Tänk så skönt det var när man var liten. Man vaknade på morgonen, full av nyfikenhet och livslust, fylld av förväntan på vad dagen skulle bära med sig. Kamrater, älskade vänner ibland, värsta fienden andra stunder, beroende på vilken lek som bestämde reglerna, var en självklar del i ens liv. Man tyckte ett år var evighetslångt, väntan på nästa födelsedag eller på julen var oändlig. Jag brukade ligga i sängen tyst som en mus dagarna innan och lyssna till mammas och pappas lågmälda samtal och ljuden av deras stök. Det kändes så tryggt, som en mjuk famn som vaggade mig till sömns. Till slut så var dagen äntligen där, jag smög tyst ner för trapporna, insupande dofterna, höstens höga och klara eftersom det är då jag fyller, eller julens kryddiga och varma. Allt hade ett magiskt skimmer om sig och allt blev också magiskt och underbart! Kanske för att allt annat var otänkbart, för att det inte ens fanns i min verklighetsbild att det skulle vara på något annat sätt. Jag var ett mycket lyckligt lottat barn, en liten flicka omsluten av kärlek.
Idag har jag varit på Sahlgrenska och träffat kirurg, narkosläkaren, arbetsterapeut, sjukgymnast och sköterska, delar av det team som ska ge mig den bästa omvårdnaden man kan hoppas på. Efter noggrannt skrubbande med illaluktande antibakteriell tvål svider min hud. Imorgon ska proceduren upprepas två gånger, kanske på opertionsdagens morgon också. Det slår mig hur annorlunda det är nu, när jag som vuxen och dessutom välrutinerad patient, står inför en dag som jag länge längtat efter. Alla orörliga dagar då jag fokuserat på operationen som ska göra mig till samma gamla vanliga Maria, hon som rusar fram genom livet, älskar sitt jobb, att träna, springa, laga mat, umgås, bara leva - nu är den äntligen här.
Men... varför infinner sig inte känslan av sprudlande upprymdhet jag upplevde som barn? Den trygga förvissningen om att allt ordnar sig? Ja, det vore väl naivt att tro att man stannat kvar på barnets magiska, hemliga ö där ingen oro finns, även om det nog inte skulle skada om man kunde förflytta sig dit åtminstone i tanken. Jag är känner mig ju lugn inför själva ingreppet, lite mera orolig för uppvaknandet som alltid är så besvärligt för mig, men det går ju över, Så snälla, snälla, skicka hit lite magi, låt barnets självklara visshet smyga sig in i min hjärnas vindlingar och skicka lugnande signaler till mitt hjärta.
Det är nog nu man ska ta till meditation, kanalisering, fokusering, positivt tänkande, yoga - hm... Alla goda råd mottages tacksamt! Tudeluu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar