'It's A Hard Life'

"It's a hard life, to learn to care for each other...." Ja, de har så rätt, de evigt skönsjungande mästarna Queen. Världen har på nytt fått bevittna hur meningslöst våld förstör, släcker liv, skapar förvirring och lämnar människorna utan möjlighet att skydda sina älskade. Vad har en så vilsen själ som tar sig rätten att göra så mycket ont gått igenom? Vem har sargat en individ så illa att sinnet fördunklats så till den milda grad att varje uns av sunt förnuft och moral verkar ha utplånats helt? Det är lätt att fyllas av hat och ilska, men jag tänker ändå att det en gång fanns en liten oskyldig pojke som längtade efter kärlek, precis som alla andra. Vart tog han vägen?

Yes it's a hard life

In a world that's filled with sorrow

There are people searching for love in ev'ry way

Livet är i sanning hårt, men aldrig, aldrig får vi sluta bry oss om varandra, vår nästa, en vän, en medmänniska. Det krävs mod och tålamod, vilja och förmåga att resa sig gång på gång trots tvivel om ens egen duglighet. Så glöm inte bort att du är värdefull, att du behövs, att det sitter någon och väntar på just dig. Den största tillfredsställelsen får vi ju när vi gör gott för någon annan, när vetskapen om att ens handlingar "drabbat" subjektet och omslutit det med villkorslös kärlek, fyller våra hjärtan.

It's a long hard fight

But I'll always live for tomorrow

I'll look back on myself and say I did it for love

Tusen gånger kan man tänka att man ska göra något som skulle glädja någon, kanske ringa och fråga hur hon mår, skicka ett sms och visa att man tänker på honom, knacka på dörren och fråga om man får komma in en stund. Inte vet jag vad som är bäst, men ett vet jag och det är att handlingen alltid överträffar tanken. Att dela med sig av kärlek och godhet är det finaste som finns. Det är ju så lätt egentligen och inget kostar det! Inget mer än lite omtanke som omsätts i praktisk handling. Oh, jag hoppas min telefon ringer, att någon knackar på min dörr och att min kärlek till människor kan komma till uttryck i mina handlingar.

I'll look back on myself and say I did it for love

Yes I did it for love - for love - oh I did it for love

Queen's låt It's a hard life älskar jag. Den beskriver väl främst våndan av att älska någon, modet som krävs för att våga älska och kraften som krävs när kärleken inte besvaras, kraften att inte falla ner en en mörk och kall, bottenlös brunn utan istället gå vidare, fortsätta älska och veta att man agerat utifrån kärlekens lagar. I mitt liv försöker jag omsätta dessa lagar i praktisk handling och applicera dem så ofta och gott som jag kan på alla i min omgivning. Det är inte, får inte, vara meningslöst! Många norska ungdomar föll offer för grymt och meningslöst våld. Många barn svälter runt om i världen. Gör en insats - idag! Bli världsförälder, det är jag! Du hittar anmälningsblanketten på http://www.unicef.se/varldsforalder/bli-varldsforalder

Lust och last

Visst är det väl så att vi lite till mans - och kvinns - faller hän åt njutningar? Men varför drabbas man så snabbt av insikten om att man förlustat sig i överflöd? För att byxlinningen stramar åt runt kärlekshandtagen? Eller för att bikinin envist vägrar täcka alla kritiska delar av ens kropp, de som gör en så osäker och generad? Hu! Tänk att magtrimmandet som vårens svettiga träningspass syftat till så snabbt kunde utplånas och ersättas av bomullslika valkar, envisa, svårflirtade, inte alls skulperade så som man visionärt sett framför sig.

Lust och last.... en ljuv förening eller två självklart oförenliga motsatser? Hm... i dessa ljuva sommartider kan man inte annat än undra. Vem säger väl nej till ett immande glas välkylt rosévin medan oxifilén gottar sig på den indirekta värmen på grillen för att bli så där perfekt mör, saftig och lagom het i kryddningen? Inte jag! En krispig sallad och små, välformade, blankborstade färskpotatis ackompanjerade av ett mustigt, robust och kryddigt rött vin med tydlig ekfatskaraktär slinker lätt ner. Vem motsätter sig sedan en smekande len dessert, kanske färska, saftiga jordgubbar och en kula god vaniljglass, uppbackade av ett glas skummande champagne? Blunda, låt champagnens bångstyriga bubblor reta gommen för att sedan villigt kittla strupen ända ner till magen. Lust och last i en salig blandning, eller hur?

