Sleepless

Att inte kunna sova är ingen höjdare. Natten blir till en evighet, lång, tyst och tankarna fladdrar hit och dit. TVn står på för att i bästa fall fungera som sömnpiller. Dessvärre verkar det inte fungera nu för John Blund lyser med sin frånvaro. Programutbudet är inte särskilt lockande och brukar kunna ha magisk insomningseffekt. Förmodligen är det tristessen som vinner över vakandet, hjärnan orkar nog inte bry sig om de gamla repriserna som följer på varandra med någon sorts löpande bandsprincip. 

Reklamavbrotten kunde man ju slippa en sen nattimme, men icke sa Nicke. Plötsligt informeras tittaren om att bilmärket Audi älskar snö och i nästa sekund avlöses vinterkänslan av en bricka med bubblande champagnefyllda glas och festande människor. Mina funderingar tar fart. Vinter, hu! Inte min årstid alls! Jag älskar sol och riktigt varma dagar och grips av en stark längtan efter sommar.  Sen hoppar tankarna vidare till att längta..... Champagne! Åh.... vad gott! Det är annat än koppen med grönt hälsobringade te som håller mig sällskap i natt.

Gårdagen var underbart vacker. Jag som inte är någon vintermänniska, tycker inte om kyla utan fryser alltid oavsett hur varma vantar och stövlar jag packat in mig i, jag måste ändå konstatera att naturen är underskön när den gnistrar och glimmar. En långpromenad i solskenet gjorde mig nästan andlös. Havet låg fruset långt ut mot horisonten. De bohuslänska bergen och de oskottade småvägarna som jag och min väninna vandrade över, gnistrade så man kunde tro att himlens änglar strött diamanter över jordens yta. 

I en badvik hade isen krupit ända upp till strandkanten och på den lilla strandremsans frusna sand stod en, kanske sedan sommaren, kvarglömd Bobby Car ensam och påminde om glada barnskratt och sommarlekar. Ett trofast svanpar höll varandra sällskap på den frusna fjordens ogenomträngliga istäcke, medan ett frihetssökande isflak i en annan liten vik hade brutit sig loss och rörde sig i takt med de dolda vågrörelsernas andetag. En tv-antenn gav en flock sidensvansar en tillfällig rastplats och i buskarna kvittrade deras släktingar glatt och sjöng hoppfullt om den nalkande våren. På en äng stod några hästar och halvsov med ansiktena vända mot solen och kände förmodligen samma sköna värme i kinderna som min kamrat och jag gjorde. 

Tänk om man oftare hade tid, tog sig tid, att stanna upp och fyllas av den skönhet och livgivande energi naturen i all sin prakt bjuder. Det var i sanning en underbar promenad! I all blygsamhet har jag lagt till en rad foton från dagens promenad. Jag är ju ingen skicklig fotograf så bilderna gör inte verkligheten rättvisa. Men ändå..... det var så bedårande vackert så jag kan inte låta bli att dela med mig! 

 

Alla bilder är tagna av Maria Brevik