Huden minns

Världen runt oss brinner. Likt drunknande klamrar vi oss fast vid de som står oss närmast och ändå uppmanas vi distansera oss socialt och värna om våra medmänniskor. Tänka på de gamla och sköra. Hjälpas åt och inte förlora hoppet om framtiden,  framtiden som förutsätter passerade dagar, dåtid. Den kräver att vi minns för att veta vilken stig vi ska slå in på och inte gå vilse i oredan som finns. Minns för att bli bättre genom att välja bort oönskade handlingars bittra smak och ersätta den med klokhetens och vishetens sötma.

Det finns beröring som vi inte önskar oss, eller inte vill ta emot, men som kommer ändå, oombedd. Beröring av det slag som lämnar synliga blåmärken på huden och beröring som lämnar outplånliga ärr i våra hjärtan. Vissa minnen vill vi glömma och andra önskar vi kunde stanna kvar på huden. Minnen av stunder då någon tittade på just dig, smekte dig. Minnen som väcks till liv när vårsolens ljus letar sig fram till vintervit hud som varit gömd för att skydda från vinterns bitande kyla. Vårsolen som tittar på dig, rakt på dig och hjälper dig minnas, får dig att känna att det finns hopp och liv.

Men, var känns det när någon tittar förbi dig, slutar titta på dig? Var landar den blicken? Huden berörs inte, inga elektriska impulser skickas vidare till hjärnans minnesbank. I hjärtat? Är det där blicken som inte längre riktas mot dig borrar sig ner, frenetiskt roterande, djupare och djupare in i ditt mest hemliga rum? Det rum där skiljeväggen mellan dofterna av de ljuvligaste ögonblickens aromer och smärtans mörka skrymslen, står så skör och lätt att rasera? Skiljeväggen som förhindrar det ljuva att slukas av smutsens och sorgens obönhörliga käftar? Och var känns det när ingen tittar på dig över huvud taget? När du blir ignorerad och kasserad? Objektifierad och reducerad till ett hål? Ett hål som inte går att urskilja och separera från andra hål?

Plötsligt har kärleken förvandlats till en laservass kniv som skär genom hudens ömtåliga lager av känselsensorer och bränner sig rakt in i det som du trodde var plattformen du byggde ditt liv på. Fundamentet som skulle stå emot både stormar och regn, fundamentet som inte skulle spricka under solstrålarnas brännande hetta. Du inser att allt är förgängligt. Kärleken är förgänglig, men huden, på huden kan minnen stanna kvar i en evighet. Bortglömda blickar,  blickar som aldrig riktades mot dig, kommer hjärtat ihåg. Du blev förbisedd, bortvald och kasserad. Hjärtats skiljevägg brast och utplånades. En bomb briserade och tillvaron förändrades utan att du kunde göra något åt det. Men beröringen som huden minns, den är en kraft, fusion och fission samlad. Minnen som sitter på huden, i huden, under huden. I matematiken menar man att motsatser tar ut varandra, gör varandra verkningslösa, men ljuvlig beröring och ingen beröring gör lika ont, bränns lika mycket, när de inte längre finns i ditt liv. Tvivlet slår sina klor i dig och du undrar vem du är. Utan ögon att spegla sig i, utan beröring, utan kärlek, tappar du bort dig själv. Finns du? Är du värdefull?

Hjärtat minns. Kärlek och kaos. Huden minns. Beröring, sedan ingen beröring. Du minns. Du finns.

#memories #touch 

Är det möjligt att vara fri?

Söker du ursprunget till ordet fri förstår du att ordet har funnits sedan urminnes tider. Om man påstår att vi idag tänker oss att det betyder att vara obunden, inte fängslad, utan tvång, självständig eller utan förpliktelser och kostnader skulle nog de flesta instämma. Men går vi tillbaka till urindoeuropeiskans (prijos-) grundbetydelse var innebörden i stället älskad och kär. Intressant, eller hur? Något älskat landar i att vara fri. En negativ frihetssyn hänger samman med idén om avsaknaden av förtryck. Människan skulle med andra ord kunna fatta sina beslut utan att ta hänsyn till någon annans vilja eller önskemål och vara fri från tvång. Vänder man på det skulle den mer positivt lagde säga att hen var fri till, fri att fatta sina egna beslut. Kanske två sidor av samma mynt, vad vet jag? Jag undrar bara om det finns sådan frihet? En frihet som inte är beroende av omvärlden?

Det finns moralisk skuld och det finns juridisk skuld. När allt är över och man tittar i backspegeln kan man undra om det är samma människa som gjorde så hemska saker och i nästa andetag vill ha en mysig kväll framför TVn. Monster är kanske inte bara monster? Handlar det bara om dåliga val, dåligt mående eller tillfällig sinnesförvirring? Blir man illa behandlad av någon okänd, eller någon som åtminstone inte står dig nära, undrar jag om det är lättare att känna förakt. Men hur är det om du i stället blir kränkt och förnedrad av någon du trodde du kände? Någon du litade på? Någon som avlagt ett löfte om livslång omtanke, hur ska man då tänka om frihet och skuld?

Den juridiska skulden är vi å ena sidan över ens om. Lagen talar om för oss vad som gäller. Å andra sidan ska ju bevis läggas fram, ansvar och skuld fastslås. Men den moraliska skulden, hur bestämmer vi den? Om frihet innebär att kunna fatta sina egna beslut utan att ta hänsyn till någon annans vilja, kan människosläktet någonsin vara fritt och utan skuld? Om egoismen blir vår kompass och vårt mål att bara tillfredsställa våra egna behov, vad är det då för värld vi lever i? Förvisso är det ju positivt att samhället är demokratiskt och möjliggör individuellt tyckande och frihet att välja i vilken riktning vi ska gå, men kan inte friheten för den ene innebära tvång eller ofrihet för den andre?

Att tänka själv, att lita på att man duger, att ingå i ett sammanhang där det är högt till tak och åsikter vänds och vrids på utan att det uppfattas som hotfullt eller brist på respekt låter fantastiskt. Tänk om ofrihet inte fanns, om alla fick och kunde göra allt de ville. Vi skulle ägna oss åt självförverkligande, inte känna några av vardagens grå ”måsten” utan fokusera på saker som gjorde oss uppfyllda av frid och glädje. Eller? Skulle ett ’Nej!’ vara ett ’Nej!’ om det kom från någon annan än dig själv, om du var tvungen att ta hänsyn till någon annans vilja? Skulle vi leva i total anarki? Alla skulle ju vara fria att göra precis som de själva ville? Eller har vi människor, trots vår frihetstörst, ändå behov av ordning och reda? Någon sorts vägvisare som vi enats om pekar i riktningarna ”Rätt” och ”Fel”?

Är vi inte väldigt rädda för att avvika från den väg som stakats ut för oss? Använda vår frihet därför att valen ibland får andra att undra? Att vara fast i våra egna bojor, att inte våga ta språnget ut i det okända och pröva våra förmågor, är det kanske det som är att vara ofri? Också. Nu pratar jag inte om ofriheten att inte få välja vem man ska leva tillsammans med, inte få utbilda sig, eller leva under ständigt hot eller i krigszoner. Nej, jag funderar på alla oss som har det lugnt och tryggt, på ytan åtminstone, men är så stressade och fokuserade på att vara på väg. Någonstans. Vi vet bara inte vart. Eller hur vi ska ta oss dit. Eller hur tiden ska räcka till. Ständigt omgivna av människor, men ändå så ensamma. Ensam, då är man väl fri? Fast…. Om vi alla är ensamma med prioritet det egna jagets tillfredsställelse, vad behöver vi då friheten till? Ensam? Tvång? Frihet? Hm… jag får ingen riktigt ordning på det. Betyder det att jag är slav under min egen ofrihet?

Happy Birthday Alice!

Min vackra och duktiga systerdotter Alice fyllde år igår. Jag önskar att jag kunde firat henne med en stor födelsedagskram och all den kärlek hon förtjänar, men vabruaris gissel i form av influensans skoningslösa klor, höll mig i ett fast grepp. Hon blev nog ordentligt hyllad ändå, utan en gammal mosters pinsamma "Ja må du leva!" som får tårtbiten att välja en mindre bekväm rutt ner i magen fastän man artigt låtsas att sången är fin.  Förra året missade jag också hennes stora dag eftersom livet tagit mig till spanska solkusten för några dagar. En present skickades med min son och kramar förmedlades telepatiskt via universums magiska postsystem. Men jag fick inte hurra "live".

I år Alice, är du ett steg närmare vuxenlivet. En vacker ung kvinna på väg mot ditt livs mål, de som ger din färd mening och lycka. Kanske är livet meningslöst om vi ska tro Schopenhauers teser, det enda som kan fylla oss med mening är de val vi gör i det liv vi väljer att leva. Det är inte lätt att alltid veta vilken väg man ska ta, men ibland har vi klokheten att följa "the road less travelled by" och upptäcka att det faktiskt var just den mindre upptrampade och snårigare stigen som skänkte mening. Var klok Alice. Och var stolt över att du är du, för det är jag! Du är ett solsken, både en blomma och en frukt, en glittrande vårkälla och ett oändligt hav, en underbar kvinna och en vacker själ. På dig blir man inte besviken. Tvvärt om, dina nyanser är ditt kapital och det kommer att hjälpa dig när du reser fram längs den väg du väljer.  Supergrattis och hurra! 

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

Ur Dikter (1916) av Edith Södergran

Tack Linnea Henriksson för Småtjejer

Apropå vänskap så måste ämnet dras genom valsen ännu en gång. Kanske fler vid närmare eftertanke. Johan Lindqvist uppmanar oss på GPs kultursidor (2018-11-14) att vakna upp, get real, sluta likes-fiska och bara säga sanningen. Lindqvist går så långt att han till och med inkluderar ögonkontakt i kommunikationsmönstret. Själv har han tagit mod till sig och svarar uppriktigt när han får frågor om hur det är. Livet har ju många nyanser och är inte alltid underbart. Även om det svårt och man mår dåligt menar han att man ska våga säga det. Vi måste frigöra oss från algoritmernas filterbubblebojor och hitta tillbaka till sätt att kommunicera och interagera som har sin verkliga bas i ärlighet och uppriktighet.  

Tack för uppriktigheten Johan! Jag är också rädd att vi snart har fjärmat oss från varandra mer än vad som är hälsosamt eftersom vi lever stressiga liv som får oss att känna att det är svårt att hitta luckor för varandra, för vänskapen. Tänk om vi reducerar en så fantastisk kraft som mötet med någon du bryr dig om till en klickning på en gilla-knapp eller postandet av en leende liten figur. Har vi inte lägre tid att vara vänner? IRL? Var ska vi då fylla på vår livskraft, hämta styrka, om vi inte har varandra?

"Det är summan av plikterna: Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig."

                                                                                   -Mahabharata 5:17  Hindusimen

I många religioner såväl som filosofiska och etiska läror kan du återfinna den grundläggande etiska princip vi kallar Den gyllene regeln.  Som du själv vill bli behandlad ska du behandla andra. Väljer du istället mindre andligt förknippade men moraliskt höga principer kanske Kants kategoriska imperativ ligger nära för handen. Idén bygger på att aldrig behandla någon, vare sig en medmänniska eller dig själv, som ett medel utan som ett ändamål. Objektifiering är med andra ord uteslutet.

Nu invänder kanske någon och hävdar att vänskap inte handlar om religion eller filosofi. Hm... Nej, så kanske det är. Men moral och etik, om den så har sin grund i religionernas påbud eller filosofernas grubblerier, syftar ju till syvende och sist till att visa kompassriktningen när vi ställs inför konkreta problem och måste välja vår kurs. Journalisten Lars Anders Johansson hävdar i sin krönika publicerad i Sundsvalls Tidning (2017-02-17),  att vänskapsrelationen är den enda relation som helt och hållet bygger på ömsesidig frivillighet. Jag vet inte om jag helt håller med. Man kan väl inte tvinga någon att älska den andre? Jag tycker nog att också kärleksrelationen måste vila på frivillighetens och ömsesidighetens fundament. Annars - Nej tack!

När konflikt uppstår, konflikt i bemärkelsen att man måste göra ett val, kan man enligt Johansson alltså inte ställa några moraliska krav på sina vänner. Vänskap kan inte utkrävas. OK. Men förhoppningar, förväntningar, gyllene regler eller moraliska grundprinciper det har vi väl inte avsagt oss? Har vi gjort det så enkelt för oss att vänskap reducerats till att trycka på en like-knapp? Skicka en smiley? Några principer måste väl kunna tillämpas när den privata moralen ställs på prov? Om allt är frivilligt, utan tvång och krav, är det inte då vårt sanna jag visar sig i de val vi gör och genom våra handlingar?

Linnea Henriksson tar ställning när hon gör om Stors låt "Svartskallar". Hon tycker MeToo-debatten tappat fart och att tystnaden börjat smyga sig in likt dimman i en älvdans när gryningen nalkas en tidig höstmorgon. Dags att sätta strålkastaren på problemet och våga säga som det är. Säga det som behövs sägas. Att vara vän, modig vän, handlar om så mycket. Att vilja och våga ta ställning,  att vilja och våga säga som det är.

Linnea Henriksson, tack för att du åter gav #metoo lite strålkastarljus. Tack för att du valde småtjejer som representanter för de som ska föra kampen vidare. Mina småtjejer är inte tio år och fortfarande barn. Mina småtjejer är alla kloka och modiga kvinnor som höjer rösten och protesterar mot patriarkalt och hierarkiskt förtryck, mot tysta regler som gör att kvinnor väljer att sänka sina röster och låta tystnadens tyranni regera.

Fingerprint Fotolia_17764780_XS

Nu är förändringens tid här! Nu sätter vi vårt avtryck i historien! Jag hoppas det blir ett permanent märke, inte en flyktig trend som sattes munkavle på så den vissnade ner och dog. Den amerikanska feministen och psykologen Carol Gilligan har kritiserats hårt för sin teroi om kvinnors och mäns olika moraliska förmågor. Idag lutar vi kanske mer åt miljöns inverkan på individualitetens tillblivelse än arvets genomslagskraft. Men tack Gilligan för att du invände mot din "läromästare" Kohlberg, trots att du bara var kvinna och bara hans assistent. Tack för att du tog ställning och var alla småtjejers vän fast du själv också var en småtjej. Och vad klok du var när du bemötte kritiken och sa att syftet med din bok snarare var att öppna upp kommunikationskanalerna än stänga dem genom att påstå att du funnit den absoluta sanningen.

Vi ska inte vara tysta! Vi måste våga ta vårt moraliska ansvar och göra det som är rätt. Småtjejer och stora kvinnor. Småpojkar och stora män. Ömsesidigt, frivilligt, drivna av viljan att göra varandra väl. Att vara snälla får vara våra ledfyrar. Känn efter i ditt hjärta så säger nog samvetet om du handlar rätt. En vän är en vän när den finns och stöttar, men också när den orkar med den andres behov. Så tack alla småtjejer som kämpar, alla "Linneor".  Ni hjälper oss att komma ihåg att vi måste agera moraliskt rätt, inte bara göra det som krävs för att vi är tvugna eller själva vinner på det.

https://goo.gl/images/7kTNpq

Vänskap och meningen med livet

https://goo.gl/images/oPcCMt

https://goo.gl/images/ZmLm4s

Genom århundraden, eller kanske rättare sagt årtusenden, har människan sökt efter svaret på frågan om vad meningen med livet verkligen är. Filosofer tycker sig ha närmat sig kärnan när de skalat av lager på lager av filter som skyler gåtans lösning. Idag kom jag att tänka på Jean-Paul Sartre vars existentialistiska filosofi gör anspråk på att klargöra hur människosläktets psyke styr dess människotillblivelse. Nu är det länge sen jag uppdaterade mitt minne så jag ber därför eventuella läsare, som är långt mer kunna än jag, om tålamod och överseende när mina påståenden eller slutsatser haltar och skorrar ihåligt i deras vetenskapliga och teoretiskt välförankrade sinnen. Påminn mig gärna och ifrågasätt,  dialogen erbjuder möjlighet att utvecklas.

Egentligen var det vänskap som upptog mina tankar. Man tror någon är en riktig vän och så visar det sig att man misstagit sig helt och hållet. Någon annan kliver fram och stöttar trots man inte alls förväntat sig det. Och ytterligare någon kanske är både din och din "fiendes" vän och det blir mer eller mindre omöjligt att greppa hur man kan göra ett sådant val utan att ifrågasätta eller söka djupare svar hos den som man ändå tycker felat eller gjort svårbegripliga val. Nu hävdar kanske du att man inte ska behöva välja mellan två människor som varit dina goda vänner, bara för att de går skilda vägar? Nej, det är inte det jag försöker säga. Snarare undrar jag om vänskap inte medför visst ansvar? Ömsesidigt ansvar? Man måste vara vän med sig själv och tillåta sig fatta de beslut man inom sig vet är rätt för att man ska må bra, men bör man inte lyssna till sin inre kompass som också pekar ut den etiska och moraliska riktningen? En god vän ställer väl ibland krav eller frågor som går mer på djupet? En god vän sträcker väl ut sin hand och erbjuder hjälp och stöd baserat på det behov som finns även om risken är stor att ogillande kommentarer fälls eller känslostormar kan komma att blåsa upp? Vänskapen håller för ifrågasättande som har sin grundstomme i ömsesidighet och respekt för varandra. Det tror i alla fall jag.

