Who's that woman in the mirror? Is she really amazed? TV-reklamen utlovade nyss att kvinnan i spegeln skulle bli stum av beundran, nöjdare än nöjdast, om hon bara använde just den fantastiska crèmen. Den som trollar bort alla synliga spår livet satt i ansiktet. Den som återskapar ungdom och skönhet. Undrar just om lycka med automatik följer i dess spår?
Lycka? Finns den? Man tror man hittar den, fångar den och äntligen ska få del av den magiska känslan. Men varför skulle just jag få det? Lisa Nilsson sjunger om hon som längtat så och äntligen har "himlen runt hörnet", hon som tänker att det äntligen är hennes tur. Till slut måste någon ha sett henne och tänkt att lyckan ska knacka på hennes dörr. Så lätt det verkar. Så svårt det kan vara. Man är rädd, rädd för sorgen och smärtan som långsamt men obevekligt smugit sig in i själen och till slut tagit struptag på glädjen. Ändå tvingar man sig att våga ta chansen igen. Kvinnan i spegel, hon som undrar vem hon är, kan hon verkligen bli hel och slät igen? Man släpper kontrollen, kastar sig ut i osäkerhetens obevekliga hav och intalar sig att det viktigaste är att våga tro på godheten och kärleken. Be brave enough to make a leap of faith.
Albert Einstein sa att: "Den som uppfattar sitt eget och sina medmänniskors liv som
meningslöst är inte blott olycklig, han är knappast livsduglig". Meningslöst? Nej, inte är livet meningslöst! Olycklig? Hm... kan man vara lycklig och olycklig på samma gång? Kan man det? Är kvinnan i spegeln bara en reflektion, ett skal som döljer hemligheter? Sorger som bara de vänner som känner en på riktigt, som bryr sig om tillräckligt mycket för att orka höra svaret, frågar om? I barnboken Lille Prinsen kan man läsa mycket klokt. En liten pojke och en räv avslöjar livsmysteriets hemligheter. De tämjer varandra, blir vänner, sådana vänner som vill varandra väl och orkar lyssna.
På Lille Prinsens planet
hade det alltid funnits mycket enkla blommor prydda med en enda ring av
kronblad, blommor som inte tog stor plats och inte besvärade någon. En dag
spirade en av blommorna ut från ett frö, som hade kommit från det okända och som
inte liknade de andra blommorna när den började växa. Lille Prinsen stod där
och såg en väldig knopp växa fram och anade att den skulle utveckla sig till
något underbart. Sedan en morgon just i soluppgången, slog blomman ut. Rosen
var så vacker. Prinsen vattnade och skyddade rosen. Även om hon beklagade sig,
skröt och rent av teg ibland.
När Lille Prinsen kom till jorden sökte han en vän men Räven sa:
- Jag kan inte leka med dig för jag är inte tam. Jag är vild.
- Vad innebär det att vara tam? undrar Lille Prinsen.
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade Räven. Det betyder att fästa sig vid någon. Än så länge känner vi inte varandra och därför betyder vi inget för varandra. För dig är jag ingenting annat än en räv likt hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den enda i världen för dig.
- Jag börjar förstå, sade Lille Prinsen. Det finns en blomma…. Jag tror att den har tämjt mig.
- Adjö, sa Räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
- Det viktigaste är osynligt för ögonen, upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.
- Det är därför att du skött om rosen så länge som den har så stort värde för dig.
- Det är därför att jag skött om rosen så länge...sade Lille Prinsen.
- Människor har glömt bort den enkla sanningen, sade Räven. Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros.
- Jag har ansvar för min ros...upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.
Ur Lille Prinsen (Le Petit Prince, 1943) Antoine de Saint-Exupéry
När Lille Prinsen kom till jorden sökte han en vän men Räven sa:
- Jag kan inte leka med dig för jag är inte tam. Jag är vild.
- Vad innebär det att vara tam? undrar Lille Prinsen.
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade Räven. Det betyder att fästa sig vid någon. Än så länge känner vi inte varandra och därför betyder vi inget för varandra. För dig är jag ingenting annat än en räv likt hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den enda i världen för dig.
- Jag börjar förstå, sade Lille Prinsen. Det finns en blomma…. Jag tror att den har tämjt mig.
- Adjö, sa Räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
- Det viktigaste är osynligt för ögonen, upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.
- Det är därför att du skött om rosen så länge som den har så stort värde för dig.
- Det är därför att jag skött om rosen så länge...sade Lille Prinsen.
- Människor har glömt bort den enkla sanningen, sade Räven. Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros.
- Jag har ansvar för min ros...upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.
Ur Lille Prinsen (Le Petit Prince, 1943) Antoine de Saint-Exupéry
Jag längtar efter min ros, längtar efter att vara en ros för den rosen. Inte vill man vara en räv likt hundratusentals andra rävar. Bara en i mängden, en trist och oväsentlig ingenting. Nej, knepet är kanske att vilja och våga fästa sig vid någon så som den Lille Prinsen och Räven gjorde vid varandra, och vid rosen. Mirakelcrèmer verkar inte fungera. Det viktigaste är ju osynligt för ögat lär vi oss. Omvårdnad, omtanke, kärlek, det är det viktigaste. Det man bara kan ge och se med hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar