Är det någon som känt att verkligheten krymper och världen verkar stanna upp? Allt blir stilla och konstigt tyst. Inte magiskt tyst som vintermorgornarna när man var liten och vaknade upp efter en god natts sömn, sprang fram till fönstret och såg att marken täckts av ett mjukt, ljuddämpande bomullsliknande täckte av snö under natten. Man skyndade sig att tvätta sig, äta, bädda och klä på sig varmt och klev sedan ut i det mjuka vita. Inga spår fanns ännu i den gnistrande snön, inga störande ljud av bilar eller mobiltelefoners plingande. Plogbilen hade ännu inte hunnit förstöra den nya spännande världen som trollats fram under natten. Inte ens hördes några modiga, små övervintrande fåglar kvittra "God morgon". Det var som om man var ensam i hela världen, som man var Niel Armstrong när han tog det första steget på månen när ens fötter gjorde de första spåren i snön. Sedan la man sig på rygg och skapade de vackraste konstverk man kan tänka sig eftersom de hade änglars skepnad.
Nej, inte den förtrollade tystnaden, utan en förlamande, krampartad som får hela ens varlese att darra av visshet att något inte är som det ska. Man får ett besked och plötsligt är det som om man befinner sig en en bubbla, kanske som det kändes för Niel Armstrongs när han tog på sig sin astronauthjälm. Du ser ut genom den, men världen är ändå långt borta, tystnaden ekar konstigt, högljutt, öronbedövande.
Så har jag känt mig sedan igår när en stackars underläkare blev skickad till mitt rum med budet att min så efterlängtade operation blivit inställd. Månader av smärtsam väntan, operationsdagen är äntligen inne, jag har duschat och skrubbat varje millimeter av min kropp med illaluktande bakteriedödande tvål i flera dagar, fastat, tagit prover, fått preoperativa mediciner och sen legat i min sjukhussäng bäddad med prasslade, halkig plast under stela lakan och sett varje droppe närlingslösning sakta ta sig till infarten i min arm samtidigt som jag försökt mentalt förbereda mig för operationens prövningar. Istället för att bli nerrullad till operationssalen blir jag instruerad att klä på mig och ta mig hem för egen maskin utan att ha fått veta när operationen nu kan förväntas genomföras.
Spricker bubblan, tillåter jag den spricka, känns det som jag ska börja gråta och då vet jag inte hur jag ska få stopp på gråten. Jag tvingar bort den, bestämmer mig för att fokusera helt och hållet på måndag morgon då jag åter igen ska tvingas ringa operationskoordinatorn som aldrig är anträffbar, men som uppenbarligen har all makt, om ej i himmelen, så åtminstone på jorden. "Du är nummer 15 i kön", "Nej, Lena är inte anträffbar, jag får lämna ett meddelande och be att hon ringer upp" och efter en veckas tålmodig väntan utan att någon hört av sig är man både ledsen och arg. Nej! På måndag ska jag bara lyckas tjata mig till en ny tid, en tid inom den allra närmsta framtiden. Så måste jag tänka!!! Positvt, resultatinriktat och med tilltro till att människor har åtminstone det allra minsta unset av moral, så det som är rätt får segra och därmed prägla kommunikationens utfall. Inget annat är tänkbart, finns inte på kartan!
Vad stursk jag låter! Det klingar falskt mot hur jag känner mig på insidan. Men kanske måste jag göra det för att inte falla ner i missmodets svarta avgrund. Mod och tilltro till människans vilja att göra vad rätt är, det måste jag intala mig att jag har nu. För sjukvårdens byråkrati, brist på kompetent personal och konsekvenserna av ekonomiska åstramningar som gjorts, det har jag all kunskap i världen om vid det här laget.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar