..... if you really don't mean them when you say them? What are words......?
Vi lovar att vara goda vänner, omtänksamma föräldrar, kärleksfulla livskamrater, älska villkorslöst, älska i nöd och lust. I nöd och lust! Vi säger vi ska hålla kontakt, värna om varandra, göra varandra till prioritet i våra liv. Hoppet väcks, man vill tro på godheten, på människan som säger att hon älskar dig och vill se dig lycklig. Naivt kastar man sig ut i kärlekens hav med förhoppningen att Maj på Malös smekande böljor också ska omsluta den egna ömhetstörstande kroppen. Trots alla skavanker. Trots att ofullkomlighetens ovillkorliga hand ristat linjer och satt sina spår som lämnat kråksparkar i ögonvrårna. Eller är det bara en förlupen skrattrynka, ett kvitto på den glädje som slog rot, frodades och sprack ut i blom men nu känns så hopplöst avlägsen? Livets fotspår, det är nog bara livets stilettklackar blandade med duntofflornas mjuka fluffighet som ringmärkt oss?
Låt oss inte förlora hoppet! Hoppet om att det till slut kommer en tid då vi får utrymme att spela på den spelplan som låter tvåsamheten guppa fram i kärlekes hav, stillsamt vaggad till ro och slipad sidenlen och mjuk av vågens oförtröttliga polerande. Hur var din dag? Är du trött? Vill du ha en kram? Små trivialiteter, plattityder om de hasplas fram mekaniskt och robotlikt. Lika känslolöst som GPS-navigatorns instruerande stämma som påminner dig att svänga vänster om 100 meter. Lika underbara, energipåfyllande och stärkande som 100 vitamininjektioner. Små, små ord av kärlek. Små små ord som tar dig till sjunde himlen, till kärleks hav, eller får dig att sjunka ner i floden Styx svarta vatten, kall och tom, utan hopp om de inte har omtankens DNA som transmittor.
In the arms of an Angel med Sarah McLachlan och Pink