In My Defence, I Am Lost

I am lost

I am lost

Let me go!
Let her go

Where to?

Set me free

Let me go

Find her way

Where to?

I am scared

Say you care

Hold her tight

Just do!

You are home

You are life

Say you love

Just do!

Shall we not take what we are given?

Shall we deny what we have got?

We grow,

We grow

Oh, to be given to you

And you to me

One,

No longer two

I am

home

                                                                                                                  Maria Brevik

Att vara sann mot sig själv, följa den vägen som man vet är den rätta men kanske inte den lätta, det kräver mod och självinsikt. En av mina älsklingsdikter, The Road Not Taken av den amerikanske poeten Robert Frost, gestaltar valets vånda, tvekan inför att tvingas välja åt vilket håll man ska gå. Ska man ta den välbekanta, upptrampade stigen, eller ska man våga sig ut på okänd mark, lita på den inre rösten som styr en och ha förtröstan och tilltro till att saker och ting på ett ibland obegripligt, mirakulöst sätt ordnar sig? Det kanske inte blir som man först tänkt sig, men annorlunda kan ju vara minst lika bra?

Av många olika skäl känns det som jag står inför ett Robert Frost-likt vägskäl som tvingar mig skärskåda mitt inre, mina rädslor, min litenhet. Tänk om det var lika lätt att fylla på "goda-egenskapstanken" där reservlampan lyser ilsket rött och varnar för ett nära förestående motorstopp, som det är att lyssna till osäkerhets stämma, när den likt ormen i Edens lustgård viskar uppfordrande i örat.  Freddie Mercury säger i den sista intervjun han gav att bara man vet med sig att man varit sann mot sig själv, levt äkta och försökt fylla livet med så många lyckliga ögonblick som möjligt, så kan man gå vidare rofyllt. Han har så rätt! Visst försöker vi väl alla leva efter den devisen så gott vi kan? Varför måste det bara vara så lätt att såra och så svårt att välja kärlekens och godhetens väg?

Inte kan vi rädda världen kanske, men vi kan söka efter lyckan och låta den rädda oss alla. Ibland behöver man hjälp och den som har vänner som stöttar den ska vara tacksam. Jag har turen att ha trofasta vänner och det känns gott. Oväntat får man en varm kram av någon man inte förväntat sig det av och man blir nästan yr av glädje. Men lika kärleksfullt ett vänligt ord kan vara, lika smärtsam kan tystnaden eka i ens inre. Tystnad från någon som räknades som vän, som trots ett naket rop på hjälp stänger porten och lämnar en ute på ensamhetens hårda och skoningslöst nedbrytande arena, likt en sårad gladiator som haltande släpar sig mot ringens utkant för att läka.

In my defence what is there to say

All the mistakes we made must be faced today

It's not easy now knowing where to start

While the world we love tears itself apart ...

In my defence what is there to say

We destroy the love - it's our way

We never listen enough never face the truth

Then like a passing song

Love is here and then it's gone ...

Oh what on earth

Oh what on earth

How do I try

Do we live or die

Oh help me God

Please help me

Freddie Mercurys slutord blir också mina:

I still love you!

Just one touch

I morgon börjar skolan, vardagens förpliktelser kallar. När man varit borta så länge som jag varit känns det konstigt, nästan lite skrämmande faktiskt, att börja jobba igen. Uppstartsdag med besök på Nääs slott och en åktur på Anten, Gräfsnäs smalspåriga tågbana står först på dagordningen. Hoppas vädrets makter är med oss så vi slipper bli uppblötta och skrynkliga som små russin. Dagens ihållande regn har ju varit i kategorin spolslangskänsla och efterlämnat små sjöar i gräsmattan. Nog för jag gillar vatten och önskar mig en vedeldad badtunna att kunna plaska i, få känna skönt uppvärmt H2O omsluta kroppen och smeksamt leda en till ett avslappnat tillstånd, men detta hällregnande.... nej tack!

Nästa bekymmer - också det av världslig karaktär - rör det eviga problemet med klädsel och stil. Inte vill man frysa, jag fryser ju nästan jämt, och inte vill man vara för varm heller. Sen är det ju frågan om man kan lyckas klämma in valkarna som sommarens mumsande efterlämnat? Hm.... oj, oj, oj.... Reklam på TV utlovar just nu att man genom "Just one touch" får den mest underbara hyn som tänkas kan, kanske som Snövit, alabastervit, rosenröd mun och ebenholtsfärgat hår? Tänk om man hade turen att bli åtgärdad av ett proffs som trots grundmaterialet - jag - lyckades skapa en någorlunda presentabel uppenbarelse. Man vill ju att eleverna ska slippa ägna uppmärksamheten åt hur skum man ser ut och istället koncentrera sig på att lära sig allt underbart kursplanerna utlovar! :D

Mina bryderier sägs förstås med viss humor och ett mått av distans, det vill jag klargöra. Med alla bekymmer som finns i världen behöver man ju inte vara alltför ytlig och självupptagen och tro att någon bryr sig särskilt mycket om hur just man själv ser ut. Det vet jag! Men ändå.... visst hade det varit underbart om Askungens goda fé hade kommit och viftat med sin trollspö, hokus pokus, och man på ett ögonblick förvandlades till en vacker kvinna, om man fått äran att genomgå en metamorfos likt den fula ankungen som blev en vacker svan? Just one touch.....

She'll put on her make-up and brushes her long blond hair

And then she'll ask me: "Do I look alright?"

And I'll say: "Yes, you look wonderful tonight!"

Wonderful tonight by Eric Clapton

Jordgubbstårta

Igår bakade jag en jordgubbstårta. Efter att ha lagt pannan i veck gång på gång, drabbad av plötslig beslutsångest över vilket tårtrecept jag skulle välja, fastnade jag till slut för en klassisk sommartårta.  Det känns skönt när man äntligen fattat beslutet, eller hur?

Matlagning tycker jag om, särskilt dekorerandet och slutfinishen för att få till en upplevelse som tillfredsställer både syn och smaklökar. Färska jordgubbar finns lyckligtvis ännu att köpa och alldeles runt husknuten har björnbärsbuskar slagit rot trots piskande västanvindar och nästan ingen jord alls. Hösten närmar sig med stormsteg och ett säkert tecken är att björnbären börjar mogna. När mina barn var små brukade vi alltid plocka bären och koka sylt på dem. Till sylten stekte vi pannkakor och som kronan på verket serverades en kula vaniljglass. Oh vad de nöjt! Med munnarna fulla skrattade vi åt vår lyckade skörd och konstaterade att det snart var dags att börja skolan igen efter ett skönt sommarlov.

Lite av den känslan kanske skulle var fint att fånga i tårtans fyllning? Förlänga sommarens smaker med söta jordgubbar och samtidigt låta en liten försmak av höst göra sig gällande i de vackert glänsande, nästan svarta björnbären? Jo, så fick det bli! Jag fuskade lite också, tog hjälp av färdigformade chokladlöv. Ja, jag skäms lite över att säga det, för jag brukar alltid göra dekorationen själv. Förmodligen skulle inte mina löv blivit så fina som de fabrikstillverkade i alla fall, så jag bestämde mig för att inte hänga läpp utan vara glad att jag sparade lite tid som var bristvara just då. Gräddig vaniljkräm, jordgubbsfromage och mosade jordgubbar breddes mellan bottnarna och sen åkte gräddspritsen fram. Slutligen fick jordgubbar, björnbär och chokladlöv sin plats på toppen, tillsammans med några vackra smultronlöv. Ja, lite grönska kan väl aldrig skada? 

Jordgubbstårta

Tårtan tog slut i ett nafs! Som tur är har jag ändå lite godsaker kvar. Det får nog bli en smaskig frukostsmoothie imorgon tror jag....

Jordgubbar och björnbär

Ord, ord, ord.....

Kvällen närmar sig långsamt efter en dag med regntunga skyar som lite då och då via hastigt övergående skurar gjort sig lättare, förmodligen för att stiga aningen närmare himmel nummer sju senare i afton. Det är ju trots allt fredag, feststämningen måste väl infinna sig med automatik hos de allra flesta, såväl de som trots sommartider är hårt arbetande som de som intagit horisontalläge i hängmattan eller i solstolen och bara njuter av att ha semester och göra minsta möjliga? Feststämning...... var är du? Du verkar ha övergivet mig.

Vet inte varför jag känner mig så vemodig? Idag kändes det med all tydlighet att hösten tar små kliv i vår riktning och med den följer skolstart, jobb och vardag. Jag tycker om hösten och älskar mitt jobb och har saknat det förfärligt mycket under min långa sjukskrivning, jag borde ju jubla över att det snart är dags igen. Men nej, en obehaglig klump i magen tynger mig, oroar, får mig att känna mig obetydlig och skraj.  Avsaknad av kommunikation om framtiden i kombination med påminnelser om mindre positiva händelser i förfluten tid har fått mitt självförtroende att svaja. 

Tänk vad ord har makt över oss. De håller vår självbild gisslan, fyller oss med styrka och kraft, allt beroende på vilka små ord som kommer över våra läppar och vem som uttalar dem. Någon lovar att man är vänner, att höra av sig men fyller sen löftet med tystnad. Inga ord kan ibland göra lika ont som fel ord tror jag. Någon annan kanske i ilska slänger ur sig en sårande kommentar och sedan väljer att avsluta samtalet, lämnar för mycket osagt, trots att för mycket sagts. Ord, de är i sanning mäktiga!

Jag såg för en liten stund sedan en snutt av ett samtal mellan Fredrik Lindström, vår språkguru, och hjärnforskaren Martin Ingvar. De pratade bland annat om vad som händer i hjärnan när vi blir arga. Vi kastar ur oss något sårande, hör i samma stund hur illa det låter och förvånas över att vi faktiskt sa något så dumt. Samtidigt fylls man av en skön känsla, skön för att det på något oförklarligt sätt var nödvändigt att få ur sig just dessa sårande ord. Reptilhjärnan tar över, insikten och förnuftet tar blixtsnabbt minisemester. Den snabba andningen, den ökade pulsen som får hjärtat att dunka hårt i bröstkorgen och i värsta fall händerna som attackerar, de är alla sedan urminnes tider nedärvda impulser som var menade att skydda oss från fara. "Stopp! Säg inget du ångrar!" säger vår rättsetik. "Krossa! Förstör! Vinn!" säger samtidigt reptilhjärnans uråldriga signalsubstanser. 

Komplexa varelser är vi! Action blandat med förnuft som håller oss tillbaka! Vi vill nog alla göra det som är rätt och riktigt, i alla fall nästan alltid. Chris Medina påminner oss så fort vi slår på radion. What are words frågar han sig om de inte fylls med sanning och löften som har substans och ges för att hållas:

What are words


If you really don't mean them

When you say them


What are words


If they're only for good times


Then they don't


When it's love


Yeah, you say them out loud


Those words, They never go away


They live on, even when we're gone



Det vackra vi säger lyfter själar, det som sårar det finns kvar länge, länge. Ord är makt! Ord är kraft och kärlek! Ord är en gåva värd att förvalta med stor omsorg. Oh, en liten ljusglimt smyger sig nu in i mitt hjärta. Jag tänker på mina fantastiska elever, alla och några i synnerhet, som fått mig att sväva på moln, befinna mig i sjunde himlen, trots att ett slitet och tråkigt klassrum varit ramen. Jag vågar inte namnge dem idag, måste nog fråga om det är OK först? Hoppas de ändå förstår! Tack för den gåvan de gett oss, mig! Ni ordkonstnärer, lova att ni inte tystnar! 

'It's A Hard Life'

"It's a hard life, to learn to care for each other...." Ja, de har så rätt, de evigt skönsjungande mästarna Queen. Världen har på nytt fått bevittna hur meningslöst våld förstör, släcker liv, skapar förvirring och lämnar människorna utan möjlighet att skydda sina älskade. Vad har en så vilsen själ som tar sig rätten att göra så mycket ont gått igenom? Vem har sargat en individ så illa att sinnet fördunklats så till den milda grad att varje uns av sunt förnuft och moral verkar ha utplånats helt? Det är lätt att fyllas av hat och ilska, men jag tänker ändå att det en gång fanns en liten oskyldig pojke som längtade efter kärlek, precis som alla andra. Vart tog han vägen?

