Gamla godingar

Är det inte konstigt att vissa låtar aldrig riktigt lämnar dig? Man kommer ihåg någon gammal barnvisa och ler godmodigt invärtes när man ser sig själv i det lilla barnets skepnad, glatt gnolande trots att alla konsonanter ännu inte ligger rätt i munnen. Vem bryr sig om det? Inget är väl gulligare än den glada lilla barnrösten som så modigt och oförställt gläder omgivningen med sin skönsång. Min mamma var alltid så bra på att sjunga och spela för mig och min bror och våra kamrater. Hon la nog grunden till mitt musikintresse och för det är jag henne evigt tacksam.

I tonåren blev musiken en livsviktig del av världen. Jag kommer aldrig att glömma Donny Osmonds strålande leende när jag 12 år gammal stod tillsammans med mina tjejkompisar på en av de första raderna i Scandinaviums mörker. Kärlek, ja det var nog den första förälskelsen, stark som en okuvlig storm, fick oss att gråta och skrika, längta...... Kanske var den så stark för den samtidigt var ofarlig. Att älska någon på avstånd, en idol man aldrig kan komma nära, tillåter en ung flickas hjärta att banka lite extra tror jag.  Puppy Love, aldrig kommer den låten att lämna mig oberörd. Då översköljd med utforskad kärlek, nu med vuxenhetens förlåtande leende till det oförstående barnet.

Ett liv utan musik är en omöjlighet, en ekvation som är utan lösning, i alla fall för mig. Jag brukar fundera över om det är texterna eller musiken som är viktigast. Vet inte? Texterna tror jag. För det mesta. Men visst fastnar man för en rytm, en slinga som sätter höfterna i gungning och tvingar fötterna att röra sig. Musik när man är glad gör glädjen större, tröstar när man gråter, förenar människor över språk- och kulturella gränser. Vet inte riktigt hur det är med generationsklyftorna bara. Ska mitt resonemang hålla präglas man kanske av musiken som man lyssnade till som tonåring och bär den med sig. Jag hörde nyligen någon säga att när 60-talisterna sitter på ålderdomshemmet kommer ingen att lyssna till dragspelsmusik och valsa i sakta mak. Nej! Då kommer dagrummen att dunka i takt till Deep Purple, Rolling Stones, Metallica och ACDC. Undrar just om headbanging kommer att ackompanjera dessa takter? Kanske en rullator kastas ut genom fönstret? Oj..... Varning på stan'! We will rock you! Only sixteen? Fula gubbar! Ska vi gå hem till dig? Let it be... Have a nice day! 

Dr Glas i försommarsolen

Har just slagit igen pärmarna på Söderbergs klassiker Dr Glas efter en skön läsning i försommarsolen och sitter funderar på de val vi gör i livet. Hur kommer det sig att det ibland känns så lätt och självklart att fatta en beslut och andra gånger helt omöjligt? Kanske vet man innerst inne vad som är klokt och rätt, om man lyssnar till sitt hjärtas röst, men samtidigt räds man också just det rätta som så ofta är det svåra. Dr Glas stretade envist mot sitt hjärta, försökte rationalisera sina känslor och med en intellektualiserad inställning till kärlekslivets aktiviteter formulera sin egen etik. Förmodligen för att kunna rättfärdiga för sig själv de beslut han fattade. Beslut som stred mot såväl läkarens avlagda Hippokratiska ed, som gängse syn på människolivets helgd. Några årtionden senare hade han kanske låtit Robert Frost leda vägen. "I took the road less travelled by..... " Ja, Robert Frost låter oss förstå att svåra val ändå leder rätt. Ibland. Kanske?

"Liv, jag förstår dig inte". Dr Glas kommer till slutsatsen att det nog inte är meningen att vi ska förstå, inte alltid förklara eller rasa och spjärna emot utan ta emot och acceptera så som vi välsignar att solen finns på alldeles perfekt avstånd från jorden. Inte för nära så vi förångas och inte heller för långt ifrån så vi förfryser. Man måste vilja livet och välja livet. Söderberg menar att vilja är att kunna välja även om det är svårt ibland. Och att välja innebär att man måste försaka, kanske något man hett längtar efter. Och vi människor vill ju ofta så gärna både ha kakan och äta den. En ekvation utan lösning, en som inte ens Einsteins relativitetsteori rår på. 

Slutsatsen blir att det viktigaste för oss alla är ändå att känna oss älskade. Att inte bli sedd, inte bekräftad, aldrig smekt eller omsluten av en varm kram, det krymper och förminskar människan. Man känner sig osynlig, tom som en punkterad ballong, vilsen. Kent sjunger om hur svårt det kan vara att våga säga att man älskar, kanske vågar man bara viska i skydd av natten och mörkret, trots känslan av att man inte ens kan gå eller stå utan den älskades livgivande andetag. Faran ligger i att alltför länge känna sig så osynlig. Vi vill alla "spela roll", ha en plats i gemenskapen. "Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris."

Behöver nog fylla på min själ inser jag.... känner mig lite trött och tom just nu.

På hemväg från jobbet

SoHo NYC

Boathouse

Att få besöka New York, känna stadens puls, med egna ögon se alla platser man läst om och många gånger sett på TV, det har sedan länge stått högt på min önskelista. Veckan före påsk blev drömmen verklighet. Husen är verkligen så höga som man tror, gatorna fyllda med butiker och vackra människor av alla de slag. Att The Big Apple verkligen är en 'Salad Bowl' råder det ingen tvivel om. 

Gula taxibilar rusar som flitiga myror fram längs de med linjär precision raka gatorna och avenyerna, glas och betong omsluter dig på alla sidor och får dig att känna dig liten. Men mitt i denna konstruerade storstadsmiljön har träd och blommor sin alldeles egna, självklara plats. Jordens lungor, hur skulle vi klara oss utan dem? Jag hörde någon förklara att när människor tillfrågas vilken del av en stad de uppskattar mest är svaren med klar majoritet till parkernas och grönområdenas fördel. Jag anar jag är höst ordinär i det avseendet. 

Central Park tjusade mig, förförde mig med sina överdådiga äppelträd, tidiga grönska och glittrande sjöar. Magnoliaträdens kala grenar men sin storslagna blomsterprakt fyllde på mitt hjärtas skönhetsreservoar. Vädergudarna hade vaknat på rätt sida och bestämt sig för att bjuda på en strålande vårdag, så varm att först jackan skalades av och en stund senare koftan. Ljummen vind smekte armarna och lovade att solens strålar också detta år ska komma och massera en trött kropp. Underbart! När fötterna så värkte efter timmars promenerande dök 'The Boathouse' äntligen upp. Likt en Mattissmålning insprängd i grönskan mellan romantiska broar, tårpilar, stillsamt framåtpaddlande änder och folk i hyrda roddbåtar, ligger mitt favoritställe. En perfekt tillagad hälleflundra med grön och vit sparris, skogssvampspuré och en perfekt kyld Chardonnay gav livsandarna ny kraft. Det var helt klart en av veckans absoluta höjdpunkter för såväl själen som magen. Ska du till New York, missa inte 'The Boathouse'.

Peace

Våren nalkas, de första snödropparna och krokusarna har sprängt vinterns bojor och letat sig upp ur jorden för att lapa solljus och sprida glädje. Fåglarna kvittrar hoppfullt i buskar och snår och skyndar sig att förnya sina , av vintern hårt åtgångna, bon så att detta årets ungar ska välkomnas på bästa sätt. 

Jag kan inte undvika att smittas av glädjen. De första solstrålarnas livgivande värme fyller hjärtat med hopp om en kommande sommar med lata dagar vid vattenbrynet. En god bok, en låda jordgubbar och svalkande dryck i kylbagen och dagen är räddad. Grillkvällar i goda vänners sällskap, ljuva dofter som sprider sig från trädgårdens växer i skymningen och underbara glödande solnedgångar. Mitt inre fylls av tacksamhet när jag tänker på naturens storslagenhet och den rofylldhet den erbjuder. 

Mitt i vardagsstressen kan frid blixtsnabbt fylla mitt sinne med hjälp av en oskuldsfull snödroppes fullkomlighet som språngbräda. Essäisten Horace Engdahl fångar just den där dubbelhetens komplexitet, aktivitetens och stillhetens, i en av sina iakttagelser i sitt senaste verk Cigaretten efteråt (2011) och menar att: "Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd: en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid." Ja... så är det nog? Om man är för trött, för stressad, för nedstämd, då är det säkerligen svårare att känna den där förunderliga friden fylla själen. Vår inneboende kraft måste kanaliseras mot intighetens stillhet, vilket inte är det samma som tomhet eller meningslöshet. I vakuum kan inget nytt skapas, det krävs kraft och styrka. Frid och ro kräver alltså aktivitet. 

Låt nu inte detta betyda att vi måste ställa ännu fler krav på oss bara, att rofyllda stunder ska bli ännu ett måste, en punkt på våra redan fulla 'to-do-listor'. Jag vet vad jag önskar mig! Frid, ro kanske till och med lite lyx. Engdahl fångar människans kanske flärdfulla sida, vad vet jag, när han konstaterar att lyx är lätt att fördöma men omöjligt att avstå ifrån. Ett avkopplande bad, lugn musik, väldoftande badoljor och stearinljus, det står högt på min lyxönskelista! 

Peace and love to all of you! 

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3236871/funderingar?claim=rvxwg5v52ne">Följ min blogg med Bloglovin</a>

To see a world in a grain of sand

Morgonens nyhetssändning varslade om vinterns influensa som nu är här. Jag kan bara skriva under på det uttalandet! Jag vet inte när jag senaste var så här febrig och snörvlande med en hosta som parkerat sig djupt ner i bronkernas vindlingar. Med tanke på den långa sjukfrånvaron hösten bar med och den blytunga skuldkänsla som alltid infinner sig i mitt bröst när jag tänker på att mina elever hamnar i kläm då en strid ström av vikarier ska upprätthålla verksamheten snarare än utveckla den, så är det inte svårt att förstå att jag försökt kurera mig på alla tänkbara sätt. Ingefärsavkok, te med tjörnodlad honung, färskpressad apelsin- och citronjuice, näsdroppar, Kan-Yang, hostmedicin, ja allt du kan tänka dig i hälsokostväg. Utöver det har en stor portion positivt tänkande svävat. "Man brukar ju må bättre bara man kommer upp på morgonen!". "Bara den här dagens åtagande blir utförda....!". "I morgon är det säkert bättre!" "Det är ju bara en envis förkylning. Så farligt är det inte!".

Idag fick jag ändå krypa till korset och inse att ett besök på Vårdcentralen krävdes. Som en otäck smittohärd kände jag mig då jag ringde på larmklockan vid ambulansingången på baksidan av byggnaden. Sköterskan hade beordrat mig att göra så av omtanke om andra vårdsökande i ett försök att minimera smittspridningen, antar jag. Allt avlöpte till slut väl, några dagars vila ska göra susen. Läkarens milda krya-på-dig-klapp på axel och försäkran om att jag inte är jordens pestigaste person kändes bra. Hans mer uppfordrande krav på att stanna hemma tills febern varit borta några dagar, bara för att jag själv ska orka, det sätter jag mycket lättare på "Passera".

Mitt upp i denna trista vardag hände något underbart. Du vet, som i reklamen för Trisslotter: "Plötsligt händer det!" Det kändes som någon gav mig en hint om att kärleken alltid vinner till slut, att jag ska lita på mitt hjärta. Titta på bilderna så får du se!

Suck! Jag hade tid halv elva......

För att fördriva tiden tog jag mig en titt på hjärt-lungräddningsurtustningen. Bara i fall att..... Sköterskan kom in och stack mig i fingret och lämnade en liten pappersservett att torka av blodet med.

Det är nu det händer! Jag lyfter bort papperet och vad ser jag? Jo.... blodsdroppen från mitt finger har format sig som ett hjärta på papperet. Det känns som någon försöker säga mig något! :D
"Nån' där uppe måste ha sett mig och tänkt att: Nu så är det äntligen hennes tur."  (Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson)

På hemvägen stannade jag och fyllde på C-vitanminförrådet. Dagens bästa erbjudande: Spanska jordgubbar för 10 kronor asken. Passar en"jordgubbstös" perfekt!

