fredag 12 februari 2016

Man vill bara känna sig sedd...

Reklamen på TV sprutar ut kloka påminnelser trots att klockan är tre på natten och rofylld sömn borde tagit över medvetandet. I stället lär jag mig att det är bara ett par dagar kvar till Alla hjärtans dag och "All of me loves all of you". Ett vackert smycke kan någon älskad kanske föräras om man följer tipset som ljuvt ackompanjeras av John Legendes storslagna kärleksförklaring.  Men innan du hinner hämta andan byts de smäktande pianoackorden ut mot den filosofiska glasögonreklamen som måste ha bytt reklambyråns sloganproducerande personal mot beteendevetare och psykologiprofessorer som gjort en djupdykning i människans själsliv. "Man vill bara känna sig sedd....!" Inte visste jag att det var till TV-reklamen jag skulle vända mig för att få tröst och stöd en evighetslång och svart februarinatt i det ständigt pågående sökandet efter svaren till kärlekens svårlösta mysterier.

Men den ironiska tonen till trots; vem vill inte bli älskad för den man är? Vem har inte behov av att bli sedd? Det är väl inte mycket som gör ondare än känslan av att vara osynlig och oälskad. Vilken tur att reklamen tröstar! Då behöver man inte oroa sig... Kanske till och med sömnen kan hitta hit? 








onsdag 15 april 2015

torsdag 5 mars 2015

The truth is in your heart



Who's that woman in the mirror? Is she really amazed? TV-reklamen utlovade nyss att kvinnan i spegeln skulle bli stum av beundran, nöjdare än nöjdast, om hon bara använde just den fantastiska crèmen. Den som trollar bort alla synliga spår livet satt i ansiktet. Den som återskapar ungdom och skönhet. Undrar just om lycka med automatik följer i dess spår?

Lycka? Finns den? Man tror man hittar den, fångar den och äntligen ska få del av den magiska känslan. Men varför skulle just jag få det? Lisa Nilsson sjunger om hon som längtat så och äntligen har "himlen runt hörnet", hon som tänker att det äntligen är hennes tur. Till slut måste någon ha sett henne och tänkt att lyckan ska knacka på hennes dörr. Så lätt det verkar. Så svårt det kan vara. Man är rädd, rädd för sorgen och smärtan som långsamt men obevekligt smugit sig in i själen och till slut tagit struptag på glädjen. Ändå tvingar man sig att våga ta chansen igen. Kvinnan i spegel, hon som undrar vem hon är, kan hon verkligen bli hel och slät igen? Man släpper kontrollen, kastar sig ut i osäkerhetens obevekliga hav och intalar sig att det viktigaste är att våga tro på godheten och kärleken.  Be brave enough to make a leap of faith. 

Albert Einstein sa att: "Den som uppfattar sitt eget och sina medmänniskors liv som meningslöst är inte blott olycklig, han är knappast livsduglig". Meningslöst? Nej, inte är livet meningslöst! Olycklig? Hm... kan man vara lycklig och olycklig på samma gång? Kan man det? Är kvinnan i spegeln bara en reflektion, ett skal som döljer hemligheter? Sorger som bara de vänner som känner en på riktigt, som bryr sig om tillräckligt mycket för att orka höra svaret, frågar om? I barnboken Lille Prinsen kan man läsa mycket klokt. En liten pojke och en räv avslöjar livsmysteriets hemligheter. De tämjer varandra, blir vänner, sådana vänner som vill varandra väl och orkar lyssna.

På Lille Prinsens planet hade det alltid funnits mycket enkla blommor prydda med en enda ring av kronblad, blommor som inte tog stor plats och inte besvärade någon. En dag spirade en av blommorna ut från ett frö, som hade kommit från det okända och som inte liknade de andra blommorna när den började växa. Lille Prinsen stod där och såg en väldig knopp växa fram och anade att den skulle utveckla sig till något underbart. Sedan en morgon just i soluppgången, slog blomman ut. Rosen var så vacker. Prinsen vattnade och skyddade rosen. Även om hon beklagade sig, skröt och rent av teg ibland.

När Lille Prinsen kom till jorden sökte han en vän men Räven sa:

- Jag kan inte leka med dig för jag är inte tam. Jag är vild.
- Vad innebär det att vara tam? undrar Lille Prinsen. 
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade Räven. Det betyder att fästa sig vid någon. Än så länge känner vi inte varandra och därför betyder vi inget för varandra. För dig är jag ingenting annat än en räv likt hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den enda i världen för dig. 
- Jag börjar förstå, sade Lille Prinsen. Det finns en blomma…. Jag tror att den har tämjt mig.

- Adjö, sa Räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.

