Sir Alex Ferguson - Nothing good about good bye?

http://youtu.be/KrkE0_-v4V8

En stor ledare, fotbollens gigant, the one and only, Sir Alex Ferguson har bestämt sig. Efter att i 26 år, med enastående framgång och oslagbara meriter på sin lista, hållit sina spelare under sina vingars trygga skugga, säger han nu adjö till Manchester United. Ja, i alla fall som coach. För alla oss trogna älskare av laget framför alla lag, med coachen över alla coacher, känns det vemodigt även om han förstås måste få dra ner på tempot och äntligen kunna prioritera sin fru som säkert längtat många kvällar och helger. It won't be the same without SAF chewing his gum whilst keeping watch over his players. Men sådant är väl livet? Inget varar för evigt. Människor kommer och går och livet måste gå vidare. Trots allt. Trots att vi stretar emot.

Avsked, ordet bär vemod i sitt sköte. Tanken på att saker förändras, att trygghet och gamla invanda rutiner utmanas, gör oss nog alla mer eller mindre oroliga och förvirrade ibland. Förvisso kan det ju vara livgivande och inspirerande att börja på nytt, att pröva våra vingar och se om de bär oss. Inte behöver vi oroa oss för att det okända måste innebära svårigheter eller att vi likt Ikaros ska flyga alltför nära solen, gå i spinn och störta till marken i en vild loop i vår iver att gå vidare. Förändring kan vara just den vitamininjektion vi behöver för att blomma ut, vara kreativa och lyckliga.

Kan det då vara så att avsked, adjö, är mer finalt än ett enkelt 'hej då' och därför känns svårare? Hm.... tror det. I alla fall när det handlar om att för alltid, utan hopp om att återse någon man tycker om, stänger porten för samtal och drar ner mörkläggningsgardinerna. 'Hej då' lämnar porten på glänt, tillåter en ljusspringa att leta sig in och värma hjärtat med hopp. Hej! (då). Hej! Kanske ses vi igen? Snart? De människor vi längtar efter, vi måste hoppas att de snart söker sig in i våra livsrum igen.

Så hej då kanske inte är så hemskt ändå? När jag tänker efter tror jag att det smärtsammaste avskedet är det som aldrig tas, det där orden aldrig uttalas. Gör det inte ondast att längta, undra, inte förstå varför någon bara slutar höra av sig, slutar svara på meddelanden, inte längre säger hej (då)? Jo... de aldrig tagna avskeden, de är de som gör ondast.