nederlag.
Glöm inte att du är en vanlig människa.
Och Jag behöver dig.

Så ge mig dina fel, ge mig dina svek.
Och sorgen i dina anletsdrag.
Glöm inte att du är en vanlig människa.
Och att Jag älskar dig.

Så res dig, torka tårarna.
Ta nya tag!
Du har så mycket kvar att ge.
Du har så många underbara vägar att vandra.
Och Jag vill visa dig hur högt Jag älskar dig.

Så vänd dig inte bort, visa vem du är.
Göm inte dina nederlag.
Glöm inte att du är en vanlig människa
Och Jag behöver dig.
...

Och att Jag älskar dig.