Ananas fick det också bli för det älskar jag! Tänk om man kunde skära den lika vackert som de thailändska kvinnorna på stranden kan.

Bästa lunchen i mitt tycke tillsammans med vackert skuren mango och färskpressad apelsinjuice. Mums! Man längtar till sådana goda stunder... 

Vackra blommor tycker jag är så underbart. Jag har en förkärlek för vita nyanser. Idag blev det ett fång rosor.... 

... tillsammans med några långskaftade cremefärgade som när de slår ut förhoppningsvis kommer att skifta i vackert rosa...

... och slutligen ett bukett nejlikor.....

To see a world in a grain of sand

and a heaven in a wild flower,

hold infinity in the palm of your hand

and eternity in an hour.

(Fragments from Auguries of Innocence (1803)  by William Blake)

Det känns som en ängel viskat i mitt öra idag att störst av allt är kärleken!

Sleepless

Att inte kunna sova är ingen höjdare. Natten blir till en evighet, lång, tyst och tankarna fladdrar hit och dit. TVn står på för att i bästa fall fungera som sömnpiller. Dessvärre verkar det inte fungera nu för John Blund lyser med sin frånvaro. Programutbudet är inte särskilt lockande och brukar kunna ha magisk insomningseffekt. Förmodligen är det tristessen som vinner över vakandet, hjärnan orkar nog inte bry sig om de gamla repriserna som följer på varandra med någon sorts löpande bandsprincip. 

Reklamavbrotten kunde man ju slippa en sen nattimme, men icke sa Nicke. Plötsligt informeras tittaren om att bilmärket Audi älskar snö och i nästa sekund avlöses vinterkänslan av en bricka med bubblande champagnefyllda glas och festande människor. Mina funderingar tar fart. Vinter, hu! Inte min årstid alls! Jag älskar sol och riktigt varma dagar och grips av en stark längtan efter sommar.  Sen hoppar tankarna vidare till att längta..... Champagne! Åh.... vad gott! Det är annat än koppen med grönt hälsobringade te som håller mig sällskap i natt.

Gårdagen var underbart vacker. Jag som inte är någon vintermänniska, tycker inte om kyla utan fryser alltid oavsett hur varma vantar och stövlar jag packat in mig i, jag måste ändå konstatera att naturen är underskön när den gnistrar och glimmar. En långpromenad i solskenet gjorde mig nästan andlös. Havet låg fruset långt ut mot horisonten. De bohuslänska bergen och de oskottade småvägarna som jag och min väninna vandrade över, gnistrade så man kunde tro att himlens änglar strött diamanter över jordens yta. 

I en badvik hade isen krupit ända upp till strandkanten och på den lilla strandremsans frusna sand stod en, kanske sedan sommaren, kvarglömd Bobby Car ensam och påminde om glada barnskratt och sommarlekar. Ett trofast svanpar höll varandra sällskap på den frusna fjordens ogenomträngliga istäcke, medan ett frihetssökande isflak i en annan liten vik hade brutit sig loss och rörde sig i takt med de dolda vågrörelsernas andetag. En tv-antenn gav en flock sidensvansar en tillfällig rastplats och i buskarna kvittrade deras släktingar glatt och sjöng hoppfullt om den nalkande våren. På en äng stod några hästar och halvsov med ansiktena vända mot solen och kände förmodligen samma sköna värme i kinderna som min kamrat och jag gjorde. 

Tänk om man oftare hade tid, tog sig tid, att stanna upp och fyllas av den skönhet och livgivande energi naturen i all sin prakt bjuder. Det var i sanning en underbar promenad! I all blygsamhet har jag lagt till en rad foton från dagens promenad. Jag är ju ingen skicklig fotograf så bilderna gör inte verkligheten rättvisa. Men ändå..... det var så bedårande vackert så jag kan inte låta bli att dela med mig! 

 

Alla bilder är tagna av Maria Brevik