Astrid Lindgren sa att man måste våga göra saker man är rädd för om man inte vill vara en liten lort. Vad klok hon var! Om man inte vill krympa till ett objekt, självvalt eller via tvång, måste man undvika att lägga över sitt människovärde i andras händer. Så uppfattar jag Sartres tankar. För att bli människa måste man handla och det kräver engagemang och medvetna val. Han menade att om man avstår från att välja blir man ofri, reduceras till ett objekt, man lever oegentligt. Vi har alla eget ansvar för att tillföra våra liv mening, skapa mening genom våra handlingar. Vad vi gör spelar inte bara roll för oss själva. Att göra aktiva val är ett tillskott till definitionen "människa", omfattar oss alla, gör oss starkare. I kölvattnet av "#metoo" måste vi göra våra val, även om ångest kantar dessa. Det måste vara slut nu! Slut på tystnadskulturer som enbart leder till att förtryck och utnyttjande fortgår.  Kan inte den enskilde individen stå för sina handlingar behöver världen modiga vänner som säger 'Stopp!'

stuff-no-one-told-me-snotm-alex-noriega-45-5742ecbe83f87__605

Ingen vill väl bara vara en liten lort? Inte jag i alla fall! Jag vill vara modig och höja min röst, kämpa mot det onda. Bryta mönster jag själv varit fånge i. Glömma att jag är rädd och känner mig liten på jorden. Då behöver man vänner. Riktiga vänner. Det har jag kommit att förstå. Vänner som också vågar ifrågasätta och ta ställning. Jag har en sådan vän, kanske fler, men en riktigt klok och modig vän. Hon har stått vid min sida sedan vi var tonåringar och står där fortfarande. Småbarnsårens slit, tonårstidens utmaningar, tomheten när man ska klippa navelsträngen igen när barnen lämnar boet, sjukdomsperioder och förstås många underbara stunder med skratt och kärlek har passerat och vänskapen har orkat ta sig igenom allt. Inte utan frågor. Inte utan ifrågasättande. Men alltid med den trygga förvissningen att man är respekterad och trygg, tillräcklig genom att bara vara den man är. 

Vi är subjekt när vi väljer att agera. Och vi är modiga när vi gör något fastän vi är rädda, när vi vägrar att vara små stinkande lortar och tar ställning mot våld och terror, tar ställning för kvinnors rättigheter, för alla barns och för svagas och utsattas rätt till trygghet och ett värdigt liv. Det är dags att låta godheten och kärleken till andra flytta in och bli permanenta hyresgäster i våra hjärtan och fylla våra ideologier med faktiskt innehåll, verklig handling. Tillsammans blir vi starkare för riktiga vänner gör oss modiga. Väljer vi klokt gör vi livet meningsfullt.

https://goo.gl/images/Z2zXsn

Tiden läker alla sår? Time heals?

Vi delar ett ansvar för att skapa en miljö som bygger på respekt. Att inte bli respekterad är förödande för livslusten och för självförtroendet. Viljan att gå en ny dag till mötes krymper men man hoppas ändå att den som sårar dig ska ta sitt ansvar och sätta sig lugnt och stilla och i dialog försöka hitta vägar framåt. Trampa upp stigar som leder till stillhet och frid. För båda. Den ene säger sig må "kanon" och går bara vidare. Den andre faller, sjunker djupt ner i smärtans avgrundslösa brunn. Hur kan man lämna den man påstått vara "sitt livs kärlek" med så mycket smärta och så många obesvarade frågor? Silent treatment, tysntad och ignorans som vapen. Eller är det bara en feg flykt för att slippa stå för sina handlingar?

Löften bryts, det man lovat varandra betyder ingening. Den man trodde på, trodde skulle älska och stötta, den som sa att det var vi till tidens ände, var den som själviskt tog allt hen ville ha och sedan packade sin väska och drog vidare. Adressen glöms bort på en vecka eller två, högtidsdagar finns inte i medvetandet. På födelsedagen - ingenting. På bröllopsdagen kom brevet från tingsrätten. Skilsmässan klar. Vilket sätt att fira! Erase och delete. Borta. "I can't believe you were the one, to build me up and tear me down, like an old abandoned house". Daughtry visste vad han pratade om.