Konstigt hur kroppen verkar vara navet som tillfredsställelsen snurrar kring. Eller kanske inte alls underligt vid närmare eftertanke. Det verkar i det närmaste omöjligt att separera kroppen från tanken i detta avseende. Vad som styr vilket kan jag inte svara på. Kommer tanken först, lusten, suget, eller är den rent fysisk hunger som bestämmer? Våra behov, visst finns de där, obönhörligen, men våra drömmar och längtan, det där innersta, vem styr över dem? 

Tänk på vår stora visskald Evert Taubes underbara visa Nocturne som likt vågskvalpets eviga böljande  mot strandkanten beskriver spänningen mellan lust och förnuft: "Sov på min arm, natten dröjer .... vill inte, vill! Och blir åter kysst..." Vill inte, vill..... visst är det vackert och eggande? Fantasin sätts igång och bilder skapas i mitt inre, vackra romantiska och poetiska. Lust, kanske - men last? Nej, det epitetet vill jag nog inte ge mitt hjärtas känsla. (Du hittar en länk till en vacker tolkning här).

Jag hade turen att under ett Stockholmsbesök nu i sommar få ta del av Nationalmuseums utställning kallad just "Lust och last". Om någon trodde att vi var mer frigjorda och öppna än Bellmans gelikar då är det dags att revidera uppfattningen. Jag lovar att bildkonsten bjöd på såväl traditionellt avbildade yppiga, nakna kroppar som mycket grafiskt och avslöjande installationer vilka kanske krävde en mer oblyg betraktare än jag om man inte skulle rodna. Oj, inget lämnades åt fantasin! Lasten som ett tyngande ok, eller lusten som frigörande, mellanmänskligt förenande och utan gränser? Jag har nog inte riktigt funderat färdigt ännu, tror jag.

Vi kan väl enas som att det är skönt att njuta? 

Lycka

För att min lycka ska vara total krävs värme, ordentlig värme, inte som nu en sol som hastigt behagar smeka min värmetörstande kropp bara för att på ett ögonblick sedan retfullt gömma sig bakom illvilliga, ogenomträngliga moln. Helst ska man sitta på en klippa och höra vågskvalpets rogivande kluckande, måsarnas skrik, dunkandet från en snipa som i sakta mak puttar förbi och bara njuta av livet. Du vet, som Ferdinand, han som bara satt där under korkeken och luktade på sina blommor! Som grädde på moset är den där riktigt fängslande romanen, den som får en att slukas upp, att glömma tid och rum för en stund.

Förr älskade jag att dyka i böljan den blå, skära genom ytan, känna kylan omsluta kroppen för ett kort ögonblick för att sedan bara svalka ens uppvärmda hud. Undrar just om min rygg kommer att tillåta det i år? Förresten så har jag blivit en riktig badkruka på "gamla dar". På något konstigt sätt verkar det som vattentemperaturen är betydligt lägre nu än vad den var när jag var barn. Hur kommer det sig? Kanske en konsekvens av den globala uppvärmningens mer negativa effekter?

Om nu solen trilskas så har lyckan ändå "drabbat" mig de sista dagarna. En gång sa någon till mig att "Du är en riktig jordgubbstös". Så gulligt, eller hur? Och ja, nu är jag en jordgubbstös. Och smultrontös också. Jag älskar att kunna gå ut i trädgården på morgonen och plocka en handfull solmogna bär och tillåter mig att vara så självisk att jag proppar munnen full utan att tänka på att kanske min son också vill ha. Sen grips jag förstås av vånda, eftertankens kranka blekhet antar jag, och skyndar mig att göra i ordning hans frukost som förgylls av dessa vackert röda bär. Eller som igår, har middagen färdig när han kommer hem från jobbet och till efterrätt erbjuder en skål nyplockade jordgubbar med god vaniljglass till. Då känns det gott igen i mitt modershjärta!

Det är nog så med lyckan att det som ger mest frid när man lägger sig på kvällen, det är insikten om att man gjort något gott för någon annan. Man blir lycklig av att göra någon annan lycklig, så är det bara!

Sjung om studentens lyckliga dag!

Sommar, sommar, sommar.... äntligen är den här! Eller, snart? Nösnäs avgångsklasser med sina, som alltid,  lika flitiga och ambitiösa elever, har tagit språnget ut i verkligheten. Deras glädjefyllda rop och skratt, förmodligen förstärkta av champagnens friska bubblor, rungade genom korridorerna. "Vi har tagit studenten!!!" Med tacksamhet i hjärtat över att få ha varit medpassagerare på deras resa till vuxenlivet står man där och känner både glädje och vemod och kan bara önska dem allt det bästa i världen och hoppas livet kommer att behandla dem milt och kärleksfullt! 