Yes it's a hard life

In a world that's filled with sorrow

There are people searching for love in ev'ry way

Livet är i sanning hårt, men aldrig, aldrig får vi sluta bry oss om varandra, vår nästa, en vän, en medmänniska. Det krävs mod och tålamod, vilja och förmåga att resa sig gång på gång trots tvivel om ens egen duglighet. Så glöm inte bort att du är värdefull, att du behövs, att det sitter någon och väntar på just dig. Den största tillfredsställelsen får vi ju när vi gör gott för någon annan, när vetskapen om att ens handlingar "drabbat" subjektet och omslutit det med villkorslös kärlek, fyller våra hjärtan.

It's a long hard fight

But I'll always live for tomorrow

I'll look back on myself and say I did it for love

Tusen gånger kan man tänka att man ska göra något som skulle glädja någon, kanske ringa och fråga hur hon mår, skicka ett sms och visa att man tänker på honom, knacka på dörren och fråga om man får komma in en stund. Inte vet jag vad som är bäst, men ett vet jag och det är att handlingen alltid överträffar tanken. Att dela med sig av kärlek och godhet är det finaste som finns. Det är ju så lätt egentligen och inget kostar det! Inget mer än lite omtanke som omsätts i praktisk handling. Oh, jag hoppas min telefon ringer, att någon knackar på min dörr och att min kärlek till människor kan komma till uttryck i mina handlingar.

I'll look back on myself and say I did it for love

Yes I did it for love - for love - oh I did it for love

Queen's låt It's a hard life älskar jag. Den beskriver väl främst våndan av att älska någon, modet som krävs för att våga älska och kraften som krävs när kärleken inte besvaras, kraften att inte falla ner en en mörk och kall, bottenlös brunn utan istället gå vidare, fortsätta älska och veta att man agerat utifrån kärlekens lagar. I mitt liv försöker jag omsätta dessa lagar i praktisk handling och applicera dem så ofta och gott som jag kan på alla i min omgivning. Det är inte, får inte, vara meningslöst! Många norska ungdomar föll offer för grymt och meningslöst våld. Många barn svälter runt om i världen. Gör en insats - idag! Bli världsförälder, det är jag! Du hittar anmälningsblanketten på http://www.unicef.se/varldsforalder/bli-varldsforalder

Lust och last

Visst är det väl så att vi lite till mans - och kvinns - faller hän åt njutningar? Men varför drabbas man så snabbt av insikten om att man förlustat sig i överflöd? För att byxlinningen stramar åt runt kärlekshandtagen? Eller för att bikinin envist vägrar täcka alla kritiska delar av ens kropp, de som gör en så osäker och generad? Hu! Tänk att magtrimmandet som vårens svettiga träningspass syftat till så snabbt kunde utplånas och ersättas av bomullslika valkar, envisa, svårflirtade, inte alls skulperade så som man visionärt sett framför sig.

Lust och last.... en ljuv förening eller två självklart oförenliga motsatser? Hm... i dessa ljuva sommartider kan man inte annat än undra. Vem säger väl nej till ett immande glas välkylt rosévin medan oxifilén gottar sig på den indirekta värmen på grillen för att bli så där perfekt mör, saftig och lagom het i kryddningen? Inte jag! En krispig sallad och små, välformade, blankborstade färskpotatis ackompanjerade av ett mustigt, robust och kryddigt rött vin med tydlig ekfatskaraktär slinker lätt ner. Vem motsätter sig sedan en smekande len dessert, kanske färska, saftiga jordgubbar och en kula god vaniljglass, uppbackade av ett glas skummande champagne? Blunda, låt champagnens bångstyriga bubblor reta gommen för att sedan villigt kittla strupen ända ner till magen. Lust och last i en salig blandning, eller hur?

Konstigt hur kroppen verkar vara navet som tillfredsställelsen snurrar kring. Eller kanske inte alls underligt vid närmare eftertanke. Det verkar i det närmaste omöjligt att separera kroppen från tanken i detta avseende. Vad som styr vilket kan jag inte svara på. Kommer tanken först, lusten, suget, eller är den rent fysisk hunger som bestämmer? Våra behov, visst finns de där, obönhörligen, men våra drömmar och längtan, det där innersta, vem styr över dem? 

Tänk på vår stora visskald Evert Taubes underbara visa Nocturne som likt vågskvalpets eviga böljande  mot strandkanten beskriver spänningen mellan lust och förnuft: "Sov på min arm, natten dröjer .... vill inte, vill! Och blir åter kysst..." Vill inte, vill..... visst är det vackert och eggande? Fantasin sätts igång och bilder skapas i mitt inre, vackra romantiska och poetiska. Lust, kanske - men last? Nej, det epitetet vill jag nog inte ge mitt hjärtas känsla. (Du hittar en länk till en vacker tolkning här).

Jag hade turen att under ett Stockholmsbesök nu i sommar få ta del av Nationalmuseums utställning kallad just "Lust och last". Om någon trodde att vi var mer frigjorda och öppna än Bellmans gelikar då är det dags att revidera uppfattningen. Jag lovar att bildkonsten bjöd på såväl traditionellt avbildade yppiga, nakna kroppar som mycket grafiskt och avslöjande installationer vilka kanske krävde en mer oblyg betraktare än jag om man inte skulle rodna. Oj, inget lämnades åt fantasin! Lasten som ett tyngande ok, eller lusten som frigörande, mellanmänskligt förenande och utan gränser? Jag har nog inte riktigt funderat färdigt ännu, tror jag.

Vi kan väl enas som att det är skönt att njuta? 

Lycka

För att min lycka ska vara total krävs värme, ordentlig värme, inte som nu en sol som hastigt behagar smeka min värmetörstande kropp bara för att på ett ögonblick sedan retfullt gömma sig bakom illvilliga, ogenomträngliga moln. Helst ska man sitta på en klippa och höra vågskvalpets rogivande kluckande, måsarnas skrik, dunkandet från en snipa som i sakta mak puttar förbi och bara njuta av livet. Du vet, som Ferdinand, han som bara satt där under korkeken och luktade på sina blommor! Som grädde på moset är den där riktigt fängslande romanen, den som får en att slukas upp, att glömma tid och rum för en stund.

Förr älskade jag att dyka i böljan den blå, skära genom ytan, känna kylan omsluta kroppen för ett kort ögonblick för att sedan bara svalka ens uppvärmda hud. Undrar just om min rygg kommer att tillåta det i år? Förresten så har jag blivit en riktig badkruka på "gamla dar". På något konstigt sätt verkar det som vattentemperaturen är betydligt lägre nu än vad den var när jag var barn. Hur kommer det sig? Kanske en konsekvens av den globala uppvärmningens mer negativa effekter?

Om nu solen trilskas så har lyckan ändå "drabbat" mig de sista dagarna. En gång sa någon till mig att "Du är en riktig jordgubbstös". Så gulligt, eller hur? Och ja, nu är jag en jordgubbstös. Och smultrontös också. Jag älskar att kunna gå ut i trädgården på morgonen och plocka en handfull solmogna bär och tillåter mig att vara så självisk att jag proppar munnen full utan att tänka på att kanske min son också vill ha. Sen grips jag förstås av vånda, eftertankens kranka blekhet antar jag, och skyndar mig att göra i ordning hans frukost som förgylls av dessa vackert röda bär. Eller som igår, har middagen färdig när han kommer hem från jobbet och till efterrätt erbjuder en skål nyplockade jordgubbar med god vaniljglass till. Då känns det gott igen i mitt modershjärta!

Det är nog så med lyckan att det som ger mest frid när man lägger sig på kvällen, det är insikten om att man gjort något gott för någon annan. Man blir lycklig av att göra någon annan lycklig, så är det bara!