Lust och last

Visst är det väl så att vi lite till mans - och kvinns - faller hän åt njutningar? Men varför drabbas man så snabbt av insikten om att man förlustat sig i överflöd? För att byxlinningen stramar åt runt kärlekshandtagen? Eller för att bikinin envist vägrar täcka alla kritiska delar av ens kropp, de som gör en så osäker och generad? Hu! Tänk att magtrimmandet som vårens svettiga träningspass syftat till så snabbt kunde utplånas och ersättas av bomullslika valkar, envisa, svårflirtade, inte alls skulperade så som man visionärt sett framför sig.

Lust och last.... en ljuv förening eller två självklart oförenliga motsatser? Hm... i dessa ljuva sommartider kan man inte annat än undra. Vem säger väl nej till ett immande glas välkylt rosévin medan oxifilén gottar sig på den indirekta värmen på grillen för att bli så där perfekt mör, saftig och lagom het i kryddningen? Inte jag! En krispig sallad och små, välformade, blankborstade färskpotatis ackompanjerade av ett mustigt, robust och kryddigt rött vin med tydlig ekfatskaraktär slinker lätt ner. Vem motsätter sig sedan en smekande len dessert, kanske färska, saftiga jordgubbar och en kula god vaniljglass, uppbackade av ett glas skummande champagne? Blunda, låt champagnens bångstyriga bubblor reta gommen för att sedan villigt kittla strupen ända ner till magen. Lust och last i en salig blandning, eller hur?

Konstigt hur kroppen verkar vara navet som tillfredsställelsen snurrar kring. Eller kanske inte alls underligt vid närmare eftertanke. Det verkar i det närmaste omöjligt att separera kroppen från tanken i detta avseende. Vad som styr vilket kan jag inte svara på. Kommer tanken först, lusten, suget, eller är den rent fysisk hunger som bestämmer? Våra behov, visst finns de där, obönhörligen, men våra drömmar och längtan, det där innersta, vem styr över dem? 

Tänk på vår stora visskald Evert Taubes underbara visa Nocturne som likt vågskvalpets eviga böljande  mot strandkanten beskriver spänningen mellan lust och förnuft: "Sov på min arm, natten dröjer .... vill inte, vill! Och blir åter kysst..." Vill inte, vill..... visst är det vackert och eggande? Fantasin sätts igång och bilder skapas i mitt inre, vackra romantiska och poetiska. Lust, kanske - men last? Nej, det epitetet vill jag nog inte ge mitt hjärtas känsla. (Du hittar en länk till en vacker tolkning här).

Jag hade turen att under ett Stockholmsbesök nu i sommar få ta del av Nationalmuseums utställning kallad just "Lust och last". Om någon trodde att vi var mer frigjorda och öppna än Bellmans gelikar då är det dags att revidera uppfattningen. Jag lovar att bildkonsten bjöd på såväl traditionellt avbildade yppiga, nakna kroppar som mycket grafiskt och avslöjande installationer vilka kanske krävde en mer oblyg betraktare än jag om man inte skulle rodna. Oj, inget lämnades åt fantasin! Lasten som ett tyngande ok, eller lusten som frigörande, mellanmänskligt förenande och utan gränser? Jag har nog inte riktigt funderat färdigt ännu, tror jag.

Vi kan väl enas som att det är skönt att njuta?