Funderingar: Broken

Man försöker vara den bästa människan man bara kan. Professionell yrkesutövare, snäll mamma, god vän, omtänksam, uppmärksam på andras behov, tillmötesgående och kärleksfull. Upp i allt ihop så måste den egna rösten, behoven, få komma till uttryck blir jag tillsagd. Man tar mod till sig, kastar sig ut i livet, in i samtal, och försöker febrilt förstå hur man ska klara det. Resultatet? Man stöts bort, tar för stor plats kanske? Platsen manliga kamrater ser som självklar när det gäller dem själva, men inte erbjuder en kvinnlig kollega? Kanske? Man sätter inte tydliga gränser för sig själv, man sätter FÖR tydliga gränser? Kanske?

Man ber om respekt, en vänlig hand, den man tycker sig ha visat och erbjudit när någon annan bett om stöd, och tror det ska fungera så. Fungera om och när man själv ropar på hjälp. Också. Tystnad möter dig, krossar dig. Förlamande tystnad, tystnad som fyller dig med tusen frågor. Tystnad som får pulsen att dåna i öronen, hjärtat att vridas i kramp, plågsamt likt en smärtsam piruett som Svansjöns svarta svan på ömmande tåspetsar tappert genomför. Vänskap, omtanke, osynlig, utesluten. Åh liv, mitt ork sinar. Om det ändå gick att fylla ömhetsbehovets hålrum lika enkelt som man fyller bensintanken när varningslampan blinkar ilsket rött. Förmodligen har jag knappat in fel kod? Valt fel pump? Öppnat konto hos fel ömetsbolag?