Istid

Nu har det gått tre och en halv vecka sedan jag opererade min rygg. Datorn har stått och samlat damm och känt sig styvmoderligt behandlad, tror jag. Eftersom jag inte kunnat sitta eller ligga bekvämt har mina elektroniska sociala färdigheter fått vila. Rättare sagt, mina sociala färdigheter generellt. Med tanke på hur stor makt morfin har över ens tankeförmåga har det sannolikt varit en välgärning för omvärlden att slippa generas över mina, förmodligen ännu mer än vanligt, irrande tankar. Så... betyder detta trevande försök att drogerna numera är ett avslutat kapitel för mig? Jag önskar det var så, men dessvärre har de fortfarande makt över min tillvaro. Jag kämpar på, försöker klara mig med en succesivt minskande dos och känner ilska och frustration över den långsamhet min annars så tålmodiga lekamen ställt in återhämningstakten på denna gången. Det går inte att trycka på "Ignore" och köra på bara och det går inte att viljemässigt få kroppen att uppföra sig som jag tycker att den ska. Det gör ont, ja så är det. Jag försöker ändå tänka positivt, lita på kroppens läkande förmåga och hysa tilltro till att tiden nu är min bästa vän.

Mest av allt längtar jag efter att åter igen känna mig som en social varelse. Efter månader av stillaliggande längtar jag ut i luften, efter att promenera raskt i vintersolen och känna pulsen öka och sedan komma hem, koka mig en kopp te, sätta på skön musik och sjunka ner i soffan med en god bok. Precis innan jag skulle sövas sa narkospersonalen att jag skulle tänka på något som gjorde mig glad. Genast gick mina tankar till mina söner och sen till ett glas champagne! De skrattade gott, ah.. champagne! Eller vad sägs om lyxen att kunna bjuda hem vänner på middag och själv kunna sitta med vid bordet och delta i samtalet och dessutom njuta av ett glas vin? Just nu känns det som en oerhörd lycka och jag längar efter att den dagen snart ska vara här.

Andra småsaker man inte tror att man ska sakna men som rätt vad det är framstår lika lyxiga som en överdådig middag på en krog tilldelad en stjärna av Guide Michelin, är förmånen att själv kunna klämma på, dofta och fritt välja bland frukt och grönsaker på Ica. Mina söner ruskar på huvudet och förstår inte hur deras mamma kan längta till de välstaplade päronhögarna, salladsblandningarna och solmogna spanska apelsinerna eller hur något så trivialt som att kunna välja limefrukten med det vackraste gröna skalet, lyfta den till näsan och insupa den underbara fruktens lockande doft kan betraktas som ett nöje. Och när vi ändå är inne på dofter, vad slår doften av att stiga in i ett bageri på morgonen? Nybakta bröd, fortfarande ljumma på plåten. Oh, vad ljuvligt!

Dalai Lama säger att: "The purpose of our lives is to be happy". ¨Kärlek och lycka, ja det vill vi nog alla ha. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag vet det! Ändå har jag känt mig lite mer modstulen de sista dagarna än vad jag brukar göra. Det är inte lätt, livet! Tålamod och iver ska samsas, ensamhet och vänners gemenskap, sorg och glädje. Kanske är det så att det ena behöver kunna spegla sig i sin egen motsats för att livet ska få konturer, bli intressant och utmanande? Fast ibland kunde man ju önska sig lite mindre av det onda och mer av det goda förstås. Som ett evigt vågskvalp, en smeksam bölja som letar sig in till sandkornen på strandkanten och outtröttligt slipar dem runda, lena och mjuka. Filar av alla vassa kanter och lämnar dem behagligt trampvänliga för ömtåliga, barfota fötter. Kärlek med andra ord, omtanke för eviga tider. Så lätt och så svårt.

"Har jag talat med dig om spänningen mellan motsatser?" säger han.
   Spänningen mellan motsatser?
   "Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra någonting annat. Något sårar en fast man vet att den inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet trots att man vet att man aldrig ska ta någonting för givet.
   Spänningen mellan motsatser är som att dra i ett gummiband. Och de flesta av oss lever någonstans mitt emellan."
   Det låter som en brottningsmatch, säger jag.
   "En brottningsmatch." Han skrattar. "Ja, så kan man beskriva livet."
   Och vem vinner? frågar jag.
   "Vem som vinner?"
   Han ler mot mig med sina plirande ögon och sneda tänder.
   "Kärleken vinner. Kärleken vinner alltid." 

                                          Tisdagarna med Morrie  av Mitch Albom (Översättning: Kerstin Hallén)