- Det viktigaste är osynligt för ögonen, upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.
- Det är därför att du skött om rosen så länge som den har så stort värde för dig.
- Det är därför att jag skött om rosen så länge...sade Lille Prinsen.
- Människor har glömt bort den enkla sanningen, sade Räven. Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros.
- Jag har ansvar för min ros...upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.

  Ur Lille Prinsen (Le Petit Prince, 1943) Antoine de Saint-Exupéry

Jag längtar efter min ros, längtar efter att vara en ros för den rosen. Inte vill man vara en räv likt hundratusentals andra rävar. Bara en i mängden, en trist och oväsentlig ingenting. Nej, knepet är kanske att vilja och våga fästa sig vid någon så som den Lille Prinsen och Räven gjorde vid varandra, och vid rosen. Mirakelcrèmer verkar inte fungera. Det viktigaste är ju osynligt för ögat lär vi oss. Omvårdnad, omtanke, kärlek, det är det viktigaste. Det man bara kan ge och se med hjärtat. 





onsdag 3 december 2014

What is beauty?

Likt Shakespeare frågade någon "What is beauty?". Igår fick jag en glimt av svaret. Skönhet, visst är den större en bara ett vackert yttre? Ibland överrumplas man av kärlek som oväntat kommer i ens väg och kärlek är väl skönhet i sin yppersta form. En envis vinterförkylning vill inte släppa klorna den satt i kroppen och jag längtade hem till sängens värme. En kopp rykande hett honungste, täckets bolsterdun mjukt omslutande den värkande kroppen och stillheten som kan göra under när det kommer till att fylla på energiförrådet. åh, vad skön den tanken framstod en kall tisdagsmorgon. I stället stod jag i ett småkallt klassrum, upplyst av omilt och skarpt lysrörsljus. Mina älskade byggare, mina underbara elever, deras ankomst var i mina tankar bamseplåstret som skulle trolla bort olusten. Och gissa om de trollade bort min trötthet! Att de i snart tre år slagit mig med häpnad med sin klokhet, sin arbetslust, sin oförtröttliga uthållighet när det kommer till att acceptera mina utmaningar och krav, allt detta har de ju gång på gång visat sig mer än kapabla till. De har också visat stort mod genom att dela med sig av sina tankar om kärlek, vänskap, utanförskap, litenhet och rädsla, svåra saker som coola killar och tjejer inte alltid vill visa upp. Vi väjer för att blotta våra svagheter, gör dem hemliga och bär ofta tyst våra tunga ryggsäckar. Vi ber inte om hjälp. Men dessa killar, dessa underbara unga män - Gabriel, Viktor, Linus, Kevin och Jakob - ni är inte bara byggare som bygger världen. Ni är människor som bygger relationer och era byggen grundläggs med hjälp av kärlek och respekt. Era verktyg är alltid välslipade och vassa men ni använder dem för att bygga broar mellan individer och får oss att inse att allt är möjligt. Igår gav ni mig åter igen den finaste gåvan av alla - nämligen en gåva som heter kärlek. Ni får mig att orka när jag är trött, hoppas när allt känns mörkt och hopplöst, skratta när jag i hemlighet gråter. Glöm aldrig hur fantastiska ni är! You are beautiful! MAKE LOVE YOUR GOAL!

torsdag 20 mars 2014

What are words....

..... if you really don't mean them when you say them? What are words......?

Vi lovar att vara goda vänner, omtänksamma föräldrar, kärleksfulla livskamrater, älska villkorslöst, älska i nöd och lust. I nöd och lust! Vi säger vi ska hålla kontakt, värna om varandra, göra varandra till prioritet i våra liv. Hoppet väcks, man vill tro på godheten, på människan som säger att hon älskar dig och vill se dig lycklig. Naivt kastar man sig ut i kärlekens hav med förhoppningen att Maj på Malös smekande böljor också ska omsluta den egna ömhetstörstande kroppen. Trots alla skavanker. Trots att ofullkomlighetens ovillkorliga hand ristat linjer och satt sina spår som lämnat kråksparkar i ögonvrårna. Eller är det bara en förlupen skrattrynka, ett kvitto på den glädje som slog rot, frodades och sprack  ut i blom men nu känns så hopplöst avlägsen? Livets fotspår, det är nog bara livets stilettklackar blandade med duntofflornas mjuka fluffighet som ringmärkt oss?