När allt praktiskt är över står man där ensam kvar. Ditt hem har du tvingats sälja för någon annan vill göra sig skuldfri och börja om. Allt man kämpat för hela sitt vuxna liv, allt man förklarade vara grunden för ens existens, innan steget att dela sitt liv med någon togs, bara sopades ut som tråkiga dammråttor avlägsnas från hörnen en lördagsförmiddag när damsugaren åkt fram. Ingen pardon. Ingen vilja att hitta lösningar. Ingen omtanke om någon mer än sig själv. Inte ens hjälp att städa ur sitt eget skräp. Alla signaler är så uppenbara: "Du är värd ingenting!". Prioritet: Ny relation, nytt hus, semester och vila. Att må kanon!

Det är en gåva att ta få ta emot en ny dag och på kvällen gå till ro med frid i själen. Hur bär man sig åt för att göra sig hel när man gått i tusen bitar? Bilden av det egna jaget, av sig själv som kvinna, partner, vän, kollega - allt är krossat och nedsmutsat. Skuldbördan läggs omedelbart i ens eget knä. Har du egna behov, en önskan att förstå varför och hur, så dundrar ilskan mot dig. Låt bli att skrapa på min glassiga yta! Förmodligen för den är lika skör som den första isen som lägger sig på havet när temperaturen sjunkit under noll. Minusgrader i hjärtat. Skör yta som inte ens låter små sparvar gå torrskodda över viken om de händelsevis skulle göra ett försök. Glimmande och glittrande, vacker att se på, men ack så tunn och bräcklig. Nej, skrapa inte på min yta! Ställ inga besvärliga frågor! Felet är ditt!

Hur går man vidare när man gått så sönder? Tiden läker alla sår? Mm, tiden är skicklig på att lägga ett glömskans läkande förband på blödande hjärtan. Men under tiden? När man inte kan andas? När man inte kan sova? När man inte vet hur man ska klara av att sitta i fikarummet med sina trevliga arbetskamrater utan att falla ihop i en hulkande hög? När man känner sig så lurad och bedragen att man inte vet hur man ska tvinga bort den svidande smärtan som får magen att snörpa ihop sig samtidigt som oron dunkar högt i huvudet och bröstet? Hur gör man sig hel? När man desperat behöver vänners omtanke och tålamod att lyssna på den smärta som tvingar sig ut med samma kraft som det kokheta vattnet skjuts upp i höga pelare från underjorden i gejsrarna på Island? När tystnaden istället möter en?

En god vän och fd kollega sa vid ett tillfälle att när man skiljer sig så blir man ensam, att det visar sig vem som är nära vän och vem som inte är det. Nu vet jag vad han menade. Alla har sina egna liv, stress och vardag, och det är svårt att orka med en trist person som bara är ledsen. Självklart är det mycket roligare att fokusera på positiva händelser. Men ni som ändå ställer upp, ni som är mina fina och trogna vänner, tack för att ni orkar och vill. Ni är så nödvändiga i mitt liv. Ni hjälper mig att hitta vägen, att ta små steg framåt för att bli helare. Tack! Ni är bäst!

Man vill bara känna sig sedd...

Reklamen på TV sprutar ut kloka påminnelser trots att klockan är tre på natten och rofylld sömn borde tagit över medvetandet. I stället lär jag mig att det är bara ett par dagar kvar till Alla hjärtans dag och "All of me loves all of you". Ett vackert smycke kan någon älskad kanske föräras om man följer tipset som ljuvt ackompanjeras av John Legendes storslagna kärleksförklaring.  Men innan du hinner hämta andan byts de smäktande pianoackorden ut mot den filosofiska glasögonreklamen som måste ha bytt reklambyråns sloganproducerande personal mot beteendevetare och psykologiprofessorer som gjort en djupdykning i människans själsliv. "Man vill bara känna sig sedd....!" Inte visste jag att det var till TV-reklamen jag skulle vända mig för att få tröst och stöd en evighetslång och svart februarinatt i det ständigt pågående sökandet efter svaren till kärlekens svårlösta mysterier.

Men den ironiska tonen till trots; vem vill inte bli älskad för den man är? Vem har inte behov av att bli sedd? Det är väl inte mycket som gör ondare än känslan av att vara osynlig och oälskad. Vilken tur att reklamen tröstar! Då behöver man inte oroa sig... Kanske till och med sömnen kan hitta hit?