Funderingar: augusti 2013

Foto: Maria Brevik

Den här sommaren har jag tillbringat på hemmaplan. Bad och sol har dominerat dagsplaneringen tätt följda av många goda måltider som avnjutits. Att äta och dricka gott tillsammans med vänner är svårslaget. Både gommen och intellektet får sig en duvning och lämnar efter sig en behaglig smak och känsla.

Foto: Maria Brevik

Jag sitter i köket och tittar ut genom fönstret medan mitt Yoga-te svalnar. En elegant rökpelare letar sig stolt upp mot högre rymder och skvallrar om tevattnets hetta. Det får mig att sända en tacksamhetstanke till sommaren som erbjudit sol och värme nästan varje dag. Till och med jag har vågat doppa mig i de svalkande, salta böljorna några gånger för att utjämna solvarm hud med 20-gradigt vatten. Hu! Jo! Får jag bestämma ska det helst vara thailändsk vattentemperatur, si sådär 28 grader, om man ska kunna njuta. Snabbt i och sedan kvickt upp igen för att inta horisontalläge och låta solens sköna strålar smeksamt torka kroppen. P1:s sommarpratare underhåller med sina livserfarenheter och kloka tankar i bakgrunden och en modig mås vågar simma riktigt nära för att hoppfullt spana efter något ätbart. Ljudvågor från glada barnskratt sprider sig likt ringar på vattnet från hopptorn och bergsplatåer, perfekta för att öva snygga dyk. Allt detta sänder fridfull ro i min själ. Oh vad mycket jag tycker om sommaren!

Foto: Maria Brevik

Idag kan man inte riktigt frammana det rofyllda solskenslugnet. Ute är det grått, regnet faller stilla och det känns som vädergudarna bestämt sig för att ge oss en tydlig försmak av hösten. Rönnbärsträdens grenar utövar styrkelyft när de håller otaliga rönnbärsklasar uppe. De som är kunniga vädersiare menar att vintern ska bli extra kall när det finns gott om rönnbär. Fy! Nej! Inga vintertankar ännu, bort med dem! Ännu finns det hopp om sköna soldagar och stilla kväller på altanen.

Jag gillar hösten, gillar lugnet som sänker sig över oss, så egentligen borde jag inte känna sådan oro som jag gör. Oro för att jobbet börjar igen, för att orka med krav och stress, oro för att inte räcka till. Men ändå är det så. Tänk om Askungens gudmor kunde landa hos mig ändå, svinga sitt magiska spö och trolla bort min klump i magen. Glädje, kom och fyll mitt hjärta! Jag längtar ju efter mina fina byggkillar i 12BAa och ser fram emot att träffa dem snart. Jag måste bara hitta min kraft, min tro på mig själv och kavla upp skjortärmarna, spotta mig i händerna och tro att allt blir bra. För det gör det väl? Blir bra?