Låt oss inte förlora hoppet! Hoppet om att det till slut kommer en tid då vi får utrymme att spela på den spelplan som låter tvåsamheten guppa fram i kärlekes hav, stillsamt vaggad till ro och slipad sidenlen och mjuk av vågens oförtröttliga polerande. Hur var din dag? Är du trött? Vill du ha en kram? Små trivialiteter, plattityder om de hasplas fram mekaniskt och robotlikt. Lika känslolöst som GPS-navigatorns instruerande stämma som påminner dig att svänga vänster om 100 meter. Lika underbara, energipåfyllande och stärkande som 100 vitamininjektioner. Små, små ord av kärlek. Små små ord som tar dig till sjunde himlen, till kärleks hav, eller får dig att sjunka ner i floden Styx svarta vatten, kall och tom, utan hopp om de inte har omtankens DNA som transmittor.

Tårar blir till pärlor, pärlor som ditt hjärtas kärlek, din hovjuvelerare, kan förvalta och förvandla till festsmycken, värdiga att pryda en drottnings gracila hals. Kärleken gör under sägs det. Du, hjärtats juvelerare, bind nu ett drottningsmycke och torka din älskades tårar. Låt orden fyllas av livskraft, kärleksklorofyll i vårtider. Låt orden inte bara vara tomma löften, små ljudkombinationer utan verklig mening. Nej, låt de likt såpbubblor lyfta mot skyn, skimrande som regnbågsklot. Som ädelstenar av en ännu ej funnen bergart, låt de omsorgsfullt trädas till ett pärlband som smeksamt hängs runt den älskades hals. Sen återstår bara en sak: Seal it with a kiss!



                              

In the arms of an Angel med Sarah McLachlan och Pink




fredag 22 november 2013

When you run out of words...



När orden tar slut......



Witness by Daughtry

Are you sick and tired of being sick and tired?
Hollowed out and feeling uninspired
The question I keep asking you is were
What will it take to ease your worried mind
You worried mind

Now you're letting your confusion take control
And leading you down a dark and lonely road
Even that won't last forever
Just look around and see you're not alone
You're not alone
If you ain't finding love but you're still not giving up
Can you witness?
If you're down and up but you still wanna live it up
Can you witness?
And if the weight of the world is on you now
But you know you can turn it all around again
Can I get a witness?
Yeah
Can I get a witness?
Yeah

Does it feel like you're just wasting time
Here without a reason or a rhyme
The answer you've been looking for is
There right before your weary eyes
Your weary eyes

If you ain't finding love but you're still not giving up
Can you witness?
If you're down and up but you still wanna live it up
Can you witness?
And if the weight of the world is on you now
But you know you can turn it all around again
Can I get a witness?
Yeah
Can I get a witness?
Yeah

And if the weight of the world is on you now
But you know you can turn it all around again

Are you sick and tired of being sick and tired?

If you ain't finding love but you're still not giving up
Can you witness?

If you're down and up but you still wanna live it up
Can you witness?
And if the weight of the world is on you now
But you know you can turn it all around again
Can I get a witness?
Yeah
Can I get a witness?
Yeah

And if the weight of the world is on you now
But you know you can turn it all around again
Can I get a witness?
Can I get a witness?
Can I get a witness?







tisdag 8 oktober 2013

Broken

Man försöker vara den bästa människan man bara kan. Professionell yrkesutövare, snäll mamma, god vän, omtänksam, uppmärksam på andras behov, tillmötesgående och kärleksfull. Upp i allt ihop så måste den egna rösten, behoven, få komma till uttryck blir jag tillsagd. Man tar mod till sig, kastar sig  ut i livet, in i samtal, och försöker febrilt förstå hur man ska klara det. Resultatet? Man stöts bort, tar för stor plats kanske? Platsen manliga kamrater ser som självklar när det gäller dem själva, men inte erbjuder en kvinnlig kollega? Kanske? Man sätter inte tydliga gränser för sig själv, man sätter FÖR tydliga gränser? Kanske? 

Man ber om respekt, en vänlig hand, den man tycker sig ha visat och erbjudit när någon annan bett om stöd, och tror det ska fungera så. Fungera om och när man själv ropar på hjälp. Också. Tystnad möter dig, krossar dig. Förlamande tystnad, tystnad som fyller dig med tusen frågor. Tystnad som får pulsen att dåna i öronen, hjärtat att vridas i kramp, plågsamt likt en smärtsam piruett som Svansjöns svarta svan på ömmande tåspetsar tappert genomför.  Vänskap, omtanke, osynlig, utesluten. Åh liv, mitt ork sinar. Om det ändå gick att fylla ömhetsbehovets hålrum lika enkelt som man fyller bensintanken när varningslampan blinkar ilsket rött. Förmodligen har jag knappat in fel kod? Valt fel pump? Öppnat konto hos fel ömetsbolag?









And I don't want the world to see me 

'Cause I don't think that they'd understand 
When everything's made to be broken 
I just want you to know who I am 



I just want you to know who I am 

I just want you to know who I am 
I just want you to know who I am 


Go Go Dolls