Denna gången var avslutningen extra känsloladdad. Genom en olycka rycktes två av eleverna i min klass bort på en sekund och det kändes som tiden stannade, som vi befann oss i en overklig bubbla.  Man fortsätter andas, strävar vidare och vips så står man där och det är skolavslutning, en dag som ska vara odelat lycklig, om än några ostyriga avskedstårar tvingar sig fram i ögonvrån, och inser att min klass också denna dag måste konfronteras med sorg och saknad. Flickornas stolar är och förblir tomma, inget kan ändra på det! 

Tillsammans med min fantastiska klassföreståndarkollega tar jag ett djupt andetag och sen går vi in i klassrummet. Glam och skrål, kramar i överflöd, betygsutdelning, tårta och fotografering. "Hurra, vad vi är bra!" Tända ljus, blommor, fotografier på de saknade kamraterna och en stunds eftertanke kring livets skörhet. Sedan tillbaka till "Sjung om studentens lyckliga dag..." Oj, vilken känslomässig berg-och-dalbana dagen gav oss.  

Nu är det över! Vi har kramats, fullgjort vårt uppdrag, till och med agerat poliser och konfiskerat insmugglade skummande drycker (hm...) och önskar alla fantastiska ungdomar en sommar som de aldrig kommer att glömma och en framtid som är lika ljus som studentsången lovar. Min förhoppning är att ibland få små uppdateringar om hur det går för dem, det skulle vara så roligt!

Jag kommer att sakna er!

Abstinens

Det känns som mina ord har tagit slut och med dem både självförtroende och den livsglädje som alltid brukar göra mina dagar lättare. Morfinets klor har tagit ett fast tag i min kropp som varje dag drabbas av abstinens som får mig att skaka av frossa, svettas när böljor av värme avlöser den förlamande kylan och tvingar mig att blunda för att inte må alldeles för illa när sinnet blir dimmigt och uppmärksamheten långsammare än vad man önskar. Likt Sisyfos evig tröstlösa kämpande upprepas proceduren på nytt varje dag.

Tvärs emot läkarens inrådan evisas jag med att hålla tablettdosen så låg som möjligt i hopp om att det ska ge utdelning på gymmet. Om det går att behålla lite kontroll över kroppen tänker jag att det är lättare att styra vilka övningar som måste sållas bort eftersom de är för smärtsamma och istället ersättas av gåband, roddmaskin, cross trainer och vikter som sorgligt nog är babylätta. Nu gäller det att vara generös mot sig själv och försöka tänka positivt, inte ställa alltför höga krav trots att det inte alls känns som man ligger ens i närheten av det man vill defeniera som sin "normala nivå". Det är inte så lätt bara.... Tänk att kunna snöra på sig löparskorna och springa en runda i det underbara försommarvädret, eller genomföra ett sånt där underbart träningspass på gymmet som efterlämnar en länge kvardröjande, nästan euforisk eftersmak, tack vare endorfinerna som far runt i kroppen.

Träningspassen förläggs till morgon och förmiddag då kroppen ännu inte gjort sig helt av med morfindosen från föregående kväll. Det gäller att passa på, köra så hårt som möjligt och sen försöka äta ordentligt när man kommer hem, för när klockan närmar sig ett så börjar abstinensen. Det känns som jag har en inbyggd indikator, som om man skulle kunna ställa klockan efter frossan som smyger sig på trots solgassets ljuva smekningar. Eftermiddagarna är oftast bara en enda lång och tålamodsprövande väntan på kvällens morfindos. Lugnet som sen infinner sig, smärtlindringen som får andningen att lugna ner sig, kroppen att slappna av och göra det lättare att vara lite social, det är så befriande.

Gissa om jag längtar efter stunder då monotonin bryts av besök av goda vänner. Det är underbart att få glömma sig själv och skratta tillsammans med andra. Så snälla, har du vägarna förbi och en minut över så är min dörr öppen - som vanligt! Nu längtar jag bara extra mycket efter alla månder av långsamhet och tystnad. Jag håller alla tummar och tår och säger "Välkommen!"

