Somewhere over the rainbow

Fredagskväll, veckans arbetsdagar är över, man får tid att andas ut och reflektera över vad veckan burit med sig i sitt sköte. Den känslan som starkas fyller mitt hjärta är tacksamheten över glädjen och energin som möter mig när jag stiger in i ett klassrum eller passerar ungdomar i korridorerna. Trots den press och stress de står under tar de sig tid att glatt heja och säga några trevliga ord. Inte ens mina krav och önskemål avskräcker dem. Det händer att vi missförstår varandra, får börja om från början, upprepa igen och igen och det känns säkert lika frustrerande för dem som för mig. Man vill ju vara tydlig, kanske till och med inspirerande om det inte är att ta för stora ord i sin mun, och skapa en lustfylld lärandemiljö och det är inte den lättaste uppgiften. Jag vill ju inget hellre än få dem att känna hur mycket jag respekterar dem, beundrar dem, faktiskt älskar dem. Tänk om de visste hur ofta man tvivlar på sin egen förmåga, hur osäker man kan känna sig när man står inför sina strängaste domare, nämligen eleverna. Kommer de att vilja arbeta? Tycker de jag är tråkig? Är jag för sträng? 

I klassrummet översköljs jag ständigt av deras positivitet, framåtanda och anpassningsförmåga. Förhoppningsvis känner de hur mycket jag tycker om dem, hur mycket jag tror på deras inneboende förmågor som ligger där och väntar på att få slå ut i full blom. Under veckan som gått har jag fått bevittna hur ansiktsuttrycket, rösten, ja hela kroppsspråket förändrades hos någon som gått från tvekan till nyvunnen insikt om hur engelska verb uppför sig. Inte mindre storartat har det varit att mötas av respekt av någon som lite släppt taget om sin utbildning och efter mitt envisa tjat sedan står där redo att ta nya tag och till och med uppmanar kamrater att göra detsamma. För mig känns det som ett mirakel, det fyller mig med outsäglig glädje och djup ödmjukhet. Att se någon treva, tveka, envist kämpa vidare för att till slut nå insikt, det är i sanning en ynnest att få delta på en sådan resa. 

Några av mina änglar ska hålla tal och mina tankar har gått till tidigare elevers muntliga framställningar. Oh, jag har fått lyssna till så fantastiska formuleringar. Fortfarande bär jag i mitt hjärta med mig ögonblick då jag förstummats och blivit djupt rörd över hur kärleksfullt mammor, pappor och älskade vänner hyllats. Kraftfullt slår önskan att få framföra mitt tack till alla ner i mig. Om jag har riktig tur kanske tillfället kommer. Det brukar ju ibland vara så att när man minst anar det får man en chans. Det gäller bara att vara klok nog att förstå när det inträffar och modig nog att ta tjuren vid hornen och verkställa också. I avvaktan på att detta underbara tillfälle kommer till mig, säger jag tack här. Tusen tack alla ni som gjort mig så stolt!

Ja... vad har jag då lärt mig av veckan? Hm.... Att inte ge upp tror jag. Att inte sluta kämpa för det man tror på. Att det går att övervinna svårigheter och att det aldrig är för sent. Det låter som jag bara hostar upp plattityder, men faktum är att jag verkligen menar det jag säger. Det kan ibland kännas som målet är ointagligt, men någonstans, kanske vid regnbågens slut, väntar guldskatten. Den som jag fått nosa på denna veckan när någon gått från ovisshet till visshet. "Somewhere over the rainbow bluebirds fly........ Birds fly over the rainbow, Why then, oh why can't I?"   Jag säger: Det kan du!