Lunch

Idag har jag ätit lunch tillsammans med två av mina väninnor. Det var underbart att få lyssna till deras prat och efter så lång tid utanför den sociala arenan äntligen känna att det nog kommer en dag då jag kan vara med på banan igen. När ens kropp sätter käppar i hjulen på ett så påtagligt sätt som min gjort, blir varje möjlighet att åter beträda det sällskapliga livets marker en fantstisk ynnest. Mina vänner pratade på och hade i vanligt ordning fulltecknade kalendrar där resor, jobb och familj måste samsas om dygnets timmar. Vilka fantastiska kvinnor; vackra, högpresterande, kloka och livsbejakande, som lyckas få livet att fungera trots alla krav och ständiga stress.



Balans

En Facebookvän skrev ett ilsket och mycket sorgset inlägg igår kväll där min vän bad någon att skämmas över sitt agerande. Min vän sa sig inte längre vilja bli behandlad som en gammal säck som man sparkar bort i ett hörne när man tröttnat på den. Smärtan som verbaliserades var påtaglig och den väckte i sin tur smärta i mitt hjärta. Inte vill jag att någon ska bli illa behandlad. Själv hade jag nog aldrig kunnat använda mig av ett socialt media som Facebook  på ett så öppet och tydligt sätt för att tilltala någon som sårat mig. Nu var vi många som  fick direkt inblick i någons vånda och kunde välja att kommentera inlägget på det sättet man fann relevant. Kanske min vän sökte, och i bästa fall fann, balans genom att konkretisera sin känsla av att ha blivit sviken?

Att älska villkorslöst och att ge utan att förvänta sig något tillbaka är för mig två fundamentalt viktiga principer. Varje dag försöker jag leva upp till mina egna förväntningar om hur man ska vara som människa och förmodligen misslyckas jag ofta att nå mina egensatta mål. Trots det gäller det att inte ge upp, inte förlora tron på att godheten kan segra till slut och hitta kraften att börja om på nytt nästa dag och nästa och nästa... Lite av ett Sisyfoskt dilemma, eller hur?

Betyder då att älska villkorslöst att alltid ge av hela sig och ha en outsinlig brunn att ständigt ösa ur? Det vore ju underbart romantiskt att kunna svara ja på den frågan. Kanske är svaret ja och bristen att se det ligger hos mig. Den insikt som allt tydligare pockar på och vill få erkännande i mina tankar och min själ, säger nämligen att det måste finnas en balans mellan att ge och att få. Den villkorslösa kärleken och det osjälviska och kravlösa givandet, det tror jag är både nödvändigt och möjligt för att man ska få frid. Frid,  är det inte ett tillstånd där lung och stillhet råder?  Betyder det i så fall att ingen sorg finns , ingen tvekan, inget tvivel, ett fullständigt abdikerande från allt som kan uppfattas som själviskt och individcentrerat?   Eller kan frid liknas vid balans, yin och yang, ett tillstånd där det finns tid för glädje och tid för sorg, tid att ge och tid att ta emot, ett symbiotiskt samverkande snarare än et strikt avgränsande och kategoriskt uteslutande av varandra?

Det svåraste är kanske inte att älska villkorslöst. Tänk om det svåraste är att tillåta sig bli älskad villkorslöst tillbaka? Kräva att bli älskad, måhända finns det människor som kan rättfärdiga ett sådant tankesätt. Möjligen reflekterar de inte ens i termer av att de ställer krav utan bara tar kärleken för given. Tänk vad skönt det skulle vara om livet uteslutande bestod av enkla, okomplicerade, kravlösa relationer där konstant balans och inre - och för den delen yttre - frid var den ständiga följeslagaren. Själv brottas jag med tanken på att känna mig värdig att ta emot och ännu svårare våga kräva, önska, be om respekt för min egen person. Varför ska det vara så svårt?

Kanske en lektion i Facebooks kommunikationsregler skulle kunna vara lite hjälp på traven? Lufta allt, ignorera meddelanden, abrupt bryta konversationer utan att säga 'Hej då' och sedan fallera att förklara eller ursäkta sitt hastiga avbrott i kommunikationen, är det så man ska uppföra sig? Är det den nya tidens melodi, den som speglar en individ som sätter sig själv på en minst lika hög piedestal som sin samtalspartner, som kräver, tar för givet och inte ängslas över att inte ha gett tillbaka den respekt och omsorg som visats honom eller henne? Min idé om villkorslös kärlek och kravlösa givande verkar vara hopplöst omodern. Men inte riktigt lika riskabelt när det kommer till att såra någon hoppas jag. Eller?